Horisonts 50-tal

Det allra första numret av Horisont, från 1954 är en tunn historia om 24 sidor, utan pärm (den hade inte hinnits med – redan då problem att hinna med allt till deadline alltså). Men det är från starten en tidskrift med anspråk. Den då 36-årige journalisten  Sven Willner (f. 1918), som när numret gavs ut bl.a. hunnit vara redaktör för tidningen Österbottningen, skrev introduktionen till den nya tidskriften.

Willner refererar inledningsvis  till en vädjan från författaren Hagar Olsson (1893-1978) om att österbottens kulturella och politiska reserver borde tas till vara – för att väga upp det enligt henne alltför  starka trycket från Helsingfors.  Willner skriver att den år 1950 grundade Svenska Österbottens litteraturförening tillkom ”som ett led i en strävan att motverka provinsisoleringen genom att sammanföra alla litteratur- och kulturintresserade i landsdelen och i allmänhet verka för det litterära intressets och den litterära smakens uppodling”. Och redan från början grundandet av tidskriften fanns ett mål att starta en tidskrift med samma inriktning som den ovan nämnda.
Den stora linjeartikeln i numret skrevs av den 29-årige journalisten och författaren Nils-Börje Stormbom (f. 1925), då kulturredaktör för Hufvudstadsbladet som året innan  publicerat sin debutdiktsamling In memoriam  på Söderströms förlag . Stormbom var också en av tre initiativtagare till litteraturföreningen, tillsammans med författaren Evert Huldén (1895-1967) och åldermannen i sammanhanget:  Kristian Vilhelm Åkerlund (1877-1954), som bl.a. verkade som lärare, riksdagsman för Svenska folkpartiet samt som kännare av svenska Österbottens historia – med flera lokalhistoriska verk.

Finlandssvenskarnas framtid
I Stormboms linjeartikeln som har den ambitiösa titeln ”Vår framtid” skriver han om ”den finlandssvenska nationalitetens och kulturens framtidsmöjligheter” – en livlig debatt som pågått under 50-talets första år och som Storbom noggrant gått igenom. Han ställer sig tveksam till framtiden eftersom: ”vi [läs: finlandssvenskarna] tycks vara angripna av en farlig tvinsot med symtom som stagnation, andlig stelbenthet, håglös slentrian, pessimism, likgiltighet för andra värden än de rent materiella”. Han anser att problemen med ”låg nativitet, blandäktenskap, emigration, bristande idealitet och brister i näringslivets struktur” har två rötter. Först att finlandssvenskarna slutit sig inom sitt skal och blivit ”isolerade, självtillräckliga och egocentriska”. Denna igelkottsinställning är en sida av problemen, den andra består i klyftan mellan svensk ”bildad klass” och svensk allmoge i Finland. Den bildade klassens kamp för svenska språket tog inte hänsyn till den svenska bygdebefolkningen eller arbetarklassen. Detta visas av att ståndscirkulationen var obetydlig hos de svenskspråkiga de två sista decennierna av 1800-talet. Antalet studenter ur bonde- och arbetarhem var under denna tid mellan 0.6 och 5.1 procent. I Sverige var samma siffror redan 1875 hela 27.3 procent. Denna klyfta har sedan dess inte helt överbryggats menar Stormbom.  Detta menar Stormbom ledde till en kulturaristokratisk tendens och till motsättningar mellan klasserna.
Stormbom vill ta fasta på finlandssvenskarnas position som brygga mellan det finska Finland och det övriga Norden och öka kontakterna över språkgränsen. Han efterlyser också ”mera fart i spelet, vidare vyer, en allmänt positivare inställning till omvärlden och en ny tro på oss själva och vår framtid som nationalitet”. Stormbom tar också upp Svenska folkpartiets roll och menar att partiet inte på långt när kan samla alla finlandssvenskar. Han utesluter inte att det istället för Svenska folkpartiet finns ”en agrar grupp, en högergrupp, en liberal grupp osv. som kanske arbetar i nära anslutning till motsvarande finska partier och intresseorganisationer”. Han vill inte påstå att detta är en lycklig utveckling, men att den inte är helt otrolig. Stormbom försvarar i artikeln också Folktinget (grundat 1919) , som ifrågasatts av vissa debattörer, eftersom Svenska folkpartiet borde räcka som främjare av den svenska befolkningens rättigheter och intressen. Folktinget är ett partipolitiskt obundet organ som fungerar som samarbetsorgan för den svenskspråkiga befolkningens i Finland. (bevakar språkskyddet, publicerar utredningar, informerar om svenskan i Finland mm).

Horisont – både en nordisk och en österbottnisk tidskrift
Horisont nämns inte uttalat i Stormboms text om finlandssvenskarnas framtid, men Horisont hade redan från början en ambition att sträcka sig utanför de finlandssvenska kretsarna och bryta med isoleringen. Efter bara några år räknades också Horisont som en nordisk tidskrift – som lästes i hela Norden. Att Horisont bidrog till mera fart i spelet och vidare vyer är nog otvivelaktigt. Horisont kunde  nog också ses som  ett försök  att lösa också den andra av Stormboms problemområden, dvs. att ståndscirkulationen varit för dålig i svenskfinland. Detta genom att arbeta för den ”litterära smakens uppodling” –  och detta tror jag mig veta att man inte såg som något som bara gällde en liten litterär elit.
Redan i första numret debatteras frågan om konst och kvalité, något tidskriften skulle återkomma till många gånger i decennierna som följde.  Författaren Harry Järv (1921-2009) var nybliven filosofie licentiat vid Uppsala universitet och förde i det allra första numret av Horisont en intressant debatt med redaktionen för Hufvudstadsbladets B-upplaga. Järv påpekade det faktum att vissa längre kulturartiklar bara fanns med i Helsingforseditionen av tidningen och därmed inte nådde provinserna och Österbotten. Järv menade att kulturartiklarna också borde finnas med i B-editionen – så att också läsarna på landsbygden skulle kunna ta del av dem. Svaret från Hufvudstadsbladets B-edition är obetalbart. De anser för det första att Järvs kritik kommer av det faktum att några av Järvs som editionen tycker alltför svåra texter inte har publicerats i B-editionen. Så kommer slutklämmen som känns som en rätt överlägsen markering från huvudstadseliten mot den österbottniska provinsen: ”För övrigt anser vi, att dalmasen Erik Axel Karlfeldts åsikt om hur man skall tala till bönder och hur lärt folk ska konverseras äger sin tillämpning också i våra dagar, all ståndscirkulation och kulturella nymodigheter till trots.”  Bara den kommentaren gör att jag förstår vikten av en kulturtidskrift utgiven i provinsen – och jag förstår också varför det var viktigt att uppodla den litterära smaken hos österbottningarna. Känslan när Horisont startades var nog att visa huvudstadseliten att österbottningarna minsann kunde de också.

Kultur som arbete
Harry Järvs ständiga uppmaningar om att kultur som arbete kan delvis bottna i ett bildningsprogram som skulle göra provinsen jämlik med huvudstaden. Kanske är det faktiskt provinsens folk av allmoge och arbetare han främst talar till när han i första Horisontnumret skriver: ”Kultur kräver aktivitet, arbete, kulturkonsumtion är oförenlig med ’avkoppling’ och passivt mottagande. Den första impulsen måste komma utifrån, men genom växelverkan inträder så småningom hos varje normalt funtad individ en intresseförskjutning. Ett kvalitetskrav utbildas, och snart frastår den typiska underhållnings- och avkopplingslitteraturen som dödande tråkig”.
Nils-Börje Stormbom modifierar hans uttalande i en kommentar i samma nummer av Horisont: ”Naturligtvis är kulturkonsumtion oförenlig med ’avkoppling’ och passivt mottagande, naturligtvis ska man av konsumenten kräva aktivitet och egen hjärnverksamhet. Jag anser ingalunda att man ska ge honom maten färdigtuggad. Men man ska försöka underlätta matsmältningen och i viss mån anpassa dieten efter de konsumentlager man vänder sig till. Ty man kan inte begära att alla ska ha samma förmåga att smälta födan, även om de gärna vill äta.”
Även om Stormboms talar om att ”i viss mån anpassa dieten”  så är grundsatsen att ”kultur skall kräva aktivitet och hjärnverksamhet” gemensam hos de två. Och att bildningshungern skall mättas är de båda överens om. Det torde inte vara någon tvekan om att båda herrarna också vill mätta allmogens munnar i Österbotten.

Horisont får stöd hos näringslivet
Man försöker verkligen få med hela Österbotten på Horisontskutan. Inte minst näringslivet uppvaktas och det ställer också i mycket stor utsträckning upp på det nya tidskriftsprojektet. Bara de två första årgångarna av tidskriften (1954-55) bidrar följande imponerande skara företag med annonsering: Österbotten kött, Bryggeri AB Bock, Vasa tvål AB, AB Munkers OY, Vasa musikhandel, Österbottens svenska sparbank, Dickursby färgfabrik, Ömsedidiga försäkringsbolaget Svensk-Finland, Enigheten mejeriproduktion, Gloria biograf i Vasa, och OY W&H Chemicals AB . Dessutom annonserar förlagen Schildts och Söderströms samt rikssvenska FIB:s lyrikklubb. I nummer 3/1959 nåddes en kulmen vad gäller annonser i Horisont, då hela 42 annonsörer bidrog i ett enda nummer.
Det som slår mig vid läsningen av Horisonts femtiotalsårgångar är allvaret och målmedvetenheten och viljan att belysa österbottniska frågor ur ett brett perspektiv – och låta många röster höras. Vare sig det gäller frågan om amatörteatern där en skribent påtalar vikten av ”mer djärvhet i pjäsvalet” eller uppmaningar om att ta tillvara den muntliga traditionen i hembygdsforskningen – finns det också en optimism och en nybyggaranda. Det finns mycket att göra och erövra  och allt är mentalt i sin början. Horisont har ett brett perspektiv som rymmer alltifrån österbottnisk turistnäring, till jazzmusik, religion, teater och förstås litteratur. Viljan och energin är stor.

CITAT ATT LÄGGA IN I EN RUTA HÄR NÅGONSTANS:
”Skillnaden mellan jazz och dansmusik är ofta hårfin, liksom skillnaden mellan underhållningslitteratur och skönlitteratur. Men det finns en stor skillnad, en inre skillnad. Dansmusiken är mekanisk, i det närmaste själlös, det döljer sig inget bakom dess ofta polerade fasad, Jazzen uppvisar ofta ett mer skrovligt ansikte, men den är besjäald, den vill uttrycka någonting, den vill ge någonting. Visserligen är detta något mycket diffust, men det finns…
Ralf  Långbacka (f. 1932) om Den okända jazzmusiken i Horisont 1/1954

Tunna nummer – namnkunniga manliga skribenter
De stora ambitionerna till trots är Horisontnumren till en början mycket tunna. De första numren är bara på 24 sidor. År 1956 och 1957 utökas sidantalet till 32 eller 36 sidor  och först 1959 når tidskriften över 40 sidor. År 1954 har ”bara” som mål att nå hela svenskfinland med tidskriften, men redan år 1955 har målet vidgats och Horisont blivit en tidskrift med Norden som hemmaplan. Många namnkunniga skribenter medverkar redan i de första numren av tidskriften: Jörn Donner, Gösta Ågren, Inga-Britt Wik, Viola Renvall, Evert Huldén och så förstås redaktörerna: Sven-Olof Högnäs, Evert Huldén, Kaj Hagman och Björn Hindström. De första rikssvenskar som skriver i tidskriften är poeterna Stig Carlson, Reidar Ekner och Svante Foerster, samt Sven Lindqvist (glöm inte läsa Gunnar Lundins  artikel om den unge Sven Lindqvist i detta nummer av Horisont . Klart är att männen överväger bland skribenterna, speciellt vad gäller essäer och artiklar – medan det är något mera jämlikt när det gäller lyriken.

Likheter skillnader 1950-tal 2012
Något som från början kännetecknar tidskriften är ett egalitärt drag. Unga debuterande 16-åriga poeter visas samma respekt som de äldre välmeriterade skribenterna. Det är inga speciella debutantavdelningar utan etablerat och oetablerat blandas. Detta är något somjag tror gäller såväl nu som då. Vad skiljer i numren?  I 50-talets första nummer saknades den fasta recensionsavdelningen, den kom först i början av 60-talet och har funnits med i nästan alla nummer sedan dess. Annonserna har blivit färre och vi har på flera decennier med några få undantag lyckats få det österbottniska näringslivet att ställa upp. Istället för annonser från näringslivet lever dagens Horisont i stor utsträckning på medel från bidragsgivare som kulturfonder och Svenska Akademien. De första numren av tidskriften kunde ta upp ämnen som ”turistnäringen i Österbotten” – medan dagens tidskrift är mer renodlat litterär – med vissa utflykter till konst, teater och kulturdebatt. Tidskriften är fortfarande en nordisk angelägenhet – senaste numret hade tema Nordisk litteratur och gjorde en poäng av att inte automatiskt översätta grannspråkens texter. En gammal reminiscens från Harry Järv kanske – det skall fordras lite arbete att läsa skönlitteratur!  På 50-talet fanns Järv som ombud i Sverige, men ännu hade inte institutionen med en redaktör i Sverige och en i Finland institutionaliserats. Antalet bidrag från Sverige var färre på 50-talet än idag då strävan är att det skall vara ungefär 50-50 mellan länderna.  De första numren hade i princip bara text och få bilder – antalet tecken per sida har minskat och bildmaterialet har ökat sedan dess. Tidskriften har också växt och har de senaste åren haft mellan 64 och 96 sidor, mot 24 sidor år 1954. Sista året har tidskriften också blivit helt i färg. Omslaget som tidigare var standardiserat och lika från nummer till nummer har nu bara själva Horisontnamnet som konstant – medan bilderna växlar beroende på numrets innehåll.
Tidskriftens inriktning att ”verka för den litterära smakens uppodling” är inte lika stark som på 50-talet. Även om vi redaktörer fortfarande skriver om kulturella företeelser vi  finner intressanta/viktiga  och publicerar de texter som vi tycker håller kvalitetsmåttet – så har vi kanske inte samma ”missionerande” geist som tidigare skribenter  (läs: harry Järv). Vi skriver t.ex. ganska lite om estetik och problematiserar sällan  frågan om vad som är ”god” och ”dålig” konst. Däremot vill vi gärna lyfta fram litteratur och konst som är bra och viktig men som inte syns i det mediala bruset – vi vill vara en fortfarande vara en oberoende röst.
Peter Björkman
redaktör

Tags: ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *