Psykologisk realist i tysk brytningstid

Till de författare som numera sällan uppmärksammas i Sverige och Finland hör Theodor Fontane (1818-1898).  En del har läst någon dikt av honom, flera har troligen sett någon filmversion av hans roman Effi Briest från 1895. Att Fontane förblivit relativt anonym kan ha flera skäl. Ett är säkert att den epok då han verkade, wilhelmstiden med det tyska enandet 1871, i dag möter mindre intresse. Något som erinrar om vår svenska ”gründertid” under Oscar II.

Fontane var av reformert hugenottsläkt. Han var liksom sin far utbildad till apotekare, detta i ett Tyskland där de flesta medborgare ännu hade fastställda sociala roller samtidigt som industrialiseringen skapade nya möjligheter och inte sällan statusförvirring. Det gamla tyska samhällets värden ansattes av författare och reformpolitiker som drev på för ett modernt genombrott.
I detta övergångsläge och som de nya värdenas språkrör får Fontane betydelse. Han lider inför den nya penningseliten, han dras till det gamla samhällets människor med deras dyrköpta erfarenhet och fasta karaktär. De övre skikten hade ljusa och mörka sidor, men”Den som vill avskaffa adeln, avskaffar den rest av poesi som finns i världen” påpekar han.
Samtidigt avskyr Fontane det äldre samhällets stela självtillräcklighet. En ny tid kräver nya egenskaper.

Fontane vill  som det enade Tysklands krönikör pejla vad Preussen egentligen är. Han stöts tillbaka av dess sociala självhävdande och ser det polisiärt reglementerade och samtidigt överhetsgodtyckliga som en skam. Bismarck väcker hans hatkärlek. Preussens vacklan mellan utrikespolitisk fasthet och osäkerhet ser Fontane så: ”Alltid i släptåg, i dag på Ryssland, i morgon på Österrike. Det ligger något i att kalla Preussen en gökunge. En stat som vill bestå och vara mer än en tillfällighet måste ha naturliga gränser och representera en nation.” Även den preussiska synen på utbildning som evigt pluggande utan bildning väckte Fontanes olust. Han lovade att ”till sitt sista andetag bekämpa åsikten att normalstudenten eller den utexaminerade patentpreussaren representerade mänsklighetens blomma”.
Fontane sökte ofta förebilder utomlands, hos de franska psykologiska författarna, hos engelsmän som Charles Dickens och inte minst hos den då så populäre Walter Scott. Också motiven var internationella. Danska motiv återkommer och två dikter från 1840-talet behandlar ”Der Wenersee” och ”Der Wettersee” (Vänern och Vättern).
Fontane söker se igenom människornas fåfänga och förklädnader, låter oss ana deras inre, förbisedda storhet. Hans verk ser saker från flera sidor och han dömer sällan hastigt. Alltför fasta värderingar hindrar mognadsprocessen, fastslår Fontane. Dialogen i verken har ansetts banbrytande då den tycks fångad i stunden och drivs framåt på ett ”fontaneskt” svävande sätt, någon som har sagts höja berättelsens spänning. Om det kan man tycka olika. Kanske upplever både läsare och forskare i dag i dessa verk som förebud om nyare, postmoderna synsätt som vi kan ta till oss.

Man kan anta att Henrik Sjögren, känd journalist och teaterkritiker, har dragits till Fontane av liknande skäl. I en bok som heter Theodor Fontane – förnuft och fantasi (Carlssons 2012) söker Sjögren genom såväl ingående referat av verken – kanske väl detaljrika – som en serie skisser av tidsbakgrunden visa fram den tyske diktaren så att även en läsare som saknar förkunskaper får glädje av det.
Sjögren menar att Fontane gradvis fördjupade sin syn på människorna, och även vann gensvar för sina verk genom varmt läsarintresse och stigande upplagor. Från tidiga böcker om vandringar i Brandenburg, över romaner som problematiserar viktiga skeden i Preussens väg – såsom Vor dem Sturm 1878 och den posthumt utgivna Der Stechlin 1899 – till den nytert spefulla teaterkritiken och de sista årens succé Effi Briest, bär hans väg stadigt uppåt. Att själve Thomas Mann, som på 1890-talet övertog rollen som tysk stjärnlitteratör, hyllade Fontane som det modernas föregångare fick därvid betydelse.

Med romanen Effi Briest lämnade Fontane sin historiska rannsakning av Preussen för ett tidsdrama som på bas av en verklig händelse – en duell med dödlig utgång mellan officerare, utöst av en kvinnas otrohet – vilket utlöser hennes ångerfulla förtvivlan, sociala degradering och tidiga död. Romanen belyser en hustrus rätt att följa sin vilja och sitt hjärta. Effi Briest gifts som ung, beundrad yrhätta bort med en äldre, adlig tjänsteman i landsorten. En man som hon senare bedrar, då hon börjat inse hans konventionella och okänsliga sidor. Intrigen är dock mer subtil än så, och Fontane uttalar i brev och anteckningar att man gärna får anlägga olika synpunkter på gestalterna. Hur kan den klokt sansade Innstetten så sakligt, utan egentligt hat eller agg, besluta sig för att döda rivalen Crampas? Låter han med avsikt därtill Effi leva vid sidan av husjungfrun Johanna, som är hans egentliga partner? Har hämnden på en av de förbjudet älskande – à la Shake­speares Othello – inslag av bisexuellt triangel­drama?
Man kan undra, men inga svar ges. Sjögren hjälper oss ana det finmaskiga psykologiska förloppet och ger även prov på hur den senare, livliga Fontaneforskningen – bl a i Sverige – har sökt bena upp Effi Briests historia. Den som skapade denna litterära gestalt hade genomgående blick för kvinnors psykologi och sociala villkor, så mycket är klart. Åtminstone i detta liknar Fontane samtida som Gustave Flaubert och Leo Tolstoj.
Fontane ville med egna ord lyfta ”det dunkla i ljuset”. Till detta hörde såväl individens mörka drivkrafter som sociala regler och tabun som kan hämma mänsklig utveckling. En och annan läsare kan tycka att dialogen hos Fontanes gestalter inte alltid belyser deras väsen. Talet framstår ofta som sökt, som fyllt av vardagsbekymmer. Han hade lätt att fängslas av det udda och kuriösa, och hans delvis romantiska, delvis naturvetenskapliga beundran för det ”som flyter” – i som utanför människans psyke – kan tyckas vittna om en obeslutsamhet, ett ofullbordat ställningstagande, mer än som en förtjänst. Fontanes gliringar mot den ”konventionella” moralen kan också trötta: ”Människan vill leva och vill varken vara from eller kysk eller sedlig – det är bara konstlade egenskaper av visst men alltid tvivelaktigt värde, eftersom de saknar äkthet och naturlighet”.

Henrik Sjögren har gjort en stor insats genom att lyfta fram en förbisedd författare vars verk, inte minst hans tidskritik och historiefilosofi, oförtjänt har förbisetts. Som en röst från en tysk period då mycket utvecklades och då bärande inslag i det moderna Europa tog form förtjänar boken om kosmopoliten och människoskildraren Theodor Fontane läsare.

Tags: , , ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *