Rafael Donner är en ung, begåvad författare, son till en känd och omskriven far med samma efternamn. Han påpekar det själv. Det är inte något fel. Att vara det man är och ingenting annat ska man inte behöva be om ursäkt för. Men Rafael Donner gör det, han ursäktar sig för sin ungdom, oerfarenhet och för att han är okunnig om mycket. Det hade han inte behövt göra.

Författaren beskriver den här boken som att den är som ett inre torgmöte med skilda röster som tränger sig på. Det lät lovande. Han ville skriva ett försvar för känslornas språk och en appell för det mänskliga mot en alltmer avhumaniserad värld. Människan som ett känsligt djur är ett av bokens återkommande omkväden.

Essäerna handlar om tillstånd som svaghet, styrka, ensamhet, galenskap, skam och bitterhet. Det säger sig självt att man med en så stor mängd ämnen i en tämligen tunn bok inte kan tränga djupare in i ämnena och så blir det inte heller. Men med bokens undertitel En självbiografisk essä har Rafael Donner angett att han talar i egen sak. Donner skriver inträngande personligt, med blicken riktad in mot sig själv liksom utåt mot världen som han ser. Han äger modet att skriva om det ömtåligaste inom sig och det skamfyllda och då han helt hänsynslöst om sig kan skriva att han är en totalt onödig människa, utan att för den skull blinka till läsaren eller vilja kokettera, det är då som han talar allra mest till mig. När han gör sig själv till ämnet för det som han skriver, det är då som författaren inom honom uppenbaras.

Boken börjar med en isande skildring av hans fars, Jörn Donners hjärtoperation. Han skriver om fadern: ”Jag lever i en tillvaro bredvid en kolossal bergvägg vars skugga lägger sig över allt jag äger och är, men som samtidigt när som helst riskerar att falla i bitar”.

Berättelsen om hur fadern, den kolossala bergväggen vid operationen sprättas upp inför hans ögon likt en djurkropp i ett slakteri är en brutalt skarp bild  av hur styrka förvandlas till svaghet.

Rafael Donner tar sig själv som exempel på det som han skriver om.  Han skriver om vanan han som barn hade att alltför ofta och vid de mest olämpliga tillfällena falla i gråt och hur farligt sådant kan vara om man råkar vara en pojke och gå i en finländsk skola på landsbygden. Utifrån det för han ämnet vidare till att handla om hur pojkar tidigt måste lära sig att de för att bli riktiga män måste känslomässigt kastreras.

I en essä om ensamhet skriver han om den nästan livshotande ensamhet  han upplevde då han som tonårig utbytesstudent i Australien långt från allt som var hemma och trygghet blev mobbarnas offer. Ensamheten om än även i andra former, upplever han som ett stort folkhälsoproblem i Finland. ”Vi underskattar ensamheten. Vi är inte tillräckligt rädda för ensamheten”, skriver han mycket fint.

Han skriver vidare hur han i en poliscell blodig och berusad upplever att han, som i normala fall tycks vara en lugn, sansad man, blir som förbytt i fångenskap. Varför och hur han har hamnat där har han ingen aning om. Den här upplevelsen bildar utgångspunkten för hans tankar om galenskap, hur den under vissa villkor finns som inom varje människa. Det är sant men det är knappast något nytt som blir sagt med det. Överhuvudtaget är det när Rafael Donner berättar om sig själv, det som han har tänkt och gjort och hur han har reagerat och reflekterat kring det, som boken är allra bäst.

Han belyser farorna för att det mänskliga i oss hotas att trängas undan, för att det mänskliga inte passar ihop med det mest rationella, det mest effektiva eller mest ekonomiska. Genomgående återkommer han till hur vi lever i ett samhälle där vi gör oss själva och varandra mera obetydliga än vad vi är. Detta tycks vara syftet med hans bok, som har den ovanliga formen av en korsning mellan essä och självbiografi.

Rafael Donner bevisar på många sätt att han har det mod som krävs för att vara författare. Han vågar gå nära och att se såren och sveken. Men det är i hans mera allmänt hållna diskussioner som kan handla om feminism, nationalism och egoism som texten blir lösare och mindre intressant. Boken hade vunnit mycket på om han hade fördjupat skildringen av hur han blivit den han är. Trots denna invändning är det en väl läsvärd bok.    

Jan Bergsten