1 2013

You are currently browsing the archive for the 1 2013 category.

Sandro Key Åberg

Sandro Key-Åberg blev för mig en god förebild som skrivpedagog. På mina skrivarkurser var han en flitig gäst, eftersom han ägde en unik förmåga att se det utvecklingsbara i amatörskrivarnas texter. Han såg också eleverna som sina medmänniskor och kunde gjuta mod i en osäker medelålders kvinnlig skrivare genom att kalla henne ”O, du mitt vackra barn!”

 

Jag träffade Sandro Key-Åberg i kurssammanhang på 80-talet och läste hans då aktuella böcker. Ofta när han mötte en ny publik berättade han om sin problematiska barndom, då han ständigt bytte fosterhem och kände sig övergiven av sin lilla runda mor. Vem som var hans far visste han inte som barn. Tidigt i sin utsatthet som ”oäkting” lärde han sig att använda språket som försvarsmedel. ”Språket blev min överlevnadsflotte”, säger han i en intervju.

Hans barnsliga poetiska glädje över att vrida och vända på ord gjorde det ibland svårt att föra ett vettigt samtal med honom. Han kunde ta tag i en vardaglig fras och snabbt dribbla bort samtalspartnern genom att ge orden en annan mening än den konventionella.

Efter Sandros död 1991 kom jag att intressera mig för hans av mig olästa 50-talsböcker. Jag skrev min doktorsavhandling om hans tidiga författarskap och lärde känna en annan Sandro. Jag utgick från att hans svåra barndomsupplevelser måste ha påverkat hans diktning.

Read the rest of this entry »

Tags: ,

På senvintern 1971 fick jag ett telefon­samtal från Rabén & Sjögrens bokförlag. Åke Löfgren, chef för skönlitterära avdelningen, talade om att förlaget antagit mitt manus. Diktsamlingen var planerad till våren 1972 men kontraktet skulle komma inom en snar framtid.

– När du har fått det, läst igenom och skrivit under kan du höra av dig, så får vi bestämma en dag när du kan komma hit och lämna in det, då får vi se varann i ögonen också, sa han och gratulerade till debuten.

Ett par veckor senare åkte jag till Stockholm. Åke Löfgren visade mig runt på förlaget och jag hälsade på några medarbetare, som välkomnade mig in i gänget. Jag blev bjuden på lunch och på den välkända krogen sa Åke Löfgren, att jag inte skulle hysa några förhoppningar om recensioner och försäljning.

– Debutsamlingar går man gärna förbi, det är inte ovanligt att de säljer tvåsiffrigt, sa han och såg fram mot nästa manus, som han hoppades skulle bli prosa.

Ett drygt år senare hade jag läst korrektur, fått fri­exemplaren och besked om utgivnings­dag, en torsdag i april. Söndagen som föregick ut­givnings­veckan publicerade Dagens Nyheters Namn & Nytt en dikt, min omskrivning av tros­bekännelsen, och fotot från dikt­samlingens baksida under rubriken ”Bagare Boström bakar beska bullar”. På måndagen tömde brevbäraren några försändelser adresserade till ”den så kallade diktaren” i min låda. Anonyma brevskrivare förklarade att jag en dag kommer att få brinna i helvetets eviga eld, de som klippt ur DN-spalten hade ritat svarta kors över mitt ansikte. En lokaltidning följde upp med dikt och foto på måndagsmorgonen. Det gav ett par stadsbor anledning att gå till arbets­förmedlingen, där jag var nyanställd, och kasta in brev med tidnings­urklipp i kundmottagningen, något som förskräckte min gamle handledare.

Read the rest of this entry »

Tags: ,

När jag som ung student kom till i Uppsala på 1960-talet var Sandro Key Åberg en tongivande poet. Jag läste hans dikter och såg hans nyskapande teaterföreställningar O. Scenprator (1964) och Härliga tid som randas (1968). Vid dessa föreställningar kunde man ta del av ett helt nytt scenspråk, en långt driven och mycket medveten lek med språkets klichéer. Utgångspunkten var ”vanliga” människors sätt att tala. Key Åberg kände mycket för den ”vanliga” människan, och i sina dikter ställde han ofta den lilla människans språk mot kanslispråket, maktens språk.

När jag längre fram på 1960-talet gjorde min praktiktermin som lärare på Fjellstedtska skolan i Uppsala lät jag eleverna läsa Key Åbergs prator. Det gick kanske inte hem så bra bland de blivande prästämnena, något som mer får tillskrivas deras lärares undervisningsförmåga än Key Åbergs texter. Det hela hade säkert fallit betydligt bättre ut, om Key Åbeg själv varit på plats och talat till eleverna. Han var en lysande pedagog, engagerad i folkbildningen, en flitig medverkare i skrivarkurser och poesiaftnar och en uppskattad föreläsare på konferenser och möten. Read the rest of this entry »

Tags: ,

Se dig om, min vän

där vi sitter på

våra mjuka och stoppade

säten i vår gungande

och lövade vagn,

där penninggräs och

prästkrage doftar

instoppade bland det

syrliga björkriset. Read the rest of this entry »

Tags: ,

 

 

På håll skymtade jag den yttersta spetsen av ön

Den låg som en fågelnäbb, helt perfekt, och det föreföll

som om den när som helst kunde öppna sig

för att dricka litet av sjön

Men man måste ha orden

Idag är jag långt ifrån min fader

som en öbo långt ifrån sin ö

eller som ett pulserande hjärta är långt ifrån sin kropp

Jag kände fläkten av ett strängt och orubbligt liv

som en viktig rytm

fast allt handlar om att bli varm så långt det är möjligt,

att glimtvis, helt korta stunder älska

Här är ovant och särpräglat och olikt världen

Så fort jag talar om avstånd ljuger jag

Jag känner dina ansträngningar att angöra

trots vågorna som sparkar ifrån från ön,

sparkar ifrån och sparkar ifrån från ön

 

*

 

Trycket inifrån en själv ökar för varje sommar

Jag står med verktyg i händerna

redo att hacka mig baklänges in mot faraos eviga liv

Read the rest of this entry »

Tags: ,

Rolf Mangnus Joakim Larsson alias Joey Tempest i Europe, sitter bakåt­lutad mitt emot mig i en kitschbrun soffa i centrala Helsingfors. 49-åringen ser ut att vara i god form och viftar bort lite hår­tofsar från ögonen, medan jag slänger fram mikrofonen. Det är sista spelningen på en lång turné, men dammet på frontmannens panna lyser med sin frånvaro. Framför mig sitter alltså en av hårdrocksvärldens mest inflytelserika personer med sisådär  tre decenium av hårdrock i ryggraden och hanterar den följande intervjun lika proffsigt som undertecknad hanterar sitt gröt­kokande på vardags­morgonen.

 

Joey Tempest Europe

Foto: Nicklas Smith

Read the rest of this entry »

Tags: , , , ,

Marjun Syderbø Kjelnæs skriver i ett tornrum. Ja, egentligen är det kanske inget torn, men där finns den där känslan.

 

skriv i sandet marjun syderbø kjelnæsJag ser ner över Torshavn, över fjorden och öarna längre bort. Har du läst en bok som heter Tornet vid världens ände? Jag borde skriva det på dörren  till mitt skrivrum, det ligger också längst bort, högt uppe, säger den färöiska författaren Marjun Syderbø Kjelnæs och skrattar. 

Hon hade aldrig föreställt sig att hon skulle bli yrkes­författare. Vägen dit gick via många år som sjuk­sköterska.

– I den miljö jag kommer från skulle man ha en praktisk utbildning. Det fanns en tanke om att göra nytta i världen. Att skriva var inte handgripligt nog. Men det låg i min natur och gick inte att förneka, säger Syderbø Kjelnæs.

Egentligen har hon kanske sin tolvåriga dotter att tacka. Vaknätterna då dottern var baby, öppnade plötsligt upp ostörd tid.

– Jag visste att hon snart skulle vakna igen, så jag ville inte gå och lägga mig. Då började jag skriva istället. Och så var det ju år 2000, det kändes speciellt och lite symboliskt. Jag tänkte att ska jag försöka så ska det vara nu.

Hon sände in ett bidrag till en novelltävling, och blev publicerad.

– Jag minns hur den deadlinen kändes … Sedan fick jag mer mod, mer tillit till mig själv.

– Det har funnits i mina kort vilken väg jag skulle gå. Möjligheterna har kommit till mig.

Read the rest of this entry »

Tags: , , , ,

Att fånga det tillfälliga med litteraturen

År 2001 inleddes den första kursen i författarutbildningen Litterärt skapande vid Åbo Akademis öppna universitet. Antagningen till utbildningen är restriktiv: tolv deltagare väljs ut utifrån inskickade textprov, presentationer och arbetsplaner. Kända finlandssvenska författare har fungerat som lärare och handledare, bland dem Monika Fagerholm, Henrik Jansson, Mårten Westö och Peter Sandström.
Read the rest of this entry »

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

En papegojas uppgång och fall

”Vart folk har sin egen historia att förtälja, å andra sidan är i djupare mening vart folk ett och detsamma.”

I slutet av 1700-talet ger sig upptäckaren och naturforskaren, friherren Alexander von Humboldt (1769–1859) ut på en fem år lång forskningsresa till Central- och Sydamerika, till det som i dag är bland annat Venezuela, Mexiko och Kuba. Han bestiger berg och utforskar regnskogens djur- och växtliv, äter lera och umgås med ursprungsfolk, samlar prov och katalogiserar.

Med sig har han den franske botanikern Aimé Bonpland (1773–1858), samt den sista talaren av ett språk som dött ut, en papegoja, närmare bestämt en blågul ara. Resan är lång och tung, men givande och banbrytande. Hemma i Berlin jobbar brodern Wilhelm von Humboldt ihärdigt med sin forskning.

Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Sockel för ett författarskap

Bakom varje publicerat författarskap finns opublicerat material – tidiga försök, utkast, tester i oväntade riktningar. I vissa fall kan sådant omsider publiceras – relaterat till det mogna författarskapet kan också ofullgångna texter få ett visst intresse.

Louise Agnesdotter, född 1972, har gjort sig bekant, inte som författare, utan som journalisten, redaktören, sociologen med mera som flyttade från Sverige till Finland och blev rörmokare. När hon nu ger ut texter skrivna huvudsakligen under 1990-talet när hon själv var mellan tjugo och trettio, får vi därmed sockeln till ett författarskap, som ännu inte existerar.  Read the rest of this entry »

Tags: , ,

« Older entries