Den unge Sven Lindqvist

För några år sedan, 2009, inledde förlaget Atlas en återutgivning av Sven Lind­qvists verk. Samtliga böcker som i det följande tas upp finns där utgivna. I höstas kom också i pocket nittiotalsboken Utrota varenda jävel!, en undersökning på plats, i Joseph Conrads fotspår, av kolonialismen i Afrika.

Det är ett äventyr att följa Lindqvist i de böcker som inleds med Ett förslag (1955) och Handbok (1957) och efter reseboken Hemmaresan ((1959) avslutas, i ett semikolon, med Praktika (1962) och Myten om Wu-tao-zu (1966). Tankar och idéer är inte nya, de rör sig i själva verket i en essäistisk traditions sociala centrum, men hans sätt att finna och använda dem är personliga.

En sommareftermiddag på åttiotalet såg jag Lindqvist på ett stort bibliotek i Stockholm. Där fanns unga studenter i jeans och T-shirts och äldre akademiker i skjorta och slips; Lindqvist stod i foajén iklädd kakiskjorta och den sorts kort­byxor bärs av anglosaxiska kolonisatörer och upptäcktsresande i Tredje världen; bara tropikhjälmen fattades. Detta var, förstår jag nu, också en praktik. Redan med sina första indianböcker ville han praktisera det han läste. Den vittneslitteratur som därpå följde är av stort värde. Och det finns, märker jag snart, en logik och en kontinuitet alltifrån de tidiga essäerna.

Redan i debuten finns självständiga iakttagelser, ja en försiktig klok ton, som ville han temperera sig i det ”poetiska” femtiotalet. Även små doser kritik, eller harold bloomsk misstolkning, av den nye mästaren Vilhelm Ekelund. Vad som blev ett motto för denne – ”En författares ära: inte skriva något som han ej själv erfarit” – söker Lindqvist, samtidigt som han följer mästarens spår och tecken, verkligen praktisera. I Praktikas avslutning befinner sig den trettioårige Lindqvist i Peking och tecknen har blivit kinesiska ideogram. I ett så­dant sammanförs symbolerna för näsa och hjärta till ”näshjärta”. Redan från början mer analytisk än Ekelund syftar han ändå, som denne, till intuition och helhet. Det kinesiska tecknet, som avslutar hans i förhållande till tidsandan ”anonyma” femtiotal, står för ett tillstånd av vila, utan förhoppningar eller avsikter, då man söker sin väg.

En förälskelse är den adressat som tillför det praktiska sinnelaget i Ett förslag dess stundtals erotiska underton. Lindqvist ser att klokheten inte behöver vara ond, dumheten inte god (som Almqvist en svart dag befarade); de historiska annalerna talar delvis ett annat språk, och motiverar småningom den sorts politiske resenär han på sextiotalet blev. Den praktiska viljan att förändra är både personlig och historisk och finns antydd redan i Ett förslag och i Handbok, till exempel i kritiken av Bengt Lidner (bara tårar, inte handling) och Epiktetos (anpassa sig, inte förändra). Han vill inte blott vara författare, utan som huvudpersonen i Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, vara med och skapa historia.

En skarp blick för chosefulla kollegor och vänförsumpade kritiker tillsammans med igen­kännandets omedelbara sympatier bidrar också till att göra debuten till något mer än ett kompendium över en moralisk och litterär tradition. Tidigt finns upptäckten av sättets mening – ”Det är inte vad man vet, utan hur man vet”. Under en vistelse på Island blir det karga horisontklara landskapet en bild för enkelheten och det stora perspektivet.

Ett förslag kan ses som en städning av de föreställningar vi får med från uppfostran och skolan. I ett stycke om oskuld och erfarenhet upptäcker för­fattaren att oskuldens möjliga återfående, oskulds­grund, ger förnuft och klokhet riktning. Vad den unge mannen helt naturligt är blind för, är att det detta tillstånd, att vara okunnig och vilja lära, också kan finnas senare i livet.

De fyra första böckerna (jag bortser från pamfletten mot reklamen) är alltså tillkomna med förälskelsens driv och sympatiernas seende hos en som söker sin oavhängighet. Efterhand ansluter sig Lindqvist till en mänsklig elementär filosofi och kultur, som blir bas för samtidskritiken. I Hemmaresan finns den paus där blickfånget vänds mot de grekiska värdarna pensionats­värdinnan Mrs Cliff och munken Rodion, ”män­niskor vars självaktning inte är bunden vid prestationen”. Lindqvist stammar från en medelklass där resultatet socialt och ekonomiskt är vad som räknas. Idag, då alla helst ska gå i gymnasiet och vara citoyens i en ny medelklass, har politikerna börjat räkna även kultur efter lönsamhet. Vara en nolla, ”anonym”, är liktydigt att inte ha nått resultat på den marknad som utgör det nya samhället.

När Lindqvist efter Hemmaresan i Praktika återvänder till essän, utgår han från en ekonomisk-politisk modell användbar psykologiskt på individer; en omstöpning av den grekiska läran om människans natur och mått. Då han sedan, från Kina inifrån, slår in på reportaget finns de essäistiska inslagen med som färgklickar i rapporter, analyser och statistik. ”Brottet”, från intim essäistik till politik, har således potentiellt bevarat hållningen i essäerna, deras hur. Sättet i, framför allt, Ett förslag och i Handbok, att granska och få en princip för förhållandet mellan liv och ”resultat” sammanför etik och estetik till en rimbaudiad med andra slutsatser än Rimbauds.

Det rustika hos denne unge man gör att, då femtiotalets litterära moden spolat förbi, det innersta i texterna står kvar som raukar, frilagt och aktualiserat i vår akuta samtid,. I Vilhelm Ekelunds anda vill han fatta hur det han läser och möter håller att leva med. Lindqvist finner en nordisk linje från Ehrensvärd och Thorild i ett sådant försök. Att skriva väl och leva väl blir analogt. Förmåga att godta sig i ett pauserat liv, med känsla för människans mått, i det ena, blir förmåga i det andra. Så är en ”författare för författare” just en författare för envar.

Handbok inleds med berättelsen om en tid som vårdare för en yngling av högborgerlig härkomst vilken har svårt ta vara på sig själv. Seved framställs inte som en personlighet med vissa egenskaper, utan som en individ vars kapacitet inte kan tas i bruk. Kanske blir han så representativ i ett samhälle där teknologin får arbeten att försvinna. Utlämnad åt sina impulser saknar han förmåga till överblick och planering, och kan inte ta erfarenhet och söka förhållnings­sätt. Den unge vårdaren märker också att det finns samband och analogi mellan det biologiska och det sociala. Måltiden, finner han sedan i Hemmaresan, gör att människan i en matsmältningsprocess gör det levande och jorden till del av sig, och så, som i en kärleksakt, gör sig till en del av världen och det levande. Då Seved lider av förstoppning noterar hans vårdare: ”Det allra mesta hos en måste vara normalt, för att man skall ha råd att förakta det normala.”

En slutsats av denna episod, som genom att inleda Handbok åskådligt sätter etiken framför estetiken, är att eftertänksamhet och dikt är ”vaktmanskap mot för­nedringen”. Man kunde säga att Lindqvist börjar där Beckett slutar.

En sådan elementär inledning är viktig. Från en mänsklig bas följer så i Handbok studier, förvånansvärt kritiska för en sådan gröngöling, av Montaigne, Ehrensvärd, La Roche­foucauld (som kunde vara ett porträtt av en svensk akademiledamots melankoliska kvickheter), Almqvist, Klara Johanson. Och han finner att en författare inte behöver annan raison vivre än att vara personligt väsentlig. Och insikten om det personliga sammanhangets betydelse för att göra samhällskritik till mer än åsikter finns med, som återkommande tilltal, i de senare politiska böckerna.

Och även reseskildringen Hemmaresans anledning och motiv är att förhålla sig skapande till sitt liv. Essäernas sätt att läsa blir bild och princip för sättet att förstå den andre, med­människan. Om det mindre är vad man vet än hur finns den potentiella kunskapen i sättet. I essän om Stina Aronson ser han att kunskapande inte bara handlar om detaljer utan även om en stämning och ett sätt som får oss att hitta och vara hemma, skillnaden mellan obebodd och bebodd kunskap.

Ett stickprov räcker ofta för att utröna om en bok är läsvärd. Men den som skriver med hela sig fordrar ofta ett längre studium för att orden ska leva. Varje författarskap är ett klimat. Då vi blivit klara över det ser vi också sambandet mellan dikt och liv. De krav vi ställer på en roman, att delarna hör samman och att där finns centrala händelser och upplevelser, är desamma som vi kan ställa på våra liv. Med en sådan inriktning kan även det till synes betydelselösa få en mening.

Det elementärt mänskliga, ”den enkelt mänskliga grunden”, tappas inte ur sikte. Robinson Crusoe blir symbol för vardagen upptäckt genom skeppsbrott. Den förliste hade ju hemmavid enögt spanat mot en äventyrlig framtid och inte sett sin miljö som annat än en ort att längta bort från. På ön återvänder de dygder han i ungdomlig upprorsanda föraktat hos den äldre generationen. För att få omdöme, överblick och inriktning, borde man göra vardagliga ting – som att snyta sig! – med samma koncentration som man läser en tidningsartikel.

Kanske anar man också två författarvägar: den ena är den vardagliga, konsten att vara hemma och i välfärdsöverflöd och underhållningsmisär leva fattig, vilket indirekt blir kulturkritik. Den andra, som Sven Lindqvist med Kina inifrån beträder, och som finns i nittiotalets Utrota varenda jävel!, att genom reportage och essäistik använda ett mer direkt politiskt tilltal.

I Myten om Wu-tao-zu finns vägskälet. Från att i de tidiga böckerna ha utgått från sin missanpassning i reklamens samhälle och i femtiotalets litterära kretsar, att ha varit ett undantag, och från detta tillstånd, i detta behov, sökt en bildning med motsvarighet i ett levnadssätt, tar han i Myten om Wu-tao-zu steget till det po­litiska. Boken inleds med en redogörelse för hur en kinesisk konstnär går in i sin egen målning och försvinner från en obehaglig samtid. Motivet finns i en roman av Hermann Hesse, som då han 1914 lagt sista handen vid boken får vara med om världs­krigets utbrott. Hesse skriver då en essä där han försvarar den europeiska kulturen mot en trångsynt och militär patriotism. I Tyskland finns, starkare än i något annat land, en kosmopolitisk tradition, synlig i Goethes Weltliteratur och Schopen­hauers filosofi med mötet mellan väst och öst. Dagen innan hade en sådan essä passerat obemärkt. Nu är den farlig. Att kunna tala väl om fienden Frankrikes kultur var brottsligt.

Så följer i Myten om Wu-tao-zu ett avsnitt om idyllen i konsten. Schiller hade funnit ett orörlighets­problem i idyllen; där stod ju tiden stilla. Ingen förändring möjlig eller önskvärd. I kinesisk filosofi finner då Lindqvist en sorts idyll som ingår i uppfattningen av världen som rörelse och förändring. Det finns uttryckt i I Ching, förändringarnas bok, och i taoismen. Där blir den inte något statiskt utan återgång till en rousseauism, vila och återhämtande. Det här är teman som finns även i Ett förslag och i Handbok. Men de får nya konsekvenser genom att Lindqvist nu tillsammans med sin hustru bryter upp och reser till Kina och Indien. Mötena med misären och orättvisorna i de klassamhällen som kolonialmakterna lämnat efter sig blir avgörande. Det finns ingen anledning betvivla den övertygelse resorna givit, även om det händer att Lindqvist någon gång blir den moralist han tidigare satiriserat. Från den ton som finns i att tala till ett du, ett annat undantag, i det amerikasvenska och europeiska samhället, går han nu till att bli en sakförare mot de västerländska kolonisatörernas ogärningar.

Boken avslutas med en motsvarighet till Göran Palms En orättvis betraktelse”: redogörelsen för hur den västerländska demokratin bakom fraserna är baserad på en fortsatt hänsynslös exploatering av de människor som lever i de fattiga länder­na. Till synes samfällt, som då guden slängde stenar över åkern vilka förvandlades till krigare, uppstår en grupp politiska författare som går till angrepp mot kapitalism och imperialism. Världen gick att förändra.

Så har under årens lopp sextiotalsetiketten torkat och fallit bort, den duger väl nu knappast för andra än litteraturvetare, och individuella öden och författarskap framträtt. För några har det då visat sig att kritiken utgått från en indignation som varat livet ut. För andra var det fråga om grupptryck och ungdomsförvillelser.

Jag har också en annan färskare bild av Sven Lindqvist. En sommar­efter­middag för något år sedan kände jag igen honom i trädskuggan på grusstråket vid Mariatorgets gräsmattor, översållade av ungdomar med picknick i solgasset. Han satt i en litet märklig hukande ställning, som asiatiska människor gör. Associa­tionen till tropikhjälm var borta. Och i hans blick fanns ett allvar; det var det som fick mig att vilja följa hans till synes motsägelsefulla vägar.

Tags: ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *