Vakna skogssjö, slå upp ditt ögonlock – Ingivelser om Maria Wine och Artur Lundkvist

Ögonen är öppna och hon håller hans hand och pratsjunger långsamt med sin melodiösa röst: Rörvig Rörvig by ved fjorden dejligste plet i Norden kantet med kli tog kanser med lyngheder Rörvig Rörvig aldrig jeg nogensinde glömmer det skönde minde fra Rörvig strand. Respiratorn andas åt honom, blir summan av hans kroppsliga funktioner. Genom sonden föda. Ögonen öppna. Och handen är ännu varm.

De träffas på ett tåg. Karla Petersen är 24 år och för första gången ensam på en tio dagar lång semester i Rörvig. Hon vet att hon måste gå av tåget och byta till färjan men är orolig för att missa stationen. Så hon ser sig om efter någon att fråga i kupén. Vid dörren sitter tre damer, de pratar ivrigt med varandra och hon vågar inte närma sig. Men ett par säten bort finns en helt ung man. Han har brunt vågigt hår, det är något med ögonen, de ser ut som om han vore någon annanstans samtidigt som han iakttar landskapet utanför kupéfönstret. Jo, hon vågar fråga honom, så hon går fram och ursäktar sig. Först tror hon att han har ett talfel, det blir grumligt, sedan förstår hon att han är svensk. Men han vet och pekar ut riktningen mot färjan från stationen. Hon går tillbaka till sin plats. Ser på honom.

Deras första möte, ändå är allt i deras förhållande etablerat. Det ska med tiden bara expandera i omfattning.

På bykrogen i Rörvig är hon helt utelämnad till sig själv. Hon förstår inte semesterns idé utan gråter om nätterna och är redo att ge upp. Efter ett par dagar blir hon omhändertagen av ett gift par, de spelar kort och sällskapar om kvällarna. När hon skriver sin självbiografi Minnena vakar kommer hon inte ihåg hur hon får dagarna att gå. Det ryktas efter en vecka att en svensk författare ska anlända. Den brunhårige från tåget. Det blir amatörafton. Hon spelar piano. Han lyssnar. De dansar. En tango. Han heter Artur Lundkvist. Det säger henne inget.

Nästkommande morgon ser han henne utanför bykrogen och frågar om hon ska åka med till havet. Hon svarar nej, har ingen cykel men lånar och kommer efter. Blygheten när hon ligger intill honom på stranden. Sandkornen mot huden och försöken till samtal. Sedan reser han.

Inget händer, det inledande händelseförloppet är fullkomligt i avsaknad av den vitalism, den djuriskhet, den sexuella desperation som senare kommer att vara kännetecknande för dem och som han redan är omtalad för. Men om det vet inte Karla något när hon skickar det första brevet, något mycket vågat i mitten på 1930-talet, på samma sätt som det var mycket vågat att bada med en okänd man. Speciellt med den här kända mannen.

Även brevväxlingen är sublim. Endast hans brev finns bevarade. Hur han steg för steg närmar sig henne, eller om de brevledes närmar sig varandra, hennes avtryck syns paradoxalt nog inte i hennes självbiografi. Allt sker ytterst försiktigt. Hon koketterar med sin okunskap. Han med sina resor, sin beläsenhet, på det planet avsaknad av blyghet i den blyga kurtisen. Efter ett möte på Tivoli håller de varandras händer i ett skogsparti i Köpenhamn. Hon slutar vara fröken Petersen och blir Karla för honom. Hon tycker inte om namnet, säger att det påminner om barndomen. Hon är van att kallas Syster. Ändå: ”Kära Karla”. Sedan ”Kära Ginge”. Senare ”Ginge fågelvinge” eller ”Gingesälen”. Men Artur är fortfarande frånvarande, bortsett från breven. Denna dubbla tillhörighet genom så stor del av deras förhållande: att både vara där och inte.

 

Ögonen är öppna. En sköterska kommer in och låter en droppe vätska falla ner på ena pupillen. När ger man upp en människa? Läkarna har sagt henne att han troligen är hjärndöd och inte kommer att vakna mer. Det har gått nästan två månader. Men något i henne släpper inte taget. Hon reciterar hans dikter, hon reciterar sina egna. Hon spelar musik, sjunger Rörvigsvalsen. Kanske lika mycket för sig själv, för att imitera sitt eget behov av honom.

 

Kärlek kan se så olika ut. Maria och Artur är så olika. Han med sin omfattande teoretiska förankring och ansenliga livserfarenhet, hon utan världsliga erfarenheter utöver jobbet på Sygekassernas Optik i Köpenhamn. Han fastslår reglerna. Redan i breven står det klart att han inte kommer att acceptera ett traditionellt äktenskap. Man och kvinna ska vara samman av vilja inte av äktenskaplig plikt. Han vill ha en öppen relation. Han vill att de ska vara fria mot varandra. Och ärliga. Karla. Vad vill hon? Hon skriver inte än. Något måste finnas i henne som lockas, något annat som förfäras. De lever i Stockholm och Köpenhamn, längtande tills de gifter sig den 12 december 1936. Kanske är det den bästa tiden, medan de ännu längtar efter varandra, när de kan skapa illusioner av vardagen tillsammans.

I Köpenhamn blir de kvar efter bröllopet men det traditionella livet tråkar ut och de bestämmer sig för att flytta till Stockholm. Han reser först. En flykt? Länge letar han lägenhet åt dem, till en början ovilligt. Så bundet att ha en bestämd plats menar han, att inte kunna resa när han vill. Varför är hon inte med honom, de är gifta, varför är de separerade: Hon i Köpenhamn, han i Stockholm?

 

Rörvig Rörvig aldrig jeg nogensinde glömmer det skönde minde fra Rörvig strand.

Redan från början överges hon. Karla växer upp på Jägerspris slott, ett barnhem. Besöken från de biologiska föräldrarna är lyckostunder för barnen. Skuldmedvetna översköljs de av gotter och skryter efter mötena om sina föräldrar, som alltid försvinner och lämnar efter sig en dröm om hur det kunde ha varit. Också Karla möter sin mor. Hon får beskedet inne hos föreståndarinnan. Dagen efter ska hon gå ut till landsvägen och där ska hon mötas av sin biologiska mor.

Så barnet måste drömma. Speciellt när hon inte sover under natten.

Modern är en vacker kvinna, men när de träffas tafatt. Hon vet inte vad som ska sägas, vad som bör förklaras. Karla är sex år. Vad förklarar man av världen för en sexåring? Nej, man mutar. ”Vi ska väl köpa något åt dig”, säger hon och går iväg med barnet efter sig. De går in i en park och plötsligt vill modern sitta. Det finns mängder av lediga bänkar men de sätter sig vid en äldre korpulent herre. Samspråkar. Karla förstår inte sin roll. Vad gör hon där när modern ändå inte bryr sig om henne? Till sist vill hon hem. Paniken är nära. Modern tycks inte komma ihåg löftet om köp utan den korpulente och modern följer henne en bit. Sedan vänder de om tillsammans.

Hon gömmer sig i slottsträdgården och när hon hittas skriker hon att hon hatar alla vuxna.

Först i 18-årsåldern får hon veta att den korpulente var fadern, Karl Fries. Därav namnet, Karla.

 

Hans ögon är öppna och måste vätas. Surret från maskinen. Några dagar innan händelsen kände han sig seg, lite sliten. Detta resande, värnandet om friheten. Den första oktober 1981 och han är inbjuden till Rotary på Operakällaren för att hålla ett föredrag om litteratur. Operabalkongen. Svagheten gör att han måste sitta ner. Hon är på mexikanska ambasadens middag. Hur han vitnar, stelnar, sjunker ihop. Hjärtat. Ambulansen till Sabbatsbergs sjukhus. Respiratorn. Hur de rusar in i sjukrummet, hon och Lars Gyllensten. Beskedet. Hur hon återvänder. Dag efter dag. Han som ständigt har sökt sig bort från henne.

 

Fram till kriget vill jag tro att de har det bra sedan blir han låst i Sverige och det blir vardag. Det funkar inte för henne heller. Plötsligt sitter de i en stuga på Dalarö tillsammans med Erik Lindegren och hans fru Laila. Egentligen borde det fungera, också Laila har poesidrömmar, men danskan och svenskan kommer inte överens. De blir inte fiender men skyr varandra. Tvingas gå på mossa. Männen sågar ved i vedskjulet. Talar och sågar och kommer inte överens politiskt men gnider sina intellekt mot varandra, fattar dubbelsågen och stretar. Elden måste ha bränsle, hur klingan furiöst skjuts från höger till vänster.

Rastlösheten överväldigar Artur. Redan innan kriget bröt ut nådde han sin smärtpunkt, under flera år samma kvinna och samma plats. Han bestämmer sig för att resa, så kommer det förbannade kriget och låser in honom. Han letar möjligheter och finner Norge. Lofoten, ett fiskeläger. Han reser, inte ett ord om att Karla ska med. Han vill fri. Men det förbannade kriget kommer dit också, Norge ockuperas och han tvingas fly över Finland tillbaka till Dalarö. Under tiden har Karla lämnat anspändheten på Dalarö för Stockholm och Maj Strindberg, en lungsjuk men litterärt bevandrad vän, med fina känslospröt för poetiska bedömningar. De läser Edith Södergran. Karla kämpar med språket, trots likheterna med danskan erövrar hon det inte. Först när Artur återvänt till stugan på Dalarö beger hon sig dit igen.

Till en början är han skolpojksaktig angående sitt äventyr. Efter några dagar faller vardagen över dem igen och misstrivseln blir värre. Anspänningen mellan kvinnorna och bullret mellan männen. Hon transformeras nu, det är nu hon långsamt blir Maria Wine. Men han trycker den nya identiteten tillbaka och kommer aldrig i framtiden underteckna sina brev med Maria utan med Karla, eller Gingevariationerna. Trots att hon blir ett med sin nya identitet. Men på Dalarö är han blir hård i sin kritik, okonstruktivt hård, retlig. På undervåningen sitter Erik Lindegren och förändrar poesins historia i Sverige genom sprängda sonetter som ska bli Mannen utan väg. På övervåningen trycker Artur Lundkvist in Maria Wine i Karla Petersens skepnad. Kvinnorna blir skuggor bakom sina män. Maria sjunker tillbaka ännu något år, först 1942 debuterar hon med några dikter i kulturtidskriften Horisont.

Artur återupptar kontakten med extremen Gunnar Eriksson. Många år tidigare har de skrivit en gemensam essä om jazz, nu har han blivit sexprofet i ett kollektiv i Göteborg. Tillsammans med några kvinnor och män sjunger han nakenhetens och frihetens lov. Och lockar Artur. Inte tal om att Karla ska med. Åter försvinner han. Åter.

 

Ögonen. Sonden. Ansiktet vitt, fårat. Hur länge ska hon hålla fast vid honom? Hans hand ännu varm. Hon knäpper på kassettspelaren. Trumpeten svävar in i rummet. Hon sätter sig bredvid kroppen. Om bara en glimt av liv därinne. En sköterska kommer med dropparna. Surret från maskinen som är hans kropps hjärta. Handen är torr. Trumpeten svävar, i bakgrunden trummorna, en stadig rytmik. Men så snart den är invand förändring, trumpeten tar en ny lov, högre upp bland tonerna, rytmiken ökar intensiteten. Bara en glimt av liv därinne. Handen är torr. Trumpeten i rummet. Ögonen, det fårade ansiktet. Trumpeten. En stadig rytmik. Hon knäpper av kassettspelaren. Om bara en glimt av liv. Maskinen hans kropps hjärta. En sköterska. Surrandet. Sonden. Hon knäpper på Kassettspelaren. Om bara en glimt av liv.

 

Hon ser honom skriva och hur han sjunker in i en annan värld, blir rofylld. Den dubbla tillhörigheten, att samtidigt vara där och inte. Hon längtar själv. Skriver men gömmer det skrivna under madrassen. Han hittar det och uppmuntrar, visar det positiva i hennes text. Åtminstone till en början. När hon debuterar finns redan poesins signum där, det aforistiska skrivandet, sorgen över kärlekens otillräcklighet. Artur är från början hennes huvudsakliga motiv. ”När du funnit lyckan / börjar den srax glida ifrån dig.” I början skrivs dagbokspoesin i mer förtäckt form. Övergivenheten och ångesten beskrivs i allmänna ordalag men med en oerhörd intensitet. Hon är emo. Helt nära att brista skriver hon inifrån själva känslan av upplösning. Emotional. Givetvis inte i svärtat hår och hård kajal, tvärtom är hon en skönhet som framhäver sitt utseende. Men emo. Helt nära bristningen. 1943 i debuten Vinden ur mörkret är känslan av kamp mot att brista helt nära.

 

Fly, fly från dig själv,

spänn de vilda hästarna för din kropp

att den må slitas sönder för alla vindar.

 

Fly, fly från din kärlek,

tänd ett bål på dina trasiga känslor

att det må döda flamman inom dig.

 

Fly, fly från din smärta,

tag en kniv och öppna såret

att den må rinna ut i havet.

 

Fly, fly från tiden,

sätt dig vid din morgons tröskel,

uppdrag i din blick

att nätter och dagar oberört kan glida dig förbi.

 

Hennes man är i Gunnar Erikssons sexkollektiv i Göteborg. Hur hanterar hon det? Visserligen har hon gått med på den öppna relationen men det är första gången han lämnar henne för något hon har kunnat ge honom. Det är ett första övergivande ur det äktenskapliga perspektivet. Kanske inser hon och smälter långsamt ner detta faktum, skjuter undan smärtan så gott det går och accepterar. Under processen skriver hon ut sin ångest, ibland som skrik, ibland som lågmäld romantisk sorg.

 

Mitt liv är inte ditt

och ditt inte mitt.

Skilda går våra vägar.

Du är soluppgången

som bedårar den nya dagen.

Jag är solnedgången

som tveksamt slocknar i havet.

Du är den klare, starke,

med livslust och idéer.

Jag är den svaga,

med drömmar och utplåning.

Min hand smeker din:

dagen och natten tillhör aldrig varann.

 

Sedan ser hon sin frihets möjligheter. Hon är medveten om sin ytas fördelar och ser till att hamna i männens blickfång. Ofta säger de att hon ser ut som Ingrid Bergman, Audrey Hepburn och Greta Garbo. Eller som Maria Wine. Nu är hon berömd som diktare och omsvärmad. Hon skriver och älskar. Innan 1940-talet är slut ska hon ge ut ytterligare tre diktsamlingar och bli en av 40-talisterna. Ibland är de samman ibland inte. Det spränger i henne, endast genom att imitera mannens längtan efter frihet kan hon bindas till honom. Endast genom att bli en imitation av den han är. Hon har många fler älskare än han har älskarinnor, han har sitt jobb, det är epicentrum i hans skakande värld, friheten syftar till nya upplevelser som kan transformeras till text.

Epicentrum i Maria Wines värld är Artur Lundkvist.

Från Mexico City 1946 ger han i ett brev sin välsignelse till ett förhållande med en venezuelisk poet, Barroeta , i Paris: ”Men om du känner något för honom och vet att han kan ge dig något, så har du i högsta grad min välsignelse och jag önskar dig all lycka! Vad som finns mellan dig och mig berörs knappast därav, och vi ska inte vara varandras fängelse, därom är vi ju överens sedan länge. Jag tror också att du nu är erfaren nog för att klara dig och inte råka i olycka.”

Även hon är illusionslös i sitt förhållningssätt till män och skriver helt öppet om ensamheten bland beundrarna.

 

Här ligger jag en mogen kvinna på trettiofem år och känner mig som nittio. Jag vet allting, allt som bör vetas. Männen tror de älskar mig, men jag vet bättre, det är sig själva de älskar, jag är blott ett led i deras utveckling, jag är ett språng in i deras liv eller ett tillbakatåg. Jag är en lugn vrå för några, för andra en plattform för deras exhibitionism, åter för andra är jag något ouppnåelig. Jag är ett experiment, en månskensnatt, ett överflöd av känslor, jag är ett djur som jagas och vill bli jagat, som fångas och vill bli fångat, för att åter uppnå en frihet, som jag egentligen inte vet om jag bryr mig om (ännu har jag inte lärt mig vad jag ska göra med den). [– – –]

Han måste resa bort så att jag kan längta efter honom, alltså är det inte honom jag älskar utan den som ständigt är på resa. Hur sällan ligger man med den man älskar, det blir nästan aldrig av och så ligger man med någon annan som man inte tror man älskar men som man kanhända älskade ifall man kunde släppa illusionen om den ständigt resande, ja, jag vet en hel del och alltid älskar jag någon.

Ur Ring Ring, 1948

 

Under tre decennier en nedåtgående spiral. Både närvarande och inte. Hennes självmordsförsök och neuroser. Dikterna om kärleken och älskarna, somliga viktigare, andra glömda. Så en vändning, shejken. En av världens rikaste män. Han kallar henne till sig och inreder sovgemaket. Hon kommer. Snart är hon fast i hans värld och vet inte hur hon ska ta sig ut, har inte kraft att bara resa sig upp och gå och Artur är på Gran Canaria med Lena och Maria Wine skriver ett brev, en bedjande röst inifrån henne om att han ska komma och rädda henne och hon skickar det, de har alltid varit ärliga mot varandra och det är trots allt deras fundament och han får brevet och öppnar det och vet inte vad han ska göra, han befinner sig i en annan värld men hon i samma och han packar sina väskor och ger sig av och befriar henne.

Men vad gör jag dem till nu? Var de verkligen på det här viset eller fantiserar jag? Jo, jag fantiserar, men bara lite och bara utifrån böckerna som skrivits om dem. Jag fantiserar dem. Men finns något förhållningssätt, något annat sätt att förstå än att använda sin fantasi? Skulle jag inte lika gärna kunna påstå att jag förstår dem?

Senare: Detsamma.

 

Men nu är ögonen öppna och han ligger helt stilla, bara maskinen hörs. Hon tar fram sin bok, ler, läser: ”Vakna skogssjö, slå upp ditt ögonlock”. Han tyckte om den innan. Nu läser hon. Och tystnar. Men när hon tystnar uppfattar hon något i de öppna ögonen. En besvikelse, en reflex. Hon rusar ut men sköterskorna lugnar henne. När de kommer tillbaka ligger han helt stilla. Men andningen går lättare. Rörvig Rörvig aldrig jeg nogensinde glömmer det skönde minde fra Rörvig strand.

 

Efter räddningen återvänder de till varandra. De blir närmare. Visst reser de enskilt, visst träffar de fortfarande en och annan vid sidan av. Men de reser också tillsammans. Redan under 60-talet blir de klassade som säkerhetsrisker. Deras liv är inte det ordinära. Maria råkar ta sig en kommunistisk spion som älskare tills han är tvungen att fly väst. När både Artur och Maria är i Sverige läggs enorma statliga pengar på att iaktta dem. Under 70-talet inbjudna till Sovjet och Kina, man förevisar dem polerade städer och Artur skriver hatade och älskade böcker om det kommunistiska idealsamhället. Hos Maria märks intet. Friheten är hos henne bara en förevändning, Artur är hennes epicentrum. Till sist en förlikning.

 

Närmare

än nästan nära

kommer du aldrig din älskade

Fjärmare

än ett avskeds ”på återseende”

kommer du aldrig från din älskade

Ifrågasätt inte

vem av er som gav mest

eller vem som tog mest

Vågen är fiende till kärleken –

anlitar du dess balanskonst

är det inte längre fråga om kärlek

 

 

– Maria, så mycket besvär du gör dig för min skull.

Rummet är helt tyst, bara rösten, de första orden efter dvalan, som dröjer sig kvar sedan den tystnat.

 

Han överlever hjärtattacken men är en annan. Han skriver inte mer, färdigställer bara en bok om komans tillstånd med hjälp av Maria. Hon blir också en annan. I viss mån tystnar hon, hon har honom vid sig, det finns inte så mycket att skriva om längre. Då och då en dagboksanteckning, ofta beskrivningar av honom inifrån hennes kärleksfulla ögon. De är plötsligt gamla, ingen vitalitet kvar. Erövringarna är gjorda.

Hon kommer åt spärren på sjuksängen när hon ska böja sig fram och rätta till lakanen på andra sidan av honom och utan att hon vet hur det har gått till har sängen vikt ihop sig och fångat dem. Det är sista scenen i Potatishandlaren, jag undrar om Molin hörde talas om fadäsen innan han gjorde den där sista scenen: ”Om du rör dig blir det barn i maj”. Faderns glädje. Men här slår sängen ihop och de kommer inte loss. Inte födelsen. Döden. De skriker med sina svaga gamla stämmor. Men ingen hör. Då når händerna varandra och de tystnar. Det är som det är. De är gamla nu.

Räddningen är en vän. Hon kommer sent på eftermiddagen och har nyckel så att hon kan ta sig in. De räddas undan ännu en stund. Men han dör något år efteråt. Och hon dör men tio år senare. Och deras liv framstår som mycket lyckligt och mycket olyckligt. Efter deras död är allt som återstår deras skrift: hans transformeringar av levandet sådant det föreföll honom och hennes längtan efter kärlekens läkande kraft.

Tags: , ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *