Åtta nyanser av ensamhet — Ensamhet som varningssignal

Foto: Karin Beate Nøsterud/norden.org

Ensamhetens ångest är en form av genetiskt grundad varningssignal
som driver individen tillbaka till tryggheten i gruppen.
– John Cacioppo, evolutionsbiologisk forskare

Den amerikanske psykologen John Cacioppo som forskar på ensamhetens effekter på människan menar att ensamhet, stress och ångest hör ihop. Och att det inte enbart är av ondo.

Som barn tillbringade jag och mina syskon somrarna vid vår sommarstuga. Bakom huset fanns en blåbärsskog. Ibland kunde vi hitta gläntor fulla med stora, solmogna blåbär, det var bara att plocka.

En solig dag gick jag som nioåring ensam in i skogen som jag tyckte att jag kände till väl. Jag hade gått där flera gånger med mina äldre syskon och det fanns tydliga stigar som man kunde följa. Det fanns gott om bär och jag gick allt längre bort. Plötsligt insåg jag att jag hade lämnat stigen och visste inte var jag var. Jag drabbades av panik, började springa, men skogen blev bara tätare.

Kanske skulle jag ta till vänster? Jag var nästan säker på att det stora kärret låg där och om jag bara kom dit, skulle en bred stig leda mig raka vägen hem.

Det hördes ljud i skogen, jag tittade mig om men såg inga djur. Vad kunde det vara? En älg? Jag kände ångesten i hela kroppen och sprang allt snabbare. Till slut skymtade jag kärret mellan träden och kände en stor lättnad, snart skulle jag vara i trygghet. Jag hittade huvudstigen och efter bara någon minut såg jag vår sommarstuga och skymtade havet nedanför. Jag sade inget till mina syskon, jag skämdes för att jag gått vilse och för att jag blivit så rädd.

 

John Cacioppo skriver att den stress och ångest som ensamheten skapar har gett människan en evolutionsbiologisk fördel och denna förmåga till ångest sitter i våra gener. När människan levde på savannen var det farligt att komma för långt bort från gruppen. Innanför de cirkelformade byarna fanns tryggheten, utanför fanns faror i form av rovdjur och fiender.

Idag är risken för rovdjur eller hotfulla fiender ytterst liten, men våra gener är oförändrade. Ensamheten och övergivenheten slår på stressen och ångesten, kroppen förbereder sig för kamp eller flykt. Den reaktionen ligger i vår ”reptilhjärna”, det vill säga djupare än de delar av hjärnan som är kognitiv och som använder sig av förnuftet. När jag var skräckslagen i skogen hjälpte det föga att tänka på att jag faktiskt aldrig sett någon älg när jag gått där med mina syskon, jag hade bara hört att det kunde finnas älgar. Men ensamhetens akuta ångest drev mig tillbaka till tryggheten i ”gruppen” – dvs. min familj.

 

När jag för första gången läste om John Cacioppos rön, fick jag en förklaring på många händelser både i mitt eget liv och i mitt yrkesliv som läkare. Jag kan förstå reaktionen som barn när jag ensam i skogen drabbades av rädsla, trots att jag visste att skogen var liten, det var mitt på dagen och solen sken. Men det var inte samma sak att gå ensam som att gå med sina äldre syskon.

Jag ser det idag när jag arbetar med mina svårt sjuka cancerpatienter. När ensamhetens ångest griper taget, är det svårt för patienten att stå emot och de upplevda hoten tappar alla proportioner. Ibland räcker det att jag lägger min hand över den sjukes hand och säger: ”Vi tar en sak i taget, vi kommer att hjälpas åt. Du skall inte tveka att kontakta oss om du undrar över något.”

Jag använder inte begreppet ensamhet, som i sig är ett skrämmande ord, men innebörden handlar om att patienten inte skall behöva känna sig ensam.

 

 

Ensamhet gör ont, också i kroppen

 

Samma del av hjärnan aktiveras både vid fysisk smärta och vid social smärta
Naomi Eisenberger, socialpsykologisk forskare

Jag träffade en man i åttioårsåldern. Han sökte för smärtor i magen, han hade gått ner i vikt och kände ett tryck över bröstet. Jag undersökte honom men hittade inget anmärkningsvärt, förutom en snabb puls. Röntgen visade normala förhållanden. Vi hade ett långt samtal och jag förstod att han hade blivit änkling ett år tidigare och bara någon månad efter fruns bortgång började symtomen. Sorgen hade satt sig i kroppen och ensamhetens stress gjorde ont, även i kroppen.

Man brukar säga att sorgen efter en bruten relation gör ont, men är det rätt ord? Gör det ont eller är det inbillning? Att det är en stor stress är det ingen tvekan om, men är det frågan om smärta? För tio år sedan hade vetenskapen svarat nej, men idag är kunskapsläget förändrat. Kanske är det så att ensamheten kan sätta sig i kroppen och i vissa situationer bli så överväldigande att det ger kroppslig smärta.

Socialpsykologen Naomi Eisenberger leder en världsberömd forskargrupp som studerar den så kallade sociala smärtan, som hon definierar som ensamhet, övergivenhet och utstötthet. Hon har kunnat visa i ett antal experiment att samma delar av hjärnan som aktiveras vid fysisk smärta också signalerar stark aktivitet vid social smärta. Det finns alltså ett neurofysiologiskt samband som tyder på att ensamhet verkligen kan göra ont.

Jag tänker på mannen i fallet ovan, men även på patienter som jag mött och som sökt för diffusa smärtor i kroppen, smärtor som sjukvården inte hittat några förklaringar till. Jag vet att jag själv tänkt på följande sätt vid ett antal tillfällen: ”Din kropp är frisk, ditt problem är inte smärta, utan ensamhet”. Så rätt och så fel jag haft, samtidigt. Det har inte varit något fysiskt fel på kroppen, men det har gjort ont i alla fall.

Med vårt biomedicinska synsätt vill vi så gärna hitta en skadad kroppsdel, innan vi vågar tro att en patient har ont. Men smärta är mer komplicerat än så. När en patient blivit underbensamputerad, kan han fortfarande ha ont i den bortamputerade foten. Han kan till och med känna hur foten kröker sig krampaktigt och hur den värker. Var sitter smärtan då? Ja, inte sitter det i det bortopererade benet, utan naturligtvis i hjärnan som konstruerar smärtupplevelsen.

Kanske är det så även vid ensamhet. Smärtan som patienten beskriver i magen, bröstet eller i hela kroppen är en reell upplevelse för patienten, men lösningen är inte att skriva ut smärtstillande medel, utan något som är mycket svårare: att hitta tillbaka till gemenskapen, att åter få dela sina upplevelser ömsesidigt med någon.

 

Hudens hunger

 Inom forskningen talar man om ”skin hunger” – hudens hunger efter hud-mot-hud kontakt.

Att en människa kan vara socialt ensam är inte någon nyhet, men jag har tänkt en hel del på en annan, mer sofistikerad nyans av ensamhet, nämligen kroppens längtan efter hud-mot-hud kontakt. Man kan befinna sig i ett fungerande socialt sammanhang, men ändå kan kroppen vara ensam.

Det finns åtminstone tre saker som kan upphäva ensamheten åtminstone för stunden. Språket är för oss vuxna en ständigt återkommande källa till gemenskap. Ett enkelt ”Hej, nu är jag hemma!” kan i ett ögonblick svepa bort ensamhetskänslor. Men det finns två ordlösa källor som kanske är ännu viktigare. Båda är knutna till våra kroppar, nämligen blicken och beröringen. När föräldrarna tittar på barnet börjar barnet vanligen le och när modern eller fadern smeker barnet, infinner sig lugnet.

Också vuxna behöver få höra orden, känna blicken och uppleva beröringen. I mitt arbete med svårt sjuka cancerpatienter har jag märkt att bristen på beröring kan skapa en form av kroppslig ensamhet som är plågsam. Jag har talat med patienter som berättat hur den förändrade kroppen känns främmande. Man har förlorat vikt, ork, tappat hår och kanske till och med ögonbryn, man är gråblek och tycker illa om den figur man ser i spegeln. Ändå har man samma behov av hud-mot-hud kontakt, ja kanske större behov än när man var frisk. Vi vet från forskningen att hudkontakt frisätter lugn-och-ro hormonet oxytocin, människan blir lugn och tillfreds av beröring och smekningar.

På vår enhet har sjuksköterskorna börjat erbjuda taktil massage, vilket innebär att sköterskan masserar patientens händer eller fötter med lätta, systematiska strykningar, medan patienten vilar. Först var jag skeptiskt inställd, skulle verkligen lätta strykningar i 10-20 minuter kunna göra någon skillnad för en svårt cancersjuk patient? Jag blev snabbt överbevisad när jag såg min första patient få taktil handmassage av vår mest erfarna cancersjuksköterska.

Patienten var ung och hade svåra smärtor. Redan efter några minuter av beröring i form av taktil massage kunde han koppla av och när han fått hela behandlingen på 20 minuter, såg jag att han hade somnat ifrån sina smärtor. Behandlingen gick att upprepa kväll efter kväll, varje gång med samma effekt: smärtan släppte och den unge mannen kunde somna.

Jag slogs av det självklara – det är genom beröringen vi bekräftar det lilla barnet som slagit sig, vi smeker, kramar, blåser på det onda. Även som vuxna har vi barnet djupt inom oss. När en annan människa rör vid vår kropp, uppstår en gemenskap. I forskningen kallas bristen på beröring för ”skin hunger”, det vill säga hudens hunger efter hud-mot-hud kontakt.

 

Foto: Karin Beate Nøsterud/norden.org

Vem är ensam?

”I begynnelsen finns relationen”
Martin Buber, judisk existentialfilosof

Strax efter att jag separerat från ett längre förhållande, var jag inbjuden att hålla en föreläsningsdag i en annan del av landet. Det var en lång resa men jag visste att jag var välkommen. Intresset var stort, man hade fått ta den största föreläsningssalen som fanns att tillgå.

Jag blev varmt mottagen av arrangörerna och gensvaret från åhörarna var starkt. På sedvanligt sätt blev jag avtackad med applåder och blommor, sedan fick jag skjuts till tåget som skulle avgå en timme senare.

När jag stod och väntade kände jag mig nöjd över dagen, men ville bara hem så fort som möjligt. Jag tänkte på alla som åkt till sina familjer efter föreläsningen. Att stå ensam på en perrong i en stad jag inte kände, påminde mig om min belägenhet som nyligen separerad. Trots ett stort gensvar från 300 åhörare stod det ändå väldigt klart för mig: På den här orten kände jag ingen, hemma hade jag i alla fall mina vänner.

 

Martin Buber är den filosof som kanske tydligast satt fingret på relationernas art och deras betydelse för människan. Enligt Buber är relationerna allt. Storvulet har han skrivit: ”I begynnelsen är relationen” och menar att vi blir till i våra relationer, att vi inte existerar i egentlig mening utanför våra relationer.

Han skilde mellan två typer av relationer: Jag-Du och Jag-Det relationer. I vardagen har vi en massa Jag-Det relationer som är viktiga för oss och ger oss glädje, precis som åhörarnas entusiasm gladde mig, men de är utbytbara och de kan aldrig fylla ensamhetens tomrum, men än för stunden. I Jag-Det relationen är ”Det” ett objekt: en trevlig granne, en bra arbetskamrat – eller en åhörarskara.

Jag-Du relationen är av en annan art, eftersom ”Duet” är ett subjekt, precis som ”Jag”, det blir två subjekt som möts på samma plan, två horisonter som fogas samman. I en sådan relation, som i grunden handlar om en kärleksrelation, tenderar man att glömma bort sig själv, Duets väl och ve kan vara viktigare än hur jag själv har det. Duet kan vara en partner, en familjemedlem eller en mycket nära vän.

I en Jag-Du relation händer det något i det existentiella tomrum som omger människan och som finns mellan varje individ. Det uppstår en dialog som fyller ut en stor del av tomrummet på ett mer varaktigt sätt en vid en Jag-Det relation. I en Jag-Du relation kan man för stunden känna att man aldrig mer kommer att känna sig ensam, trots att erfarenheten talar ett annat språk: även Jag-Du relationer kan få ett slut.

Martin Buber skriver att den existentiella ensamheten är människans predikament. Vi föds ensamma och vi är som mest ensamma inför vår egen död. Varje människa måste hantera sin existentiella ensamhet, men värmen i en Jag-Du relation gör den lättare att bära.

I vårt samhälle premieras kvantitet framför kvalitet. Alla vill bli sedda, alla vill bli uppmärksammade av så många som möjligt. Det är en förförisk tanke att tro att kändisskap upphäver ensamhet. Det är lätt att blanda ihop kvantitet och kvalitet, liksom att glömma bort att det är relationens art som är avgörande. Tusen Facebook-vänner kan komplettera men inte ersätta en livspartner.

 

Den stora ensamheten

 

Människan är en social varelse som trivs bäst i grupp och i parrelationer. 

Den sociala ensamheten är lätt att förstå sig på, det är en situation där man saknar vänner eller släktingar. Den ensamheten går att göra något åt, även om det kan vara svårt nog. Det går att hitta vänner eller åtminstone bekanta.

Den existentiella ensamheten som introducerades i föregående avsnitt är av en annan karaktär och i någon mening den urkälla som andra ensamheter föds ifrån. Det handlar om att människan i grunden är ensam. Den tyske existentialfilosofen Martin Heidegger konstruerade ordet ”kastadhet” och menade att människan inte valt att födas, utan hon har blivit utkastad ner på jorden, till en tillvaro som kanske är utan inneboende mening, mitt i ett likgiltigt universum. Riktigt så illa behöver det inte vara men faktum kvarstår att människan bär med sig sin ensamhet från vaggan till graven, samtidigt som hon gör allt för att undvika den. Hon skapar relationer och sysselsättningar och som vuxen ser hon till att almanackan aldrig är tom, människan vill inte känna efter. Relationer, om det rör sig om Jag-Du relationer, kan fylla en del av den existentiella ensamheten.

Jag tror män har svårare än kvinnor att uthärda den. I alla fall om man tittar på vad som händer efter en skilsmässa. Mannen måste hitta en ny partner direkt, helst samma vecka, medan kvinnan många gånger stannar upp och lär känna sig själv. Kanske fortsätter hon som singel ett tag, tills hon är redo för nya relationer.

Den existentiella ensamheten lurar hela tiden under ytan, och skalet är bräckligt. Det är som en svart bottenlös sjö med en tunn isskorpa. Ett elakt ord, eller ännu värre, en separation och isen brister. Utan förvarning är människan nere i det svarta vattnet, ensam och övergiven.

Jag tror att lidandets kärna handlar om att människans existentiella ensamhet blottläggs i en viss situation. Det kan handla om den kroniska smärtpatienten, personen som genomgått en skilsmässa eller patienten som fått en cancerdiagnos. Frågar man vad som var svårast, blir svaret förvånansvärt ofta: ”I den svåraste stunden kände jag att jag var helt ensam. Mina anhöriga var där, men det var ju jag som fått cancer, det är ju jag som skall dö, ingen annan.”

 

Ensamhetens exploatörer

 Alla människor strävar efter ett sammanhang, att höra till.

Genom alla tider har människan haft ett behov av sammanhang, att höra till. Ursprungligen gällde det familjen och gruppen eller klanen som ofta var relativt liten och hanterbar, 30-50 individer. I den gruppen var många släkt och alla kände varandra. Utanför fanns andra klaner eller byar och det gällde att skilja på oss och dem, det handlade om överlevnad.

Det är därför inte så konstigt att allt som signalerar samhörighet blev det kitt som sammanfogade gruppen: klädsel, sånger, ritualer.

I den postmoderna eran är vi i en mer komplex situation. Individen och individualismen betonas, vi vill förverkliga oss själva, vara unika, samtidigt som våra gener är oförändrade, vi behöver gruppens trygghet. Det finns ett existentiellt spänningsfält mellan gemenskapen och individens frihet: en gemenskap kan bli påtvingad och kvävande, medan frihetens yttersta pris är ensamhet. Att sticka ut har sitt pris: du tillhör inte längre gruppen. Du har kanske lämnat ”byn”, gjort karriär utomlands och blivit världsberömd. Men det du lämnade bakom dig finns inte kvar, du är inte längre en av den gruppen. Så vilken grupp tillhör du, var finns din nya flock?

Idag blir redan små barn påtagligt medvetna om vad som krävs för att få höra till, för att få vara med i gruppen. Du måste ha märkeskläder och en fin mobil, annars får du inte leka med de andra som har fina mobiler. Som vuxen fortsätter denna dolda jakt efter att få höra till: ”inträdet” för att få bli del av en grupp är omedvetet definierad men finns där. I radhuslängorna finns vissa markörer som du förväntas ha, i det exklusiva villaområdet råder andra förväntningar. Samma gäller landsbygd och storstad. Om du inte har en fin snöskooter när alla andra i byn har det eller rätt golfutrustning bland dina framgångsrika innerstandsvänner, ja då får du nog svårigheter att smälta in, du blir inte inkluderad.

Det vet marknaden, här råder inget tvivel. Vilket mobilmärke gäller för att vara en cool tonåring? Vilken klocka skall du som framgångsrik affärsman ”råka” visa för dina vänner och vilka märkeskläder fungerar som inträdesbiljett?

Jag lyssnade på ett radioprogram där en ung kvinna berättade om sitt framgångsrika liv som värdinna på innekrogar i storstaden och som fotomodell. Det var vikigt för henne att synas, att bli bjuden på äkta champagne och att sitta vid VIP-bord, annars var kvällen förstörd. ”Men egentligen”, sa hon med eftertanke, ”egentligen mår jag bäst när jag bakar paj med min mormor, på landet.” Kanske, för att hon upplevde en Jag-Du relation med sin mormor, dvs. en relation som mättar.

Marknaden vet att behovet av att höra till är en av våra allra starkaste drifter liksom den vet att varje grupp har trendsättare. Ena året skall de dyra märkesjeansen vara bylsiga, nästa år skall de vara tajta och av stuprörstyp. Det är bara att slänga de dyra, nästan oanvända kläderna och köpa nya, om man vill höra till gruppen. Otroligt nog fungerar denna mekanism, år efter år.

 

Ensamheten som straff

Torteraren säger: ”Ingen vet att du är här, ingen…”

Människan är gjord för gemenskap, det är därför ingen tillfällighet att ensamheten används som en metafor eller rent konkret som det svåraste straffet. Redan i Bibeln straffas Adam och Eva av Gud med det värsta straffet: de blir utdrivna ur gemenskapen med Gud, de får inte stanna kvar i Edens lustgård.

I de flesta länder räknas isoleringscell som det värsta straffet. En fängelsedom är illa nog men då är man fortfarande i ett sammanhang, med andra intagna och med fångvaktarna. Den som verkligen behöver bestraffas hårt sätts i en isoleringscell eftersom den påtvingade ensamheten är värre än fängelsestraffet.

Ensamheten används också av mobbaren. Vuxenmobbing på en arbetsplats handlar många gånger om den ”tysta behandlingen” eller osynliggörandet. Man pratar inte med mobbingoffret. Den före detta chefen som inte längre sitter i ledningsgruppen kan känna sig väldigt ensam och utsatt, han eller hon är inte längre en del av den inre cirkeln, man räknar inte längre med personen eller hans/hennes åsikter. Alla i kafferummet tystnar när hon eller han kommer in, de flesta reser på sig och går sin väg. En sofistikerad kommentar från en mobbare kan låta så här: ”Jasså, har du varit på jobbet hela dagen? Tänk, det har jag inte märkt…” Kommentaren har som syfte att osynliggöra personen och kasta honom eller henne ut i ensamheten.

Torteraren säger: ”Ingen vet att du är här, ingen…”, med vetskapen om att ensamhetens ångest är något av det svåraste att bära.

 

 

Döden som ensamhetens metafor

Dödsångesten har två huvudkällor: separationsångesten och förintelseångesten
Irvin Yalom, existentiell psykolog 

Döden har i alla tider skrämt människan och en huvudorsak till dödsångesten handlar om att döden är den stora metaforen för ensamhet. Folk är inte alltid rädda för döden som idé, men däremot för tanken på att skiljas från alla som står en nära, från alla sammanhang man lärt sig älska och från själva livet.

Att skiljas är svårt, någon har sagt ”Att skiljas är att dö en smula”. Med den utgångspunkten blir döden sinne­bilden för den stora ensamheten. Det handlar inte bara om den sociala ensamheten, där goda relationer klipps av, ofrivilligt. Istället handlar det i hög grad också om att döden i sig demaskerar människas stora och obotliga existentiella ensamhet.

Den ensamheten blir tydlig inom cancervården. Att få en potentiellt dödlig diagnos aktiverar den existentiella ensamheten. I samma stund man får höra diagnosen förstår man att i grunden är man ensam – för var och en måste dö sin egen död. Man kan dela mycket, och det gör familjer som regel, men det finns en punkt i livets slutskede där varje människa inser att den sista biten måste jag gå själv.

”Jag ser att du grubblar över något, är det något du vill prata om?” frågade jag den medelålders, svårt cancersjuka kvinnan.

”Syns det?” Hon tystnade för en stund innan hon formulerade sig.

”Ja…” sa hon eftertänksamt. ”Jag tänker på hur ensamt det är att vara så här svårt sjuk. Jag vet att det är en kort tid kvar och jag måste klara av det här själv. De som är friska kan inte förstå hur det känns. Och jag vill inte belasta min familj med mitt grubbleri, samtidigt som jag vet att de vill hjälpa mig med allt de kan.”

Hon gjorde en paus innan hon fortsatte.

”Men det är tack vare dem jag klarar av det, trots allt.”

Kvinnan satte ord på det som många känner: den svårt sjuke och familjen delar inte längre samma framtid, hur gärna de än skulle vilja att det vore så. Döden aktiverar den existentiella ensamheten och varje människas predikament är att bära sin egen existentiella ensamhet. Andra människor kan inte lyfta bort den, men närvaro, vänskap och kärlek gör den möjlig att uthärda.

  1. Elisabeth’s avatar

    En underbar och förtröstansfull text. Varmt tack!

    Svara

  2. Ritva Hansson’s avatar

    Tröstande i samband me bråk i äktenskap. Vuxit upp i stor barna
    skara, förlorat alla mina 4 bröder genom olyckor, föräldrarna o svär-
    föräldrarna
    dött, systersbarn blivit mördad, osv
    Alla dessa händelser har ökat ensamhetskänslan

    Svara

  3. Rebecka’s avatar

    Tack. Det känns bättre när man förstår att det är mänskligt och relativt vanligt att känna sig så här ensam. När jag haft ett gräl med min partner så känner jag mig ensammast i världen, ingenting har mening, ingenting är roligt för gemenskapen vi har är viktigare än allt annat.
    Den existensiella ensamheten kommer upp till ytan som du skriver.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *