Guus Kuijer: Florian Knol – Ett alldeles vanligt kaos

Guus Kuijer Florian Knol – Ett alldeles vanligt kaos

Guus Kuijer
Florian Knol – Ett alldeles vanligt kaos
Översättning: Boerje Bohlin
Opal, 2012

Pristagare på svenska

I den nederländskspråkiga barnlitteraturen är Annie M G Schmidt (1911-1995) det ojämförligt största namnet. Genom sina böcker, dikter, sångtexter och tv-program har hon en ställning som en kombination av Astrid Lindgren och Lennart Hellsing här. Hon introducerades på svenska med fem böcker på 1950- och 1960-talen, tyvärr utan att nå någon större publik framgång. När Schmidt 1988 fick den prestigefyllda H C Andersen-medaljen utkom ett av hennes mest kända och älskade verk, Minoes (sv. Missan, 1989) i svensk översättning – efter ett uppehåll på drygt 20 år. Inte heller denna gång ledde det till något genombrott i Sverige. (Den belästa Astrid Lindgren kände redan till – och uppskattade – Annie Schmidt, som hon läst i tysk översättning; det var för övrigt också hon som överräckte H C Andersen-medaljen till den nederländska författarkollegan.)

Alma-priset 2012 (the Astrid Lindgren Memorial Award) tilldelades nederländaren Guus Kuijer (f. 1942). I ett av sina framträdanden i Stockholm i samband med prisutdelningen betygade han sin kärlek till just Annie Schmidt, som varit hans förebild i hemlandets barnlitteratur, men alltså är praktiskt taget okänd i Sverige. Som prosaförfattare skulle han måhända kunna mäta sig med sin stora föregångare, ansåg han, men Kuijer ville inte göra det inom andra genrer.

Guus Kuijer debuterade som barnboks­författare 1975 och har hittills givit ut drygt 30 titlar. På svenska finns bland annat serien om flickan Polleke och Boken om allting, det verk han själv sätter högst, även om det, som han själv säger, kan upplevas som ganska dystert av en del. Tack vare ALMA-priset utkommer i år ytterligare en bok i svensk översättning: Florian Knol – Ett alldeles vanligt kaos.

Florian är en helt vanlig 10-årig pojke med kraftigt, rött hår. En dag sätter sig en sparv i håret och gör sig hemmastadd där. Detta förändrar hans tillvaro. Skolkamraten Katja blir förälskad i pojken med fågeln, men Florian hyser enbart ”små känslor” och vill att de bara ska vara vänner. Tillsammans blir barnen bekanta med en tankspridd (läs:dement) äldre dam, fru Raaphorst, som glömt sin nyckel – som hon i sitt förvirrade tillstånd kallar för gaffel. Hon har överhuvudtaget svårt med orden, kallar en takpanna för ett lock och förväxlar Florian med sin vuxne son. Underbyxorna hamnar utanpå de vanliga och ibland går hon ut med bara en sko. Sparven bor hos den gamla damen och sitter gärna i hennes röda hårsvall.

Florian och katja ser som sin uppgift att i hemlighet hjälpa gumman, hålla ögonen på henne och se till att hon inte hamnar på någon inrättning. Florian är en tänkare, brådmogen och klok, medan Katja är den handlingskraftiga som har åsikter om det mesta.

Förhållandet mellan Florian och Katja, kärleken, konflikterna och försoningen, beskrivs med lätt hand, liksom den rörande vänskapen med fru Raaphorst. Ett kapitel för sig är Florians ständigt trätande föräldrar. De för – ofta över sonens huvud – hetsiga diskussioner som liknar gräl. Huvudtemat i boken är nog ändå identitetssökandet. Livet är invecklat och mycket är svårt att förstå. Gamla fru Raaphorst hittar inte orden eller vägen, medan Florian återkommer till insikten: ”Jag har gått vilse i mitt eget liv”.

Författaren leker med orden och språkets valörer. Han använder ironi och underfundig humor som nog går de yngsta läsarna förbi. (All litteratur är elitistisk i en viss mening, påpekade Kuijer vid sitt Stockholmsbesök. Inte ens alla barnböcker lämpar sig för alla, underströk han.)

Katjas tjocka mamma beskrivs humor­istiskt målande: ”Kvinnan var stor som ett stadshus. En kvinna i flera våningar som var välinredda allihopa. Florian visste med en gång att han inte fick titta på de våningarna var för sig eftersom han skulle komma att rodna då”.

När Florians ständigt diskuterande pappa får höra att sonen hjälper en gammal och tankspridd dam utbrister han med en blinkning från författaren: ”Det där skulle de skriva en bok om /…/. Sånt skriver inte barnboksförfattarna om. Det ska alltid bara handla om bekymmer och elände”.

Florian Knol roar och berör. Den vänder sig i första hand till barn i åldern strax före tonåren. Som med god barnlitteratur – det må sen vara Annie M G Schmidt eller Astrid Lindgren – kan boken läsas med stor behållning även av vuxna.

 

 

Tags: , , , ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *