Ur På sin höjd (1972)

Se dig om, min vän

där vi sitter på

våra mjuka och stoppade

säten i vår gungande

och lövade vagn,

där penninggräs och

prästkrage doftar

instoppade bland det

syrliga björkriset.

 

Ser du dom,

onyttans folk,

alla dessa tunna

och mjäkiga kroppar

som mödosamt och trögt

hankar sig fram

utefter vägkanten?

 

Du ser dom väl,

med sina klena och

närapå drömlösa kroppar,

du ser väl dom

kalla och blåsiga

skallarna med sitt

tunna och magra

lager av matjord

där det gamla

och kantstötta tankegodset

ligger och skräpar

bak knuten!

 

Vänd dig om och se

det tunnsådda men

utdragna följet

av eftersläntrare!

Titta, så dom stretar

utan chans att

hänga med i vår

blonda och susande färd!

Några kravlar envist

på armar och knän

som om dom sökte

sin utkomst och sin

framtid i gruset!

 

Käre, vad det känns

svårt att se dom!

Så tungt och mållöst

som dom drar sig fram.

Vad det är bittert

att se dessa utsiktslösa

och tillspillogivna liv

med sina kroppar

där döden redan

sprider sin längtan!

 

Låt dom få förgås i

den ljuvliga naturen,

låt dom få sluta sina

ögon som så litet ser

vid bäckens sång

och höga kronors brus!

 

Låt deras onyttiga

och ömkliga liv

få slockna stilla

i naturens varliga famn,

bland väppling och vänligt

brummande dofter,

under vår ömkans rosa sky

och vår medkänslas

lätta och varma fläkt!

 

Tags: ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *