Blogg

You are currently browsing the archive for the Blogg category.

Lyrik
Ingela Strandberg
Att snara en fågel
Norstedts, 2018

Titeln på Ingela Strandbergs nya diktsamling, Att snara en fågel, är hämtad från den andra av de sviter som boken är uppbyggd av. Den inledande sviten, ”Kopparödlan”, är den stramast sammanhållna av de två, men båda sviterna har ett samlande tema: att förhålla sig till och förbereda sig för döden. ”När jag sitter på huk / framför kopparödlan / som ska lära mig att vara död”, som det heter i den första sviten; den andra sviten inleds ”I ögonblicket / mellan att vara och att inte vara”. Och det som handlar om döden handlar förstås också om livet.

De välbekanta glidningarna i Strandbergs poesi mellan det konkreta och det mytisk-magiska finns också här. I huvudsak tycks det, som så ofta förr, vara landskapet kring Grimeton i Halland där författaren bor som utgör miljön – eller snarare: är den miljö som är integrerad i jaget och tvärtom. Den närliggande kuststaden Varberg låter sig urskiljas i flera dikter, men i huvudsak är miljön landsbygd. I den första sviten finns också ett motsatsmönster mellan ”den lilla stan som skvalpar / i havet” – en formel som upprepas i flera dikter – och det fullkomliga uppgåendet i den lantliga miljön:

Ingela Strandberg. Foto: Sara Mac Key

Dimman tar stryptag

på mig mossen nästlar sig in

i kroppen men allt det osynliga

som skrattande ser på mig vad

det än är lever jag av det

Avsaknaden av interpunktion understryker hur allt motståndslöst glider samman till en helhet som jaget blir en del av som om det vore det bokstavligen enda naturliga. På sätt och vis tecknar båda sviterna också ett levnadslopp betraktat från en position i dödens närhet. Förutom kopparödlan i den första sviten spelar rået en stor roll som jagets läromästare – ”Rået lärde mig / att falla mjukt så att inga legor skulle / lysa byarna i ögonen”, eller ”Rået lärde mig / att kroppens vackraste del är nacken”. Men rået med sina lärdomar föregås av en mytisk varelse i svitens andra dikt:

Skogsrået lärde mig

att dölja det svarta

hålet i ryggen där

allt djup förvaras

I skogsråets gestalt glider myt och natur samman. Skogsrået med sin ihåliga rygg som i folktron gäckande har drivit människor vilse, blir här bärare av ”allt djup” – en nästan konkret, inre ryggsäck som också jaget lär sig att hitta inom sig och dölja för omvärlden. Jaget är alltså i förbund med dolda krafter i det landskap som då och då går i dagen mycket konkret: ”Banvallens hårda stenar”, ”det blommande vallmofältet”. Blomsterprakten i det andra citatet finns utanför Ystad, men även om den dikten innebär en tillfällig geografisk förflyttning till Skåne, är dess tema i samklang med samlingen i övrigt. ”Uppbrott och avsked” är en rad som upprepas, minnen är knutna till det skånska huset och det gäller att lämna bakom sig allt som förknippas med platsen, där till och med de begravda katterna går igen: ”Reser sig ur mullen / Vinglar till trappan / och sätter sig / Jamar”.

På ett lite likartat sätt är de barn ”som aldrig föddes” närvarande i den värld där de aldrig har vistats: ”deras icke-vara går / runt och tigger klagande / som en strykarkatt”. Missfall, död, utsatthet – och ändå i djupt sammanhang med det levande, eller rättare sagt: en del av allt levande. Röken från djurfabriken, blodet i slaktarbilen är en del av själva levandet, där döden oupphörligt och oupplösligt är en del.

Det är det ena perspektivet. Men för att kunna överblicka denna livsväv med sina knutar av död krävs inte bara inlevelse utan också liv. I Strandbergs poesi rör man sig mellan olika positioner, men ofrånkomlig är den där individens liv och alltid förestående död är huvudperspektiv. Det är bara den levande människan som kan beskriva hur döda katter jamar.

Det spänningsfält som uppstår är fullt av en smärta som bara delvis låter sig neutraliseras av känslan av ett uppgående i alltet. ”Fåglar som snaras / sjunger sig till döds” lyder en tvårading i slutet av boken. Hela samlingen kan sägas vara en sådan fågelsång, där den i livets villkor snärjda individen försöker att formulera och inrätta sig efter det som ligger bortom alla språk, och slutligen också bortom såväl myt som magi. Som mest storslaget blir resultatet närmast vad som skulle kunna kallas en hallucinatorisk vision, som i den viktiga slutdikten, där jaget identifierar sig med ”en gryningskatt” i ett slags tidlöshet. ”Tid fanns inte” heter det där, i kontrast mot vad jaget ägnade sig åt i staden som skvalpar i havet: ”Där vägde jag upp tid”. Nu, bortom allt det där som hör till människans utveckling i det mänskliga, öppnar sig ett helt annat perspektiv:

Jag hoppade i en lång

och daggig båge över diket

på samma gång rörelse och katt

dike gräs och båge

i ett oåtkomligt

varande bevarad

Det är den i tiden bundna människans triumf och tragedi, att så i ord kunna formulera den ord- och tidlösa fulländningen utan att själv kunna uppnå den.

Etiketter: : ,

PROSA
Karin Erlandsson
Pojken
Schildts & Söderströms
2018

Med Pojken återvänder Karin Erlandsson till Nykarleby och de karaktärer vi lärde känna i deckardebuten Missdåd (2016). I Missdåd hade ett tragiskt mord skett och skakat om den lilla staden. Hur lever ett litet samhälle vidare efter en sådan fruktansvärd händelse? Och framför allt, hur mår en familj som mist sin mamma?

I Pojken väljer Erlandsson att skickligt gestalta hur människorna nära offret hanterar sorgen. Medan Missdåd klassas som en pusseldeckare, är uppföljaren Pojken en roman om sorg, ensamhet och självömkan. Men den handlar också om en hemlighet.

Det har gått ungefär ett halvår sedan Monika blev mördad. Det är vinter, kallt och mörkt. En snöstorm drar in över staden och slår ut telefonnät, snön blockerar vägar och all form av kommunikation. Året är 1992, så snöstormen isolerar långt mer än vad den skulle göra idag. Mitt i stormens öga råder ett annat slags kaos. En familj har förlorat en mamma. Kvar finns en lamslagen och deprimerad pappa och två tonårsbarn. Sonen Jonas har stängt av och omvandlat sorgen till ilska, medan dottern Kajsa förgäves försöker hålla fast vid det som är kvar av familjen, samtidigt som hon överges av sina vänner. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

Elin Willows. Foto: Frank A. Unger

Vad har platsen för betydelse i den litterära gestaltningen? Hur påverkar den karaktärerna? Hur skriver man om en viss plats – fiktiv eller ej?

Platsen som tema är ett spännande ämne som öppnar upp för många diskussioner. En intressant vinkling är att begränsa platsen till två områden; den stora staden och den mindre staden, eller byn.

Två aktuella författare har valt att skildra livet på små orter. Ellen Strömberg debuterade i mars med romanen Jaga vatten. Hon skriver om ett småstadsliv förlagt i svenska Österbotten, i ett område kring Larsmo och Jakobstad. Elin Willows debuterade tidigare med Inlandet där hon skildrar en ung kvinnas liv på en ny, mycket liten ort, i norra Sverige.

I litteraturen har flytten från landet till staden fungerat som en arketyp för den moderna berättelsen. Staden och dess otaliga möjligheter utger ett löfte om förändring, ett hopp om ett nytt, kanske rentav bättre, liv. Staden symboliserar modernitet, ständig utveckling och förändring. Men bakom det hoppfulla löftet om frihet och utveckling lurar en paradox. Storstaden kan också förorsaka en känsla av alienation. Konstant utveckling till något nytt kan orsaka osäkerhet, förvirring och rotlöshet. Småstaden står som motvikt till den hetsiga storstaden. Där väntar lugnet, idyllen. Hur skildras livet på en mindre ort? Är en flytt till en småstad rentav en politisk handling? Läs resten av artikeln »

I en förtrolig mejlintervju belyser poeten Eva-Stina Byggmästar olika sidor av begreppet plats.
– Dikten, konsten, musiken är lika mycket platser som en geografisk fysisk ort, säger hon.

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

Horisonts redaktör Camilla Lindberg är dagens sommarpratare i Radio Vega. I sitt lyriska sommarprat med utgångspunkt i öar och öliv tar hon oss med på en resa till Rosala, Vänö och Jurmo, till Leros, Lipsi och Kos.

Lyssna på sommarpratet här.

– Det här är vår tradition och image. Vi kan inte bygga på industri, säger Edit Kóbor. I konstnärsstaden Szentendre utanför Budapest värnar man om sitt arv.

 

Foto: Magnus Lindberg

Edit Kóbor har sin arbetsplats i stadshuset, en vacker vit byggnad i centrala Szentendre. Det är en liten konstnärsstad som är belägen ett par mil utanför Budapest, nära de böljande Visegrad-kullarna och floden Donau. Under högsäsong når man staden även med båt som trafikerar enligt tidtabell. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

Essäer
LENA KÅRELAND
Förbjuden frukt
Appell Förlag
2018

”Läsning är inte beroende enbart av kön utan även av klass och etnicitet”, säger Lena Kåreland i sin nya essäsamling där hon diskuterar läsandets och skrivandets förutsättningar med utgångspunkt främst i porträtt av kvinnliga konstutövare.

Den olyckligt kategoriska satsen kan få läsaren att haja till. Läsning beror förvisso ofta på långt fler faktorer än så. Satsen kan föra tankarna till en glad aforism av Sven Rinman: ”Människan lever icke av bröd allenast utan också i någon mån av kokt spätta.” Författarinnan har här vilseletts av en lite beskäftigt halvvetenskaplig terminologi, vilken då och då även lockat henne att med alltför tung pretention formulera självklarheter: ”Ett intellektuellt läsande behöver inte utesluta en emotionell hållning till litteraturen. I den goda läsningen kan både känsla och kritisk distans förenas.” Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

DIKTER
Nicko Smith
Bipolära skeppsbrott i Österbotten
Eget förlag
2018

Nicko Smith är en poet som ger ut på eget förlag, född i Stockholm men sedan tio år bosatt i Finland. Han har publicerat två diktverk: Hki Rött år 2017 och Bipolära skeppsbrott i Österbotten som gavs ut i februari 2018. I sin introduktion till den senaste boken skriver han att han försöker analysera och förstå det manodepressiva genom poesin. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

Bästa läsare!

Poeterna Catharina Gripenberg och Eva-Stina Byggmästar fick i uppdrag att närma sig begreppet plats utifrån ett fritt grepp med skönlitterärt anslag. Det blev en intressant korrespondens där vi vridit, vänt och valt mellan olika infallsvinklar. Resultatet blev ett digert paket, bestående av två helt nyskrivna texter där de två poeterna verkligen dissekerar begreppet ”Platsen” som är det här numrets tema. Det blev personligt, uppfinningsrikt och smittande.

I det här numret gör vi även några avstickare till Nya Zeeland, Rio de Janeiro och konstnärsstaden Szentendre som finns en liten bit utanför Budapest. Att olika platser påverkar konsten som skapas just där är ingen hemlighet. Men kan det rentav finnas geografiska områden som besitter en säregen förmåga att dra till sig skapande människor?

Det tror åtminstone konstprofessorn och skulptören Ádám Farkas, som mitt under den kommunistiska regimen i Ungern, lyckades skapa ett paradis i sin trädgård.

Här finns en koppling till de små orterna som trots sin litenhet, eller kanske just på grund av den, kan fungera som inspirationskälla för konsten. I en artikel belyser debutanterna Elin Willows och Ellen Strömberg det lilla samhällets betydelse.

Själv är jag mycket förtjust i Mikaela Nymans personliga betraktelse om upplevelsen av en helt ny livsmiljö på en ö. Hon ställer frågan: Om platsen definieras av gränser, vems gränser talar vi om?

Vill du medverka i Horisont 3/2018 med tema Det Osynliga?

Det osynliga barnet i Tove Janssons novell med samma namn är ett barn som blivit osynligt eftersom hon inte fått bekräftelse och kärlek. Vilka är vår tids osynliga barn i alla åldrar? Och vad är det som är osynligt eller osynliggjort i vår kultur? Är det osynliga osynligt för att vi inte vill prata om det och inte se det, eller för att språket inte räcker till för att sätta ord på det, såsom det ofta sägs förhålla sig med det gudomliga eller heliga?

I nummer 3/2018 av Horisont undersöker vi det osynliga och välkomnar noveller, dikter, essäer och andra texter som på något vis förhåller sig till ämnet.
Välkommen med bidrag och förslag senast 6/8 till anna(ät)horisont.fi.

Inför nummer 4/2018 har vi planer på en tematik som hör ihop med vandringar och rörelse. Du är välkommen redan nu att kontaka oss om du har texter, tankar, tips och idéer som anknyter till tematiken. Kontakta då camilla(ät)horisont.fi.

« Older entries