Lars Sund: Hackspettsvännen som inte blev biolog

Lars Sund följer de finländska kärnkrafts­fiaskona med en innerlig skadeglädje. I 40 år har han vässat pennan för miljöns skull. Men han matar också nyutsläppta vitryggiga hackspettar och ringbarkar träd.

Vad betyder naturen i din vardag?

– Naturen spelar en stor roll för mig, den är alltid närvarande. Även om jag bor centralt i Uppsala har jag nära till natur – vi har Stadsskogen på gångavstånd och fina fågelmarker med slättlandskap och en skogklädd ås i närheten. Min hustru och jag har ett litet sommartorp nordost om Uppsala, där vi tillbringar mycket tid.

Lars Sund

foto: Georg Lulich | Schildts & Söderströms

– För mig är den dagliga kontakten med naturen en nödvändighet – även om det bara handlar om att stanna till ett ögonblick på promenaden ner till mitt arbetsrum i centrum av Uppsala och titta på blåmesens häckningsbestyr, ringduvornas spelflykt eller lyssna till en sjungande koltrast på en TV-antenn.

 

Berätta om ditt engagemang i miljöfrågor, varifrån kommer det?

– Jag tror att det är nästan medfött. Naturen, och i synnerhet fåglarna, har fascinerat mig ända sedan jag var liten, och biologi var ett av mina favoritämnen i skolan (jag funderade rent av på att börja studera biologi, då hade min tillvaro kanske fått en helt annan inriktning).

– Miljöengagemanget vaknade i början av 70-talet, inte minst när jag som nybliven studerande vid Åbo Akademi först engagerade mig i Mittenförbundet, en studentrörelse som kan ses som en tidig föregångare till De Gröna. Vi var starkt påverkade av den uppblossande miljödebatten i Sverige och kärnkraftsmotståndet som var starkt inom Centerns ungdomsförbund. Själv kom jag tidigt att ta ställning mot kärnkraft. I år är det faktiskt 40 år sedan min första kärnkraftskritiska artikel publicerades på debattplats i Hufvudstadsbladet.

 

Berätta om bakgrunden till ”En morgontrött fågel­skådares bekännelser”! Kan man se den som en kommentar i miljödebatten?

Lars Sund: En morgontrött fågelskådares bekännelser– Umgänget med fåglarna har skänkt mig mycket glädje och inspiration under många år och jag ville försöka dela med mig av den. I Storbritannien och USA har det skrivits en hel del om fågelskådandets fröjder och besvikelser. Jag läser med förtjusning författare som Kenn Kaufman, Mark Cocker, Stephen Moss och andra som skildrat sin passion för fåglar ur olika aspekter. Jag upptäckte att några liknande böcker inte fanns på svenska – och beslöt att skriva en egen. En morgontrött fågelskådares bekännelser är först och främst en hyllning till fåglarna, men visst kommer jag också ständigt tillbaka till miljöfrågorna i essäerna, även om det inte var en pamflett om miljön jag var ute efter att skriva.

– Responsen på boken – både från aktiva fågelskådare och icke-skådare – har glatt mig mycket. Jag tycker nog att man i allmänhet har läst boken som jag önskat. Den är i första hand riktad till dem som inte själva fågelskådar – den är tillägnad min fru och alla andra som är nödda och tvungna att leva med en hängiven skådare. Många icke-skådare har sagt att boken gett dem en ny lust att se på fåglar, och de reaktionerna har glatt mig allra mest.

Hur tycker du att natur och miljö behandlas i samtida litteratur?

– Det här var en svår fråga! Att skildra naturen står inte precis främst på agendan hos dagens författare, mycket av den tongivande skönlitteraturen som skrivs idag tilldrar sig i urbana miljöer och berättar om människor som saknar närmare kontakt med naturen – åtminstone är det så jag uppfattar det. Den klassiska naturskildringen, en gång mycket stark i den svenska litteraturen, är idag så gott som utdöd. Undantag finns givetvis – i till exempel en av de senaste årens mest uppmärksammade svenska romaner, Tomas Bannerheds Korparna, är naturen oerhört närvarande.

Finns det någon skribent på området som du särskilt beundrar?

– Listan på de naturskildrare jag beundrar och säkert låtit mig påverkas av kan göras lång. Gunnar Bruse­witz är en gammal favorit. Jag tar ofta fram och läser om Harry Martinsons naturskildringar, texter han själv kallade ”småprosa”. Hans språk är beundransvärt, Martinson lyckas i sina bästa stunder förena poesi med vetenskaplig exakthet, varje noga utmejslad mening är ett litet konstverk i sig, skimrande och med en ofattbar lätthet.

Hurudan tycker du den offentliga debatten kring miljöfrågor är idag? Vilka skillnader upplever du mellan miljödiskussionerna i Sverige och i Finland?

– Jag skulle innerligt önska att till exempel klimat­frågan stod högre på dagordningen än den gör nu. Intresset för miljöfrågor har minskat. Det beror delvis på att medierna – som fortfarande sätter agendan för den offentliga debatten – inte sköter miljöbevakningen särskilt väl. Ett exempel är klimatfrågan, som hamnade i fokus i samband med Köpenhamnsmötet 2009 och därefter försvann lika snabbt igen.

– Under de senaste åren har de stora medierna missat många viktiga klimatnyheter. En orsak är att de flesta redaktioner inte längre har specialiserade och kunniga miljöjournalister, utan sådana frågor bevakas av allmänreportrar utan särskilda fackkunskaper. Ska man idag till exempel fördjupa sig i klimatvetenskapen får man söka sig ut på nätet eller till vissa tidskrifter. När det gäller miljöfrågorna har nedrustningen av redaktionerna varit mycket negativ.

– Den svenska miljödebatten startade tidigare än den finländska och är i allmänhet både livligare och mer stringent – men det är förstås en subjektiv uppfattning. Kanske beror det helt enkelt på att svenskarna är mer talföra och vanare att debattera än man är i Finland.

I Finland har två miljöfrågor särskilt skapat rubri­ker det senaste året: Talvivaara-gruvan och kärnkraftsbyggena (det försenade i Olkiluoto/det planerade i Pyhäjoki). Kan du ge en kommentar till dem i korthet!

– Talvivaara-gruvan är en miljöskandal av stora mått, inte minst det senaste läckaget har visat att gruvbolaget saknar kompetens att skydda miljön.

– Olkiluoto 3 skulle ju bli ”mannekäng” för kärnkraftens renässans – men visade sig i stället bli ett sänke för kärnkraften. Jag måste medge att jag känner en innerlig skadeglädje. Nu väntar jag på att Fennovoima ska meddela att planerna på ett nytt kärnkraftverk i Pyhäjoki skrotas. Efter EON:s avhopp från bolaget verkar det allt mer sannolikt att bygget aldrig blir av. En viss desperation tycks nu prägla Fennovoimas agerande.

Vilken miljöfråga engageras du mest av just nu?

– Klimatfrågan överskuggar allt annat – vi börjar redan se konsekvenserna av uppvärmningen i form av mera extremväder, torka på en del håll och kraft­igare neder­börd på andra. Redan en höjning av jordens medel­temperatur med två grader (vilket förmodligen inte kan undvikas) kommer att få vittgående följder. Vårt nuvarande sätt att leva och slösa med jordens resurser kommer i alla händelser förr eller senare att bli omöjligt. Hur den situationen ska hanteras avgörs av vad vi gör nu.

Hur har du upplevt dina påverkningsmöjligheter som skribent?

– Ibland undrar jag om de kolumner och annat jag skriver alls påverkar någon. Jag hoppas ju väcka debatt, men tyvärr uteblir den för det mesta. Kanske förstår jag inte att provocera tillräckligt mycket? Men sen händer det att jag nås av respons – ibland negativ men förvånansvärt ofta positiv – och påminns om att det finns åtminstone några därute som läser vad jag skriver och förhoppningsvis påverkas. Skrivandet är som att försöka urholka stenen – det gäller att ha tålamod, att inte ge upp.

Finns det någon fråga i din närmiljö som berör dig särskilt just nu?

– Här i Uppsala vill man starta civil flyg­verksamhet på den tidigare militära flygbasen Ärna. En stark lokal opinion motsätter sig de här planerna av klimat- och bullerskäl.

– Och så vill den borgerliga kommunledningen bygga en ny bilbro över Fyrisån, vilket skulle omintetgöra planerna på att göra det så kallade Årike Fyris till biologiskt världsarv. Också den här frågan engagerar mig starkt.

Har du engagerat dig i miljöfrågor på andra sätt än som skribent?

– Jag deltar i arbetet med att försöka återetablera vitryggig hackspett kring Dalälven på gränsen mellan Uppland och Gästrikland, bland annat har jag matat nyutsläppta vitryggar och varit med och ringbarkat träd. Och nu i vår investerar jag lite pengar i ett lokalt solelsprojekt här i Uppsala.

Vilken är den senaste förändringen du själv gjort i dina vanor med tanke på miljön? Finns det någon vana du har dåligt samvete för?

– Vi försöker minska vårt ekologiska fotavtryck så gott vi kan. Det senaste jag gjort i den riktningen – och det skedde redan för ett par år sen – är att jag aktivt börjat tacka nej till plastkassen som expediten reflexmässigt stoppar ner varorna i när jag handlar någonting. Istället tar jag fram min medhavda gamla tygkasse.

– Jag kör för mycket bil – bilkörning är i det närmaste oundviklig om man vill se mer eller mindre sällsynta fåglar. Jag klimatkompenserar dock för mina skådarturer genom att betala för utsläppsrätter. Tyvärr har jag inte helt slutat äta kött, men har dragit ner på konsumtionen avsevärt.

Hur ser du generellt på framtiden och miljöns plats på agendan globalt?

– Jag tror att vi står in för ett vägskäl. Vi har några få år på oss att minska utsläppen av klimatgaser och förbereda oss på följderna av de klimatförändringar som är oundvikliga. Miljön kommer inom den närmaste framtiden att på nytt hamna överst på agendan och vi står inför stora förändringar – hoppas jag.

 

Tags: , , , ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *