4 2013

You are currently browsing the archive for the 4 2013 category.

Nu, över ett halvt sekel efter våra förödande krig, har vi allt mer intensivt börjat diskutera eutanasi. Ska vi ha en lag som tillåter en människa att döda en annan – under “betryggande omständigheter”? 68 % av finländarna bejakar tanken, visar en aktuell undersökning, som också påvisar att läkarna är emot.

Samtidigt återkommer nu den offentliga debatten ständigt till frågan om vårt lands sneda befolkningsprofil. Fakta är välkända, den växande mängden åldringar i förhållande till de arbetsföra, att det i vårt samhälle finns för få barn och för många gamla individer.

Att sambandet mellan dessa två debattämnen är ett utslag av vårt kollektiva undermedvetna, verkar uppenbart.

Att i lag tillåta eutanasi är att gå över en gräns, är ett så stort steg att varje humant tänkande värjer sig till det yttersta. Den som försöker få en uppfattning om hur människor i andra tider tänkt och handlat, hur de levande förhållit sig till de döende, ser naturligtvis bara en evig ström av olika mönster, av växlingar, olika tiders krav och press på människorna. Oöverskådliga versioner finns även i det som ligger nära vår tid. Hur bedömer man, eller vad vet man om, hur människor under olika tidsperioder handlat inför döende individer. Vad var på djupet orsaken till deras handlande. Vad var mer eller mindre humant under specifika förhållanden.

Kan någon kunskap om det förgångna ge stöd inför det val vi är i beråd att ta i dag?

Read the rest of this entry »

Tags:

Att dessa heta sommardagar, när man obrytt vandrar längs minnets järnkedjor, kan vara så kvävande men så tilltalande! Kvällen är en befrielse och lisa, den dränker jaget i världen och för det mot höjderna: att bida sin tid till ackompanjemang av naturen – en stjärna brinner och dör i de ändlösa rymderna, syrsorna syr en stråkkvartett åt oss som lever. När man sitter i trädgården och läppjar på ett svalt vin och stirrar ut över havet – vad innebär det? Ledan som anfaller även den mest ihärdiga av själar dör ut och föder en närvaro som överlever historien. Havet är nära och fjärran, ändlöst men gripbart. Allting – är. Det eviga är känslan av obegränsning, stillhet, förstumning och närvaro. Kluckandet från vågorna är tankens vila och flykt, känslans tystnad och kraft. Tänk att kärnan i själen, dit brus och oljud från livet inte förmår tränga, ibland står nära detta heliga.

Read the rest of this entry »

Tags:

Hon längtar lite efter Japan varje dag. Efter att gå och handla i någon förort, åka med tåget, leva vanligt vardagsliv.

 

– Vissa saker är speciellt fina. Som ett museum jag tänker på, där de har så vackert porslin och vackra målningar. Det är härligt att bara gå i de tysta salarna och känna. Och doften av stråmattor är underbar, säger Monica Braw, Japanexpert, författare och journalist.
Hon har bott i Japan över 15 år. Men dessutom ägnat det hela sitt yrkesliv.
Egentligen var det en slump som gjorde att hon kom dit. Braw studerade ryska i Lund, och åkte till Sibirien på en reportageresa. Sedan skulle hon fortsätta till USA, där hon gått på high school.

– Jag tyckte att jag inte riktigt fattat allting, att jag borde åka tillbaka till USA. Jag skulle bara mellanlanda i Japan.

Men Japan verkade väldigt intressant, så Braw tog sig lite tid där. Och då slog kärleken till, både till Japan och till numera bortgångne maken Juhani Lompolo, mångårig journalist för Finlands radio.

– Vi träffades direkt efter att jag kommit dit. Det var på en påsklunch hos gemensamma bekanta. Och vi gifte oss nästan med detsamma. Read the rest of this entry »

Tags: , , ,

– Fann jag en film tagen av SS som visar hur tretusen judiska män, kvinnor och barn kvävs tillsammans i gaskammare i Auschwitz skulle jag inte bara låta bli att visa den, jag skulle förstöra den!

Det säger inte en historierevisionist som vill underlätta förnekandet av Förintelsen, utan en ledande fransk intellektuell, Claude Lanzmann, redaktör för Les temps modernes och upphovsman till det främsta filmverket om Förintelsen, den drygt nio timmar långa Shoah.

Read the rest of this entry »

Varför inte?

Eva-Stina Byggmästar: Locus amoenus

Eva-Stina Byggmästar
Locus amoenus
Ellerströms
2013

Eva-Stina Byggmästars diktsamling är en ovanligt vacker liten volym i förlaget Ellerströms exklusiva Enhörningsserie. Boken har titeln Locus amoenus som är latin för ”en behaglig plats”. Begreppet har använts redan av skalder som Homeros och Virgilius och i konsten från romartiden, då betecknande ett populärt pastoralt ideallandskap.

En plats där trygghet och bekvämlighet råder, och där det skall finnas träd, gräs och vatten till hands. I den här samlingens 48 dikter, de flesta mycket korta, tar oss Byggmästar med in i en sådan idealvärld, där man enligt baksidestexten ”kan leva ut sina erotiska drömmar, långt bortom samhällets normer och krav”. Read the rest of this entry »

Tags: , , ,

Anna Enquist – Bedövarna

Anna Enquist
Bedövarna (De verdovers)
Övers. Per Holmer

Natur och Kultur 2013

Anna Enquist (svenskklingande pseudonym för Christa Widlund) är sedan 1990-talet en av Nederländernas mest lästa författare och har i hemlandet hamnat på bestsellerlistor för såväl sin prosa som – ovanligt nog – sin poesi. Hon är dessutom relativt välkänd även för svenska läsare, är gift med en svensk cellist, talar svenska och har tillbringat åtskilliga somrar i en hyrd stuga utanför värmländska Arvika.

Enquist är en av kanske en handfull samtida nederländskspråkiga författare som presenterats i helfigur på svenska. Förutom den historiska romanen De thuiskomst (Hemkomsten) från 2005 finns samtliga viktigare verk översatta till vårt språk: ett urval dikter, tre romaner, en novellsamling och ett antal teatermonologer. Read the rest of this entry »

Tags: , , , ,

Seierstad seger genom medkänsla

Åsne Seierstad – En av oss

Åsne Seierstad
En av oss
Bonniers

När skotten på Utöya når Simon Saebös huvud dör han inte i ögonblicket. Han stryker med den hand han har kvar mot skallen och drar den åt sig i reflex: det är hjärnan han känner. Och han förstår det. Han hinner förstå att det är hjärnan. 

Denna och liknande scener blir möjliga i Åsne Seierstads ´En av oss´ (Bonniers) därför att vi lärt känna Simon i texten sedan han föddes på sjukhuset i Kirkenes i augusti 1992. Han skrivs först till en tydlig person, en tonåring med politisk brådmogenhet och en ung vuxen med stark vilja och rörande omtanke – en omtanke som möjligen kostar honom livet: han håller upp hålet i staketet och manar på de andra att söka skydd innan han själv gör det, som han lärt av sin far Gunnar. Så mördas han.

Genom att han först gjorts tydlig, sedan mördas, blir medkänslan, saknaden och sorgen möjlig också hos läsaren. Detta är ingen thrillertext därför att varje offers historia tydliggörs nästan lika mycket som förövaren Anders Bering Breiviks.

Det finns också i denna långa reportagetext små vackra naturbilder som ökar närvaron utan att öka ohyggligheten i hela förloppet.

Det är en mycket medveten och skicklig journalist som för pennan: hon vet betydelsen av varje avsnitts längd, betydelsen att balansera vidrigheter mot djup medmänsklighet, betydelsen av små replipunkter, av vila för läsaren i korta antydda fiktionsinslag. Ändå väjer hon inte för dådens obegripliga grymhet.

Slutackordet i boken blir också trovärdigt genom att införa nya komplikationer två år efter morden: Simons föräldrar känner sig övergivna i sin sorg sedan mediastormen blåst över, Gunnar anklagar sig själv för att ha lärt Simon så mycket hänsyn i fotbollsträningen. Som vid all plötslig sorg finns en leda vid omgivningens försök till tröst i att släta över och markera att man måste gå vidare. All sorg är samma sorg. Den är bråddjup, svart och kvarstannande. Håll käft med dessa klena tröster, låt oss sörja!

Anders Bering Breivik träffade knappast sin biologiske far. Modern var växelvis starkt bindande och avvisande, så långt kan man nog lita på den psykologiska utredningen från barndomen. De första rättspsykiatrernas slutsats att ”multikultur” är en språklig nybildning i psykotisk mening och diagnosen bland annat därför paranoid schizofreni är befängd. Med ”neologism” menas i princip en språklig nybildning som är absolut unik för personen ifråga.

Narcissistisk personlighetsstörning plus Asperger är åtminstone en begriplig diagnos för mig som är psykiater. Sådana dubbeldiagnoser är inte alls ovanliga. Breiviks handlingar är däremot fullständigt exempellösa.

Men det hör till Åsne Seierstads storhet att inte fastna så mycket vid diagnoserna. Hon tycks alltid vilja göra personerna rättvisa i det unika som också finns hos varje människa. När hon följer ”Anders” ser hon en revolterande tonåring som vill bli ”king” i grafittigängen i västra Oslo men kanske knappt blir ”hangaround” och sedan avvisad, en egenföretagare i aktieplacering och falska examensbevis som överges av sin kompanjon, en adept inom Fremskrittspartiet som först anammas men sedan avvisas ”för vaghet”.

Då djävlar. Då inleds hans ökenvandring. Han börjar klippa och klistra på dator ur islamfientliga sajter ungefär när han flyttar tillbaka till sin mor 2006, han tillbringar flera år praktiskt taget helt framför datorn med våldsspelet World of Warcraft, förlorar sitt umgänge, blir ”justitiarius” det vill säga gruppledare under ”avataren”, spelfiguren, Andersnordic. Han blir samtidigt faktiskt inbjuden till Sankt Johanneslogen av Oslos frimurarloge, lägsta graden. Han har redan nått högre i sitt våldsspel och avvisar dem som andra avvisat honom.

Vårvintern 2011 när han flyttar till en tämligen avsides gård i Volstua vid Glomma har allt fantasimördande och alla inlägg om islams hot mot Europa fört honom till mycket målmedvetna förberedelser för vad som ska komma. Han ägnar över tre månader åt ren framställning av tändladdningar och sprängdeg i Volstua. Det finns korta dagbokskommentarer som antyder tvivel men i stort ändå ett slags vardaglig rutin att förbereda massmord där han ”motiverar sig” med pizza och godis och hanterar omgivningens ibland nyfikna intresse med ett slags formell skicklighet. Han avslöjar nästan hela sin plan för en häpen tågresenär som väl tror han skämtar makabert. Han låter bomben brisera och blir iakttagen av en person som skriver upp registreringsnumret, anmäler till polisen.

Lappen blir liggande. Det är som Palmemordet: en lapp blir liggande. Hela hans resa mot Utöya följs minut för minut, formligen mellan polisbilar som hade kunnat känna igen honom. 

Mot alla dessa offer vi lärt känna i boken.

Det är en skör balansgång hon går, Åsne Seierstad: balans mellan referat av ohygglig grymhet och medkänsla i varje enskildhet. Balans mellan allmänintresset för själva morden och sorgen hos de kvarlevande, deras intresse. Balans mellan mest dokumentation och en aning fiktion, för att göra läsandet möjligt.

Hon segrar. Hon går den nästan omöjligt svåra balansgången hela vägen ut. Trovärdigt, sakligt, med total närvaro.

Tags: , , ,

Att stå utanför sig själv

Henrik Jansson: Nyckelroman

Henrik Jansson
Nyckelroman
Scriptum

Henrik Janssons Nyckelroman handlar om huvudpersonen Henrik, som i sin tur skriver om karaktären HJ. Alla tre är författare och Åbobor. Själva titeln Nyckelroman antyder att berättelsen är en maskerad form av verkliga personer och händelser. Henrik medger att han gömmer sig bakom fiktionen, och studerar sitt liv genom karaktären HJ. Författarskapet och skrivandet diskuteras genom hela romanen, som utspelar sig i Åbo.

Nyckelroman är enligt baksidans text en roman om relationer, sjukdom och balansgången mellan det levda och det skrivna. Förhållandet mellan Henrik och sambon Matilda beskrivs redan på romanens första sida med en ömhet som går att känna igen från Janssons Brev till min K (2011). “Saker som dessa, de behöver inga ord men måste ändå skrivas”, skriver Henrik om livet med Matilda. Språket är poetiskt i all sin enkelhet. Jag upplever ändå att fokus ligger vid fiktionen och självreflektionen som berättelserna medför för Henrik och HJ. Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Livet som skört och tillfälligt

Henrika Ringbom
Öar i ett hav som strömmar
Schildts & Söderströms

På pärmen till Henrika Ringboms diktsamling Öar i ett hav som strömmar finns ett fotografi som genast slår klorna i mig. På fotografiet, som är taget i Berlin, syns en sliten fasad med en hel del graffitti. Bredvid ser vi en buske. Mitt i bilden finns en öppen port och en korridor genom vilken man ser en annan vägg, en annan öppen port; man ser ända fram till en stängd dörr, graffitti där också. Fotografiet etablerar genast en plats, en märklig skönhet. I slutet av samlingen får vi veta mera om detta fotografi. I ett av sina karaktäristiska prosalyriska stycken skriver Ringbom om den där dörren, bakgårdarna, färgerna. Husen är bebodda, skriver hon, fast det är inte så det vid första ögonkastet ser ut. ”Jag öppnar dörren och kommer ut på en gård med ett stort mandelträd i blom, rosa moln ovan en lekplats. Ruiner, pelarkapitäl, bänkar, murgröna. Murarna till gårdarna bredvid är låga, det är öppet, ljust, naturen har fått sköta sig själv, förfallet ha sin gång och gått så långt att det är vackert bredvid de upputsade husen.” Platsen beskrivs inte helt olikt vissa andra av dikterna som mera har drömmens karaktär. Också här finns den sortens konkretion som drömmar tenderar att ha, där konkretionen bär på lager av stämningar, associationer, glipor. Just detta är Ringbom genomgående bra på att fånga. Texterna i samlingen, där hon gör upp med hur man går vidare i livet och bearbetar känslor av sorg och saknad, kan påminna om privata anteckningar men det gör dem varken otillgängliga eller inneslutna i sig själva.

Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Kärlekens lagar och krigets

Katja Kettu – Barnmorskan

Katja Kettu
Barnmorskan
Bonniers

En alldeles magnifik, kargt kraftfull natur på Nordkalotten. I denna ett tyskt fångläger som existerade under andra världskriget: Titovka. Och ett gömsle för agenter vid Ifjord i Nordnorge, som väl också fanns. Så ett osannolikt kraftfullt, uppdiktat kvinnoväsen, en norna som är både Urd (det förflutnas gudinna), Verdandi (nuets) och Skuld (framtidens). Hon är Kätilö, barnmorskan, som genom sitt häftiga passionsdrama med finsktyske SS-officeren Johann Angelhurst förkroppsligar Lapplandskrigets finsk-tyska allians: Finland hade upplåtit Lappland till tyskarna men det kom en vändpunkt 4 september 1944 då man ingick vapenstillestånd med Sovjet och alla allianser bytte förtecken. Read the rest of this entry »

Tags: , ,

« Older entries