Joey Tempest – om lyriken, musiken och knepet för att förbli evigt ung

Rolf Mangnus Joakim Larsson alias Joey Tempest i Europe, sitter bakåt­lutad mitt emot mig i en kitschbrun soffa i centrala Helsingfors. 49-åringen ser ut att vara i god form och viftar bort lite hår­tofsar från ögonen, medan jag slänger fram mikrofonen. Det är sista spelningen på en lång turné, men dammet på frontmannens panna lyser med sin frånvaro. Framför mig sitter alltså en av hårdrocksvärldens mest inflytelserika personer med sisådär  tre decenium av hårdrock i ryggraden och hanterar den följande intervjun lika proffsigt som undertecknad hanterar sitt gröt­kokande på vardags­morgonen.

 

Joey Tempest Europe

Foto: Nicklas Smith

Så hur känns det att vara tillbaka i Finland?

– Det känns bra, säger Joey med en aning raspig röst (tänk whiskey); – vi kom hit igår och spelade i Oulu. Det finns bra rockklubbar här och en bra publik här. Fast det var nog så rejält kallt däruppe i norra Finland att man blev rädd…

Det säger du? 

– Hehe, varmt var det ju inte.

Vad har du att säga om bastu­badande och den finska mentaliteten?

– Finland är ju som Sverige för oss. Jag hade en finsk flickvän i tonåren och i Upplands Väsby, där jag kommer ifrån fanns det många finnar. Så de är en naturlig del av min omgivning skulle jag nog kunna säga.

Joey Tempest Europe

Foto: Nicklas Smith

Sista spelningen ikväll på en rätt lång turné kors och tvärs över världen, hur känns det?

– Det är blandade känslor. Man är glad att få komma hem, men ledsen över att få skiljas åt från bandmedlemmar och alla inblandade…

Vilka är de största skillnaderna på Europe idag och på 80-talet när ni hade era största kommersiella framgångar?

– Det är uttrycket, texterna och numera lite mer blues och soul i spelet. Mer erfarenhet har vi ju också nuförtiden. Gamla Europe bestod av unga killar och hårdrocken var rätt ny på radio och på teve. Vi åkte med och hade roligt, men nuförtiden måste man verkligen kunna lira för att ta sig någonstans.

Hann ni hänga med då när ni slog genom med dunder och brak? Gick det att vara närvarande i fram­gången?

– Både ja och nej. Det som gjorde att vi klarade oss genom allt var nog att vi alltid har skrivit vår egen musik och gjort allt för musikens skull. Vi var ju ett av de största rockbanden i världen då och fick leva livet.

Du har ju skrivit en av de största hårdrockslåtarna genom tiderna, The final countdown – hur känns det? Kan du relatera till den låten?

– Nej det går ju inte. Den var ju inte tänkt som en singel ens, utan bara en av låtarna på skivan. Så jag har nog ett annat förhållande till den låten, än många andra.

Det har ju gjorts några covers på den här dängan och jag som är lite förtjust i synth tycker att Laibach gjorde en bra version av The final countdown. Frågan är dock vad du tycker om deras resultat?

– De gjorde faktiskt en av de bättre versionerna av den låten. Den är lite rå. Den användes ju ur ett politiskt perspektiv, med framgång, tycker jag nog.

Hur går det till när du skriver en låt och hur viktig är texten / lyriken i dina låtar?

– Det blev betydligt viktigare för mig när jag flyttade till England första gången och träffade min engelska fru. Det var då jag började förstå hur engelsmännen skrev sina texter. Till skillnad från i Sverige, där melodin skrivs först var det omvänd ordning där. Så efter att Europe tog sitt första break -92 så började jag lyssna på Neil Young och Tom Waits och insåg rätt fort att det fanns ett betydlig mer djup i lyriken än de klichétexter som jag tidigare fastnat för. Det här försökte jag då annamma när vi startade upp bandet igen och tycker att det finns fler bottnar i lyriken nu än det jag skrev förr i tiden. Texterna betyder mer än något tufft ord som går på repeat genom halva låtarna. Så texterna är väldigt viktiga för mig idag. När jag står och sjunger några av de gamla låtarna idag kan det ju kännas lite jobbigt ibland.

Så du kan inte stå för dina gamla ugdomsrader längre?

– Jodå, jag kan stå för dem, eftersom de är en del av min utveckling som textförfattare och musiker.

Har du någon favorittext som du skrivit till ditt band?

Devil sings the blues. Den handlar om vår bakgrund och jag har rätt mycket känslor för just den låten. Jag lyssnade faktiskt på hiphop i samband med att jag skrev den här låten. Jag fick mer utrymme för ordlekar och slutresultatet blev någonting jag blev väldigt nöjd med.

Hur mycket får du gratis via inspiration i ditt skapande och hur mycket är redigt arbete så att säga?

– Man får inte så jäkla mycket gratis. Om man har tur kan man få lite här och där … Jag vaknade i och för sig upp häromnatten och drömde om en låtidé, så den ska jag fullfölja, men man måste lira varje dag. Hårt arbete är det och ingenting kommer gratis. Jag har lärt mig det genom åren. Ofta kommer den största inspirationen för mitt skrivande genom situationer utanför själva musiken. Som om någon av bandmedlemmarnas föräldrar dör eller någonting sådant. Eller sådant som händer medan vi är ute på turné. Om man är lite observant kan man plocka upp sådant här och där och använda sig av det senare vid låtsnickeriet.

Joey Tempest Horisont

Foto: Nicklas Smith

Läser du mycket?

– Inte så mycket. Jag gillar film, men lite böcker blir det till och från.

Har du någon favoritförfattare?

– Den här deckarförfattaren, Alexander Mccall Smith, honom gillar jag. George Orwell gillar jag annars. En av mina favoritböcker är nog 1984 som utspelar sig samma år som vår andra platta kom ut.

Du blev ju pappa för några år sedan. Hur går det att kombinera rock ‘n roll livet med familjelivet?

– Det blir rätt mycket balanserande. Har jag en dag ledig på turnén åker jag hem och är med familjen. Jag vill inte tappa kontakten med mitt barn och försöker göra mitt bästa för att kunna leva i både rockvärlden och familjevärlden sida vid sida. Det är två saker jag vill hålla ihop i mitt liv och det är bandet Europe och min familj. Det är vad jag strävar efter dagligen.

Så det går inte att kombinera familjelivet
med rocklivet?

– Nej, nej. Det går inte alls.

Och så sista frågan – hur kommer det sig att ni bandmedlemmar i Europe, som ligger på sisådär 50 i snittålder, ser ut som ständigt 30? Använder ni krämer eller vad har ni för hemligheter?

– Jag och resten av bandet gjorde en deal med djävulen för ett tag sen.

Joey ser allvarlig ut och jag vet inte om han skojar eller inte. Han fortsätter att förtälja;

– Dealen gick ut på att vi skulle se yngre ut för varje år som går.

Därefter ekar ett rått skratt ut från Europes frontman, ett skratt som jag aldrig någonsin trodde mig få höra från den ständigt leende Joey Tempest … Skenet bedrog återigen.

 


Tags: , , , ,

  1. mon roig viladoms’s avatar

    underbara interviju. En av dem bästa jag har läst. Kongratulationen och hälsingar fraan Barcelona.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *