Bertil Pettersson: ”Har jag längre någon användning för mig? Fyller jag någon funktion? …”

I slutet av november 2010 kom ett brev med en bok. Sådant händer, men varför sänder någon i Malmö en bok till mig? I brevet låg Bertil Petterssons ”Haverier” och i brevraderna stod att Bertil suttit framför teven några dagar tidigare och kramat tummarna i ett ohjälpligt försök att hålla mig kvar i ett frågesportsprogram. Trots hans stöd under sändningen hade jag misslyckats. Av alla ord som kom till mig efter programmet hade Bertil hittat det rätta. Det jag ältat under halvåret som gått efter inspelningen, missarna och tunghäftan som drabbat mig, var inget annat än ett haveri.

I boken skriver Bertil att han för många år sedan ville pröva några sidor ur ett större manus, innan han skickade det till ett förlag. Han sände sidorna till Ord & Bild, där nyenkelhetens pionjär Lars Bäckström var nybliven redaktör. Att välja avsnitt ur manuset vållade inga problem, värre var det med följebrevet som i någon mån borde förklara varifrån texten hämtats. Det blev ”Bäste Lars Bäckström”, sedan tog det stopp. Arket förblev vitt men avslutades längst ner med hälsningar och underskrift. Texten refuserades med redaktörens upplysande besked, ”Jag tyckte bättre om brevet än ditt insända bidrag”. Bertils snabba svar: ”Men publicera brevet då!” besvarade aldrig redaktören.

För mig var Bertils essäer om projekt som byggts upp, raserats och aldrig blivit någonting av en perfekt läsning. Alla har vi någon gång havererat.

Jag går tillbaka till mitten av 70-talet och hittar första mötet med Bertil. Då var vi båda med i Rabén & Sjögrens författarklubb, landets enda förlagsanknutna sammanslutning av författare, och fick kontakt genom mötesverksamheten. Bertil var väletablerad i förlagets författarstall, jag hade debuterat i början av 70-talet och fick tack vare klubben kontakt med förlagets författare, en illuster samling som jag tidigare bara mött i böcker och på tidningssidor. Efter några år hamnade jag i klubbstyrelsen och fick viss inblick i förlagsverksamheten. Kontakten med Bertil etablerades genom att vi båda kom utifrån, Bertil hade trots sitt genuint stockholmska förflutna hamnat i Örebro, jag kom från Eskilstuna.

Under åren i klubben bytte vi några böcker. Jag fick Bertils diktsamlingar och envisades med att sända honom mina romaner, trots att jag fick klart för mig att prosasjok över många sidor inte riktigt var hans likör. Jag visste då, och fick än mer klart för mig under våra gemensamma år, att Bertil var en mycket mångsidig man. Förutom en seriös och uppskattad poet var han en lysande språkekvilibrist i den absurda svarta humorns skola, främst odlad i radion i samspel med partnern Lasse O´Månsson. Dessutom hade han långt innan vi möttes haft framgångar under pseudonymen Margaretha Malm, en mycket skygg kvinnlig poet som han skapat och efter några diktsamlingar tagit av daga då hennes poetiska kvaliteter renderat ett litterärt pris. Vid avslöjandet gjorde Bertil radioprogrammen ”Kloka gubben”, en serie som präglades av sjuk humor. Innan prisutdelningen hade varken radioseriens skapare eller poeten Bertil Pettersson kopplats ihop med Margaretha Malm. När avslöjandet kom frågade en journalist lite infamt om Bertil kanske dolde sig bakom andra pseudonymer och fick svaret att han även gett ut böcker under namnet Sivar Arnér, en nog så dräpande replik.

I  en förlagsvärld fylld av litterära trender och ständigt på jakt efter storsäljare blir utrymmet för ett så särpräglat författarskap som Bertil Petterssons allt mindre. Ändå har han på ett förvånansvärt sätt stått bi genom förlagsstormar och kriser. Han har kvar sin litterära ambition och hittar vägar att publicera sig hos förläggare som ser mer till det unika och egensinniga än till upplagesiffror och medial uppmärksamhet.

Bertil jubilerade i våras, vid fyllda 80 år har han ännu nya projekt på gång. I juni valde redaktionen för Dagens dikt, ett av Sveriges radios äldsta program, honom till månadens diktare. I en vecka läste han en dikt om dagen ur sina senare samlingar, som den ur ”Livsryckningar, på ålderns vår”, 2008:

Man lyser snart med sin frånvaro.
Man står vid ruinens brant.
Man stapplar på gravens brädd.
Man kallas hädan och lämnar in,
stänger butiken, tar ner skylten,
repar av och kilar runt hörnet
och lägger näsan i vädret.
Man får snart falla i god jord.

När Bertil porträtteras brukar oftast två sidor av författarskapet beaktas. Dels är han den seriöse poeten som sedan debuten 1958 sänt ut ett trettiotal volymer poesi som inledningsvis stod surrealismen nära men med åren blivit alltmer mångsidig, eller säg för enkelhetens skull naknare och känslomässigt starkare, dels är han humoristen, särlingen som tidigt blev en av våra allra främsta företrädare för den absurda, svarta humorn. Med åren tycks de båda polerna ha förenats alltmer, vill man exemplifiera räcker det att gå igenom några volymer han sänt ut de senaste tio-femton åren.

Förutom den jag nyss citerade ur kan ”Vedbärerskan”, en diktsvit med 52 exakt likalydande dikter samt en avvikande, samtliga försedda med skilda titlar, nämnas. Sviten ställer frågan om en dikt kan uppfattas annorlunda och blir läst på skilda sätt utifrån titeln. Eller ta den närgående men anspråkslösa studien ”Enman”, han som kom till korta, körde fast, lät tiden gå, tänkte göra slag i saken och skaffade en handbok i konsten att ta nya tag. Glöm heller inte den lilla sagan om ”Karl Svensson”, som finns i två versioner, en där den lille mannen blir kvar i anonymitet och ensamhet vid sitt skrivbord och en där han lyckas, skriver storverket ”Överbefolkad ensamhet” och plötsligt räknas in bland nobelpriskandidaterna. Den som har lust att läsa om litteraturens snedsprång tar förstås till sig ”Att hitta vilse”, en bok om pekoral. Vi vet att litteraturen sällan tas på så stort allvar som hos pekoralisterna.

Till den senare delen av författarskapet ska också familjetrilogin räknas. För den som är obekant med Bertils författarskap är de tre prosavolymerna en utmärkt introduktion. Lättast är förmodligen att börja med andra delen, ”Om allting, bland annat eller En tid i Danmark”, 1997, där han med lätt hand följer sin egen livsvandring. Följ därefter upp med ”Så är det bara”, 1989, en studie i moderns försvinnande allt djupare in i senildemens och avsluta med ”En man hette Herbert”, en folkhemsk saga, 2002, närmast en fiktiv dagbok förd av fadern under hans sista månader.

I den självbiografiska delen berättar Bertil om ett stycke Sverige som idag verkar mycket avlägset men som var vardag och verklighet för den generation svenskar som kom till världen under 30-tal och krigsår. Sett ur ett arbetarklassperspektiv såg landet ut så här. Föräldrar som slet och släpade genom långa arbetsveckor, omoderna lägenheter, spisar och kakelugnar som sprängeldades för att hålla vinterkylan stången, sanitära förhållanden med kallvatten ur kranen över diskbänken och dasslängor på gården. Förhållandena var i stort desamma oavsett om man som Bertil framlevde sina barn- och ungdomsår i Gamla stan i Stockholm eller varhelst man levde i landet. När barn från sådana miljöer kom i skolåldern hamnade de i den gamla åtskillnadsskolan, som nu är på väg att återinföras, tvärs emot all erfarenhet och vittnesgilla exempel från Bertil och vi andra ur samma generation som bär på liknande erfarenheter. För barn från arbetarklassen som prövade vingarna snäppet över lagstadgad skolgång såg den bildade klassens adjunkter inte sällan till att årligen reducera det de ansåg vara ett alltför generöst överintag av arbetarbarn.

Ur detta väcktes lusten att skriva, med den också drivkraften att överraska, formulera sig humoristiskt med absurd svärta som avväpnar mottagaren, lyssnaren. Bertil berättar hur det mångåriga samarbetet med Lasse O´Månsson, den ende irländare som är född i Sala, växte fram, utvecklades och blev framgångsrikt långt utanför radiostudion. Margaretha Malms korta saga och möten i förlagsvärlden är andra hållpunkter. Som redan sagts delade vi förlag några 70-talsår och i boken möter jag vänner vi minns och hågkomster vi delat.

I två starkt dokumentära prosaberättelser skildras föräldrarnas sista tid, böcker som skrämmer därför att så här kommer framtiden att te sig för många. Samtidigt, och långt utanför litterära måttstockar, präglas dokumenten av Bertils omsorger, närhet och kärlek till sina dagars upphov, en självklar, livslång och djup ömhet som funnits genom livet och inte förtärs eller förminskas av något ovidkommande under den sista tid de får tillsammans, familjegemenskapen står över det som hos andra skulle vara liktydigt med uppoffringar.

Titeln ”Så är det bara” har han hämtat från modern, ett utryck hon använde i sina för varje stund alltmer begränsade försök att samtala med sonen vid hans så gott som dagliga besök vid sjuksängen. Genom hela boken registrerar han dagssituationen på avdelningen, förtjänster likaväl som en mild men ändå bitande kritik växer fram under året han näst intill dagligen besöker modern. Han redovisar moderns dagliga stämningslägen och återger samtalen dem emellan. Sjukdomen medför att hon försvinner allt längre bort i det obegripliga men han rättar henne aldrig, frågar istället vad hon avser och hittar stödjepunkter som i bästa fall leder till korta samtal och gemensamma minnen. Det är ett oerhört tålmodigt sätt att försöka nalkas den sjuka, som ibland leder framåt men lika gärna kan hamna längre in i det oförståeliga. Som studie i ett sjukdomsförlopp ger den minst lika mycket tillbaka som det som inhämtas från faktaskrifter, den stora skillnaden är att det inte är fall och exempel utan djup mänsklig kontakt som berör läsaren.

Porträttet av fadern, ”En man hette Herbert”, en folkhemsk saga, tillhör i all sin enkelhet de små, oförglömliga mötena med en människa man aldrig träffat annat än i litteraturens värld. Herbert, Anna och tre söner har levt i Gamla stan i Stockholm och haft sommarstugan i Snättringe som replipunkt. I hela sitt arbetsliv har Herbert varit vägare och mätare vid Stockholms Stads Vägare och Mätare, det sista skrået.

När läsaren möter honom har han fyllt 80 år, en ålder han aldrig trott sig få uppleva. Han ligger på Serafen men flyttas till sjukhem innan sonen tar hem honom till sig i Örebro, där han får leva sin sista tid. Dagboken han för hör på något sätt samman med hans yrkesverksamma tid, dagligen nedtecknar han sina värden, vad han äter, det senare med saknad då inget smakar längre, han får inte i sig mer än få tuggor.

Visst har han det bra hos Berra och sonhustrun, de gör allt för honom, men han hittar inte sina tankar och hur han än vänder sig har han ättestupan inom sig. Minnesbilder far förbi, passerar som blixtar genom honom och är borta lika snabbt som de kommit. Han har alltid älskat sin Anna, aldrig sett åt några andra och aldrig har han daltat med grabbarna. I sina bästa stunder, när timmar med värk gett med sig en stund, tror han att det ska ordna upp sig till sist, annars skulle väl inte doktorn besvära sig med att komma nästan varenda dag.

Mellan dagliga uppgifter om mat, vikt, temp, medicinering, blodvärden, hosta, värk och allt som fyller de vakna timmarna passerar livet förbi i korta glimtar. Visst borde han ha hjälpt Anna mer än han gjort, var han för hård mot grabbarna, inte var det fel när han sa ifrån och blev ovän med svågern, skitstöveln som gav sig på honom sedan de kommit ihop sig om politiken, för att inte tala om allt som hänt på jobbet och ansvaret han hade för kåken där de bodde. Han minns men rannsakar inte, det han gjort i och av livet står han för. Morgonen då livet rinner ut har han samlat all sin tid hos sig, och andas ut för sista gången.

Det är ett ömsint porträtt, ett gripande möte med ett liv som tack vare sonen Berras förmåga att fånga det unika i det vardagliga delar med sig en folkhemsk saga vi känner igen från tiden då Herbert och alla andra byggde det svenska samhället starkt och solidariskt, långt innan egennyttan fick vår välfärd att krackelera, brista och rämna.

När jag i brev till Bertil nämnde att jag avsåg att publicera något om hans gärning fick jag snabbt svar med uppmaningen: Skriv inget om korven, den har förföljt mig halva livet, det räcker och blir över gott och väl. Därför har jag inte sagt ett ord om korven i de här raderna, läsaren torde ändå hitta fram till den.

Tags: ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *