Möten och resor med Sandro – strödda minnen från dagar med ”den gamle skalden”

På senvintern 1971 fick jag ett telefon­samtal från Rabén & Sjögrens bokförlag. Åke Löfgren, chef för skönlitterära avdelningen, talade om att förlaget antagit mitt manus. Diktsamlingen var planerad till våren 1972 men kontraktet skulle komma inom en snar framtid.

– När du har fått det, läst igenom och skrivit under kan du höra av dig, så får vi bestämma en dag när du kan komma hit och lämna in det, då får vi se varann i ögonen också, sa han och gratulerade till debuten.

Ett par veckor senare åkte jag till Stockholm. Åke Löfgren visade mig runt på förlaget och jag hälsade på några medarbetare, som välkomnade mig in i gänget. Jag blev bjuden på lunch och på den välkända krogen sa Åke Löfgren, att jag inte skulle hysa några förhoppningar om recensioner och försäljning.

– Debutsamlingar går man gärna förbi, det är inte ovanligt att de säljer tvåsiffrigt, sa han och såg fram mot nästa manus, som han hoppades skulle bli prosa.

Ett drygt år senare hade jag läst korrektur, fått fri­exemplaren och besked om utgivnings­dag, en torsdag i april. Söndagen som föregick ut­givnings­veckan publicerade Dagens Nyheters Namn & Nytt en dikt, min omskrivning av tros­bekännelsen, och fotot från dikt­samlingens baksida under rubriken ”Bagare Boström bakar beska bullar”. På måndagen tömde brevbäraren några försändelser adresserade till ”den så kallade diktaren” i min låda. Anonyma brevskrivare förklarade att jag en dag kommer att få brinna i helvetets eviga eld, de som klippt ur DN-spalten hade ritat svarta kors över mitt ansikte. En lokaltidning följde upp med dikt och foto på måndagsmorgonen. Det gav ett par stadsbor anledning att gå till arbets­förmedlingen, där jag var nyanställd, och kasta in brev med tidnings­urklipp i kundmottagningen, något som förskräckte min gamle handledare.

Efter utgivningsdagen vände alltsammans. Den välkände och respekterade kritikern Åke Janzon skrev en anmälan över halv sida i Svenska Dagbladet, och så gick det vidare. Det blev radio- och teveprogram och upplagans 800 exemplar tog slut.

Sandro Key Åberg och Håkan Borström i Jokkmokk 29.11.1983. Foto: håkan boström

Sandro Key–Åberg och Håkan Boström i Jokkmokk den 29 november 1983. Vi stannade till för att känna kylan, termometern visade minus 33 grader.

 

Innan det gått så långt hade Åke Löfgren ringt och erbjudit mig att åka till årets nordiska debutantkurs på Biskops-Arnö. Han trodde att det skulle bli en bra erfarenhet för mig att få träffa andra debutanter.

Det kom inbjudan, program och deltagar­förteckning till Biskops-Arnö. Kursen skulle ledas av Sandro Key-Åberg, som vid sin sida hade norske poeten Arvid Torgeir Lie och danske författaren Sven Holm.

Poeten Sandro hade jag läst, i tidigt 60-tal hade han utnämnts till sin generations störste lyriker och under decenniets senare del hade han stora framgångar med sina prator, en sorts ironiska scentexter. Ett par år före inbjudan hade jag bevakat hans framträdande på biblioteket för en lokaltidning och i samma veva skrivit en snål anmälan av diktsamlingen Lovsånger, som kom på Författarförlaget hösten 1970. Senare omläsningar har gett besked om att jag uttryckt mig alltför juvenilt. Ska något sägas till mitt försvar får det bli att fler än jag fann dikterna tvetydiga, talversen Sandro odlade bar spår av de skruvade pratorna, men kom inte fram lika tydligt i dikterna som på scenen.

 

Skaran som samlades på Biskops-Arnö en julimåndag hade inget annat gemensamt än att de stod inför eller nyss hade begått sin litterära debut. Veckan ägnades åt en mängd övningar. Under Sandros ledning fick vi försöka göra något av en annonssida, hopklippt från dagspressen, skriva poesi på ett givet tema, tolka charader som Sandro och hans nordiska kolleger utförde på gräsmattan och liknande infall. Efter varje tema skulle vi åstadkomma texter som tålde att läsas upp och få bedömda. Om våra nyskrivna texter lärde oss något var det kanske Zolas eviga sanning, vi fick se ett antal hörn av verkligheten genom ett flertal temperament. Kvällarna i de medeltida källarvalven ägnade vi åt presentationer av och uppläsningar ur debutverken, då var kritiken inte den hövligaste.

Från kvällarna minns jag Tua Forsströms sjungande dialekt när hon från ”en dikt om kärlek och annat” läste vad Mary Quant föreslog så här till våren. Danska poeterna Iben Holk och Hans Christian Bøgholm och Erling Pedersen från norska Vestlandet fyllde ut det nordiska, Kjell Johansson, Göran Hägg, Hans-Olof Abrahamsson, Johannes Göransson och Göran Blixt var en handfull svenska debutanter.

Debutantveckan med Sandro syresatte mitt skrivande. Inte minst tack vare att han bjöd på rikhaltiga och frikostiga erfarenheter från skrivarvärlden samtidigt som han i den litterära konsumentupplysningens anda  framhöll hur viktigt språket, författarens verktyg och instrument, är för den som avser att ägna sig åt skrivkonsten. I det senare var han den genuine folkbildaren, språket var centralt för Sandro. Han fann det lika naturligt att leka med språket och töja dess gränser som att gissla med ord, tillägna sig maktens språk eller tydlig­göra kravet att uttrycka sig korrekt.

 

Jag kom från Biskops-Arnö med ny syn på Sandros diktning och på hösten läste jag hans nya samling, På sin höjd med helt andra ögon. Sandro stod i dubbel mening på sin höjd, i maj hade han fyllt 50 år och en enig kritiker­kår hyllade hans dikter, som stod mitt i samtiden. Han hade frigjort sig från pratorna och med konstnärlig variation fördjupat sitt genuint poetiska intellekt, som det hette i motiveringen när han belönades med Carl-Emil Englunds pris för årets bästa dikt­samling. Samlingen renderade honom även Ferlinpriset och året därpå mottog han Bellmanpriset.

På sin höjd är en rik samling där Sandro på ett mycket personligt sätt återbrukar fragment som blinkar till Tegnér, Heidenstam, Gullberg och Edfelt: ”Det står ett skimmer över livets landskap… Välfärdens vagn går över söndermalda… besvikelsens beska frukter mognar i livets kalla svekmånad… ”

När jag läser den idag finner jag att den trots förankringen i sin samtid kan stå oemotsagd, det är långt ifrån alla samtidsdikter som håller för en sådan om­läsning efter mer än fyrtio år. Frågan som bör ställas är vart Sandros dikter har tagit vägen, varför ser och hör man dem inte annat än i undantagsfall trots att de behållit sin angelägenhetsgrad och inte har mindre att säga oss idag än då de skrevs.

Vid omläsningen stannar jag upp för ett par ord som återkommer i samlingen: barn och gamling. Det gemensamma för dem är utsattheten och jag får känslan att båda tilltalen blev mer frekventa i hans senare diktning. Människobarn och människoflicka var ord han strödde omkring sig och femton år senare kom samlingen Gamlandets lov, dikter skrivna när nappatagens tid är förbi och mörkret långsamt närmar sig.

 

Sandros barndom hade bestått av ett ständigt kringflyttande. Hans ”lilla runda mor”, som han talade om, hade varit tvungen att ”åka till Tyskland”, som det kallades i finare familjer när utomäktenskapliga graviditeter skulle döljas. Han föddes i Dresden, togs av modern till Italien där han placerades som fosterbarn hos en vänlig familj i Florens. Några år senare hämtade modern hem Sandro, presenterade honom som en fattig italiensk pojke som hon förbarmat sig över och lämnade honom vidare till svenska fosterföräldrar. Innan barndoms­åren var förbi hade det blivit flera fosterhem och internat­vistelser, ringa kontakt med modern och knappast någon med fadern.

Att barndomsårens vagabondtillvaro satte spår i hans diktning är inte svårt att förstå. Det räcker att slå upp första dikten i samlingen I det darrande ljuset, 1981:  

Jag ser dem, barnena,

hur de störtar ur livets träd,

hur de faller som löv

genom trädets grenar.

Jag ser hur de lossnar

från det gungande liv

som bar dem så lätt,

jag ser hur de skakas

från grenarna när den

växande vinden går fram

genom det brusande grenverket.

De faller från gren till gren

utan att finna ett fäste,

de kastas mellan de vajande

grenarna utan att finna sin

bärgning i det vaggande nätet…

jag läste sandro men det dröjde elva år innan våra vägar korsades på nytt. I maj 1983 möttes vi då ABF och LO bjudit ett drygt dussin författare till Hanaholmens kulturcentrum utanför Helsingfors för att tillsammans med finska forskare, fackförbund och författare diskutera amatörforskning och hur arbetet och arbetslivet kan skildras i litteraturen. I Finland pågick ett samarbete som väckt svenskt intresse, och Sven Lindqvist och Göran Palm hade bjudits in för att berätta om projekten Gräv där du står och Liv i Sverige.

Jag minns att Sandro och jag satt tillsammans i bussen och mest talade om andra ting än forskning och arbets­liv. Han var skör efter att ha mist sin hustru och jag fick för mig att gode vännen Fritz Karlsson, ABF, bjudit Sandro som tack för många års samarbete, särskilt intresserad av arbetslivsfrågor var han inte vid det tillfället.

Sandro trivdes bättre ett halvår senare, när vi reste tillsammans med fyra författare på en nästan två veckor lång uppläsningsturné i ABF:s regi i Norrbotten. För Sandro var det en bara en av många turnéer i folkbildningens tjänst, mina resor utökades detta år tack vare att jag belönats med ABF:s litteraturpris.

Norrbotten är vidsträckt och arrangören delade oss i två grupper. Sandro och jag slog följe med Bertil Johansson från Umeå. Dagarna var fyllda av möten på skilda orter, de andra författarna träffade vi vid gemensamma bibliotekskvällar. Det blev många timmar i bil, åtskilliga mil och en mängd vägskyltar. Jag lärde mig snabbt att vi knappt kunde passera en ort utan att Sandro drog sig till minnes en skidåkare från trakten, vilka segrar idrottsmannen vunnit och i bästa fall vilka tider han presterat. Sandro sa att namnen, segrarna och tider­na var minnen från unga år, då han haft planer på att ägna sig åt sport­journalistik.

Ett samtalsämne under resorna var Sandros intresse för språket och ordens valörer. Jag minns att han gladdes åt att ha använt ordet fjälster i en dikt och sa att synonymen korvskinn varit oanvändbar. Tar jag inte miste avsåg han raderna: ”Ja, blås på du bara, så länge livet sjuder innanför det blanka fjälstret…” 

Sandro var den självklare ledaren under bibliotekskvällarna. Han lade upp programmet, turordningen vid läsningen, tiden var och en disponerade, högst tio-tolv minuter, den som drog över stal tid från de andra. För Sandro handlade det om solidaritet och jag minns hur besviken han blev på en författare med lokal anknytning som en kväll tog sig friheten att fullständigt nonchalera överenskommelsen. Mig tog han upp på scenen med glimten i ögat och ord från debutantveckan, sa att han mött många unga, blyga debutanter som efter några år och böcker vuxit till sig och är beredda att knuffa ner den gamle skalden från estraden. Här kommer en av dem! Ett skådespeleri som publiken uppskattade.

Foto: Håkan Boström

När Sandro och jag efter ett bastubad på hotellet i Gällivare gick till våra rum sa jag aningen tanklöst, att jag ville ringa hem innan vi satte oss i baren.

– Gör du det, du har ändå någon som svarar. Ringer jag hem finns det ingen där, svarade Sandro sorgset.

Han levde ännu i sorg efter sin hustru, konstnären Gudrun. I saknaden efter henne skrev han samlingen Till de sörjande, 1985.

Den tillkom i dödens närhet, bär sorgens erfarenheter men är ändå fylld av förtröstan. Sista dikten mynnar ut i en kärleksförklaring till Gudrun, som han vandrat tillsammans med till livets krön, som han såg falla ur livets hand och aldrig fick se liten, leende och med gumkropp. I stället ser han henne som en lätt blåst över sommarhuset Fridhems gräs, där han går tyst i saknadens landskap och rör sig försiktigt i sorgens värld. Återigen vänder han sig till barnen, som aldrig förunnades dem, säger att sorgen inte angår den döda, och att det är i livets bilder man ska söka den som står hjärtats hem närmast.

Sandros dikter efter hustruns död bär livsmod till den som drabbats av sorg och skänker befrielse dagen då den döda vilar i sin död och människan i sitt liv.

Sandro Key-Åberg

Foto: Håkan Boström

 

Mitt sista möte med Sandro skedde där vi träffats första gången, på biblioteket i Eskilstuna, då kom han till en uppläsningskväll tillsammans med sin andra hustru, Berit Roos. Som jag minns honom den kvällen var han åter till freds med livet och ännu inte drabbad av cancern som alltför tidigt ryckte bort honom.

När jag läser deras bok, Jag är ett vimmel av dig, 1994, där Berit Roos tecknat ett porträtt av Sandro, övertygas jag om att hon är helt sanningsenlig. Som hon skildrar Sandro från deras tio gemensamma år, som blev Sandros sista, vill jag minnas mina möten med honom.

Jag kan inte säga att jag kände Sandro, jag hade bara turen att få tillbringa några få dagar, färre än dagarna i en månad, tillsammans med honom. Det känner jag glädje över och är tacksam för dagarna vi delade, och jag har läst honom i alla år.

Jag har inte skrivit något om hans romaner, inget om pratorna, inget om Fridhemboken, där han hade sitt sommar­viste. Men allt finns, precis som dikterna, för den som vill söka upp honom.

Jag ser honom i dikterna och vill gärna minnas honom som han träder fram i den lilla avslutningsdiktens korta rader när han stod på sin höjd:

 

Livet är människans vän.

Kommer bakom hennes axel

och klappar henne lätt på skuldran

och säger: här är jag!

Människan vänder sig om

och frågar: känner jag dig?

./.

Tags: ,

  1. Walter Dan Axelsson’s avatar

    Hej.
    Intressant artikel. Jag kände inte Sandro men har handhälsat på honom en gång i Stockholm och även efterträtt honom som skogsbrandvakt i Jämtland på femtitalet. Jag har läst hans bok om Fridhem, som du nämner, smålänning som jag är, och skrev en liten dikt efter läsningen (den finns med i min senaste bok “Tillägnat, med och utan lov” och lyder:

    Till Torgny med fru

    Hos Sandro fick ni isterband
    och vildhallon i hans och Gudruns Smålands-stuga.
    Vad fick då Sandro och hans fruga
    för gott hos er från Västerbottens land?

    Det vet nog alla vad ni bjöd på,
    mat komponerad av en diktarkonung:
    för Pölsa(n) och därefter Hummelhonung(en).

    Nu blir det snart en ny bok (mer eller mindre privat utgiven) med ett femtital sonetter, en ska handla om Sandro, och jag behöver en bild att illustrera den med. Får jag använda den du tagit och som finns i artikeln? Har du även tagit den bilden man kan se på nätet där han sitter framför några konstverk med geometriska figurer?
    Hälsningar Walter (Dan Axelsson)

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *