Vardagshjälte 24/7 – Om att vara ensamförälder

Skribenter som älskar sina barn

Förordet till Vardagshjälte har rubriken ”Någon borde skriva om oss”. Det här är utgångspunkten, och samma tanke finns hos Jenny Kajanus: ”Jag vill berätta, för om inte jag gör det finns det en risk att ingen gör det.” Man vill lyfta
fram gruppen ensam­föräldrar (eller ensam­försörjare, ensamstående, singelmammorna- och papporna).
Antologin handlar om hur tungt det kan vara att vara ensam i föräldrarollen, om att få pengarna att räcka till, om att komma överens eller inte med sitt ex, om att orka eller att inte orka – men det som genom­syrar alla texterna, och som håller ihop dem som en röd tråd, är kärleken till barnen. Vardagshjälte är en titel som implicerar något, något som Mathias Rosenlund explicit avslutar sin text med: ”Är jag en hjälte? Ja.”

Antologin är enkelt uppbyggd: ett kort förord, därefter 16 skribenter (varav redaktörerna är två av dem), slutligen ett litet efterord. Skribenterna, i den ordning texterna presenteras i boken, är följande: Hanna Hjelt, Marina Paqvalén, Sofia Torvalds, Sam Fröjdö, Harriet Abrahamsson, Anki Westergård, Ulla-Maj Wideroos, Patrick Holmström, Anna Biström, Malin Wikström, en skribent som på sin sons begäran är anonym, Birger Enges, Irina Johansson, Jenny Ingman, Mathias Rosenlund och Jenny Kajanus.
Då jag läste boken och då jag skriver det här är jag osäker på vad jag tycker. Är det lite väl många skribenter? Samtidigt finns det en idé med att låta fler röster höras. Men: fem röster går ännu att hålla reda på med lätthet, tio kan man klara, men 16 röster riskerar att drunkna i varandra.
Då jag läst alla 16 bidrag har jag svårt att hålla reda på vem som skrivit vad, vilket förstärks av att texterna är korta. En längre bekantskap med varje medverkande hade förstås gjort boken tjockare, men också gett läsaren och skribenterna en chans att gå på djupet. Nu är det en blandning av skribenter, med varierande sätt att skriva, med olika roller, med olika problem, och de 16 rösterna går på något sätt in i varandra, blir en enda röst som säger många olika saker. Men visst, det finns texter som sticker ut, som jag minns och kan förknippa med skribenternas namn, däribland Ulla-Maj Wideroos, Patrick Holmström och Birger Enges. Wideroos och Enges därför att de är lite äldre än de flesta andra skribenterna, och kan slå an en annan ton då de har distans till det de skriver om, och Holmström som blir ensam med två små barn då hans fru dör. Men med det inte sagt att de andra bidragen inte är läsvärda.

Det vi får ta del av handlar om allt möjligt: sorgen vid en separation, lyckan över att livet ordnat sig igen, det tunga i att ensam bära allt ansvar, ekonomi och faktumet att en lön i de allra flesta fall är mindre än två löner, skilsmässor och frånvarande för­äldrar, stödnätverk, fördomar mot ensamma för­äldrar, sorg och saknad, sömnbrist, längtan, att försöka och att vilja vara duktig, och mycket mer. Det som emellertid fastnar hos mig som läsare är egentligen bara en sak (och det är ingen liten sak): kärleken till barnen. Att älska sina barn, att vilja ge dem ett bra liv, att göra allt man kan för dem, att ge dem ömhet och uppmärksamhet, att finnas där för dem. Samtidigt som man måste inse sina begränsningar. ”Man orkar med det man orkar. Man gör så gott man kan.” skriver Mathias Rosenlund.

Eftersom Vardagshjälte består av 16 texter är den svår att recensera som ett enhetligt verk. Det mest rättvisa vore att recensera varje text för sig, men eftersom utrymmet inte tillåter det plockar jag ut några citat ur texterna, och hoppas att de kan belysa mångfalden i boken och en del av det den handlar om.
Sofia Torvalds: ”Där har vi ensam­förälderns stora förmån: Ditt hem är ditt och det är du som skriver lagarna.”
Harriet Abrahamsson: ”Min exman tog sina saker och vår sjuåriga son och åkte till sitt hemland. … Jag stod de facto på scenen några timmar efter att min son blivit efterlyst av Interpol och träffade honom inte förrän ett halvår senare.”
Ulla-Maj Wideroos: ”Jag fick märka att ensam faktiskt inte är stark, även om ensamheten stärker en ibland.”
Patrick Holmström: ”Döden kom på efternatten. … Hon lämnade mig. Dog mitt i andningen.”
Birger Enges: ”Det finns ingen annan vuxen i familjen som blandar sig i vad man gör och inte gör, men det finns heller ingen annan vuxen i familjen att diskutera med, att gå ut med, att resa med, att ha kul med.”
I efterordet skriver redaktörerna att ”bo­ken är skriven för dig som just nu kän­­ner dig som den ensammaste föräldern
i världen.” Är boken ens avsedd för andra än för ensamföräldrarna? Jag vet inte, inte säkert i alla fall.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *