Boij intervjuar Boij – poeten ställer frågorna och ger svaren

Vad innebär skrivandet för dig?
– En bedräglig bekräftelse på att jag har funnits. Jag skrev, alltså fanns jag. Samtidigt känns det otillfreds­ställande att då recensenter ger exempel på mina treradingar, så är det mera sällan sådana jag själv skulle ha valt.

Vad skriver du om?
– Från början skrev jag för att jag ville vara lika bra som de bästa poeter jag läst. En skral utgångspunkt för en konstnär; den inställningen leder aldrig till nyskapande. Sedan jag 1985 kom i kontakt med E M Cioran har det långsamt gått upp för mig att – utöver den naturdyrkare jag är – har jag skrivit för att misshaga fascismen.

Varifrån får du inspiration?
– Dels från mitt missnöje, dels av naturen. I båda fallen kan språket självt utgöra en inspirationskälla.

Hur ser du på ditt författarskap?
– Det är rätt misslyckat. Många gånger har jag varit skapar lycklig, men mitt ego är ju något jag inte kan dela med andra.

Vilka författare är viktiga för dig? Har du någon författare som du återvänder till?
– Från början enskilda dikter i skolantologier, plus Rune­berg. Röda rummet i tidiga år, är en av mina största läsupplevelser. Sedan fick jag Henry Parland som husgud (se Henry sa det modernare, 1981). Därefter läste jag allt mindre. Cioran har talat annorlunda till mig än många andra, tror jag. Jag har bara en avbruten gymnasiegång i botten, så lärda artiklar är vad jag ”återvänder till”.

Målar eller tecknar du regelbundet?
– Inte ens orgelbundet. Periodvis försökte jag teckna serier, en klart amatörmässig satsning. Under Jolin Boldts tid gick serien Naftalin i FRIS-nytt, en liten tid också i Folkjournalen från Åbo. Jag har en A3-pärm med bildcollage som jag började framställa i mitten av 80-talet, då jag försökte avstå från skriverier. Med min poesi har dessa alster inget att skaffa. Mina bilddikter i Grupp 65 (W&W) var inte ens en parentes.

Hur ser du på svensk politik?
– ”Kultur är imaginära lösningar på olösliga motsättningar” har Claude Levi-Strauss sagt. Så detsamma får väl sägas om demokratin. Med saltsjöbadsandan i Sverige trodde man sig ha uppnått en lösning, men i själva verket arbetade arbetsgivarsidan oavbruten genom sina tankesmedjor på att återerövra hegemonin. Inte heller EU genomsyras precis av någon jämställdhet mellan anställda och kapital.

Vad säger du om den icke-kommersiella konstens framtid?
– För en äkta kapitalist är operahus givetvis en styggelse. Nu segrar ju inte alltid det äkta. Eva-Stina Byggmästar hävdar att livet är en teater, Jan Guillou att författare som inte är lönsamma efter tre böcker skall bort (även från biblioteken?). Att den publik som har behållning av det icke-kommeriella är fåtalig hörs på namnet. Skral konst har alltid svält sig fram, i den mån den inte funnit mecenater, vilket det händer att eftervärlden uppskattar. Hur kvalitetskraven på smal konst skall iakttas, då recensionsverksamheten allt mer undergrävs? Snillen som levt förgäves är ingen nyhet.

Hur ser du på framtiden?
– De kapitalstarka har sina tankesmedjor, vilkas lösningar jag inte är kapabel att föregripa. Nu som förr lär de blåögda idealisternas förhoppningar komma på skam. Att solidariteten tilltalar allt färre är en fingervisning så god som någon. Folkviljan triumferar, när den röstar på Reinfeldt, som när italienarna röstar på Berlusconi.

Tags: ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *