Gemensam nordisk TV – lättare sagt än gjort

Varför är det så få svenskspråkiga som läser romaner på norska?  Varför står vi förvirrade och försöker förgäves få affärs­biträdet att prata engelska när vi just blivit upplysta om att varan kostar ”halvfems” danska kronor?

Jag säger inte att alla skulle börja läsa romaner på norska eller ens lära sig de danska räkneorden, bara för att vi skulle kunna se på våra grannländers TV-program. Min erfarenhet säger mig däremot att ett boktips i en tevesoffa bidrar till att en boktitel säljes och läses mer än något annat. Betydligt mer än en recension i en kvällstidning och mer än en anmälan i en rikstäcknade morgontidning hur som helst. Och jag tror inte att det är omöjligt att många svenskspråkiga skulle vilja läsa en på norska om den presenterats i teve – på mitt norskspråkiga favoritprogram. Jag menar, många vill läsa omtalade engelskspråkiga romaner på originalspråket innan de hunnit översättas till svenska, varför skulle inte samma sak kunna gälla för romaner på grannspråken? Och hade jag sett på dansk teve, åtminstone ett par gånger i månaden, hade jag garanterat hört ordet halvfems användas och sluppit bli överraskad av det när jag ställdes inför det på en marknad i Aalborg.

I Norden bor närmare 26 miljoner människor – varför inte sända alla Nordens ”public service-kanaler” direkt i hela Norden (Danmark, Finland, Sverige, Norge, Island, Färöarna, Grönland)? Det låter kanske som en utopi – men faktum är att idén varit nära att bli verklighet. I november 1981 beslöt Nordiska ministerrådet till och med att ”inleda ett radio- och  TV-samarbete som byggde på direktsändande satelliter”. Detta efter att en utredning år 1979 utrett de kulturpolitiska konsekvenserna och förutspått just ökande språkförståelse, större  intresse för övriga Norden och dessutom ökad valfrihet.

 

Alla nordiska länder var först med på båten i detta så kallade Nordsatprojekt som byggde på gemensamma satellitsändningar, utom Danmark som var tveksamma och ganska snart valde att hoppa av. De valde istället att satsa på en andra kanal i Danmark (detta var 80-tal och ännu saknades reklamfinansierade TV-kanaler i Norden). 

Efter ett antal utredningar begravdes projektet för gott i maj 1988, enligt uttalandena då på grund av de långsiktiga ekonomiska åtaganden som en gemensam direktsändande satellit (Tele-X) skulle medföra. Istället anslogs pengar till en samordisk fond för film, TV- och videoprogram. Ett betydligt mindre ambitiöst projekt.

 

Jag frågar Bengt Göransson, socialdemokrat och svensk kulturminister 1982–1989 samt ordförande i svenska Föreningen Norden 2001-2006 och inte minst svensk representant på mötet som lade ner Nordsatprojektet om hur han ser på skälen bakom, såhär 25 år senare.

Göransson svarar att ”de nationella TV-bolagen inte ville avstå medel till en samnordisk satellit”. Han tyckte för sin del inte att det var någon bra idé ”att satsa licens­pengar på Nordsat och sälja reklam i SR/SVT för att finansiera bortfallet av licenspengar”. Det var viktigt för Göranson att hålla Sverige Radio och Tele­vision kvar vid en avgiftsfinansiering, för att ”en reklamfinansierad television alltid tvingas prioritera reklammarknaden framför tittarna”. Göransson menar att det var ett val mellan att hålla public service avgiftsfinansierad eller att ordna pengar till Nordensatsningen genom att införa reklam också i public service-TV. Ett val där avgiftsfinansieringen vägde tyngre än de nordiska TV-sändningarna.

Bengt Göransson anser dock att det fortfarande  är ”mycket angeläget” att vidaresända TV-program från andra nordiska länder.  Ett viktigt problem att lösa för att det skall kunna bli verklighet är enligt honom det upphovsrättsliga. ”Svenska TV-program, t.ex. teaterföreställningar kan inte sändas vidare utan att de som medverkar får en extra ersättning”. Om upphovsrättsinnehavarna fått en ersättning som gäller för nationellt nyttjande så måste de andra länderna som får del av pjäsen ”betala för det vidgade nyttjandet”.

Bengt Göransson menar att ”Tele-X– satelliten var ett ambitiöst projekt av den typ som dyker upp allt emellanåt. Inte minst i nordiska sammanhang. Alla talar väl om det, men ingen vill betala”.

 

Hur är läget idag? Jo, det finns fortfarande en dröm om en starkare nordisk gemenskap och TV-sändningar över gränserna nämns titt och tätt. Bland annat år 2009 då kulturministrarna för Finland och Sverige (Stefan Wallin och Lena Adelsohn Liljeroth) uttalade sig för en deklaration om mer finländska TV-program i svensk TV och fler svenska i finländsk. 

Men tanken på projektet med direktsändning av Nordens public service-kanaler över hela Norden då? Ja, det är förstås delvis en teknikfråga där  teknikutvecklingen kommer att ge oss nya utmaningar och möjligheter. Men den kommer oavsett vilken teknik som används att kräva långsiktiga investeringar och säkert också ökade kostnader i form av skattemedel/licenspengar. Men är det något det havererade Nordsatsamarbetet lärt oss är det att det inte finns några gratisluncher, eller ens några skådespelare som arbetar gratis. Och att det samnordiska intressena behöver tillåtas gå före de nationella om projektet om gemensamma direktsända TV-sändningar i hela Norden skall kunna bli verklighet. Men som den svenska sångerskan och låtskrivaren Barbro Hörberg sjunger i en av sina bästa sånger: ”man får betala för sig här i livet / det som är underbart får kosta på”.

Peter Björkman

Tags: , , ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *