Claes Andersson: Hjärtats rum

Jag älskar dig med mina höstliga dimmor

Claes Andersson Hjärtats rum dikter

Claes Andersson
Hjärtats rum: Valda dikter 1962-2012
Atlantis / Schildts & Söderströms, 2012.

Jag är en sådan som önskar att alla böcker skulle komma med en blyertspenna. Mina diktböcker är fyllda av understrykningar och mariginalkommentarer, sidornas hörn invikta vid de intressanta passagerna. Men när jag läser Tua Forsströms urval av Claes Anderssons dikter i Hjärtats rum… blir det lite löjligt. Var och varannan sida viks in och sidorna är fullklottrade på samma sätt som vissa präststuderande kan ställa till sina biblar.

Boken är sammanställd inför 50-årsjubileet 2012. Anderssons debut Ventil kom 1962 och 50 år senare den diktbok som avslutar samlingen Jag älskar dig med mina höstliga dimmor. Litteratur­historiskt var Claes Andersson en föregångare, vilket har gjort att han genom tiden har fått ta en hel del kritik för sitt sätt att dikta. Recensenter hade i början svårt med ironin och den vetenskapliga ordfloran, två aspekter som idag ses som legio. Just det som först kritiserades gör att diktningen ännu håller för läsning. ”Hamlet -66” inleds med den i grunden existentiella fråga som Hamlet ställer – vad händer när vi dör? – men besvaras utifrån ateistens och vetenskapsmannens perspektiv: ”All död beror i sista hand på syrebrist / Det rör sej om en sorts inre kvävning / Låt oss få den trivialiteten undanstökad”. Därefter följs kroppens förmultningsprocess till slutet:

Enligt Megnin har insektsfaunan sin alldeles bestämda
kronologiska ordning i förhållande till färskhetsgraden
Först kommer idel bekanata, husflugorna och köttflugorna
(Schweissflieger), därefter Dermesterbaggarna och Anthonymus-
flugorna. Vid denna tidpunkt är min kropp ”såsom en svart gröt”
för att citera en expert av facket. På andra året tränger
skalbaggarna in, Anthrenus, Attageus och allt vad de heter
Sista skalbagge på plats är Ptinus och Tenebrio
De håller till godo med vad som till äventyrs återstår

Konceptpoeter av idag skulle ha jublat. Men Claes Andersson är inte bara koncept utan en djupt politisk och humant medkännande poet. Han kan som en följd av sitt arbete som psykiatrisk läkare vara både hård och inkännande mot de svaga: självmordskandidaternas manipulerande med sin livssvaghet hanteras ironiskt men de strukturellt nedtryckta i samhället finner sin fanerbärare i Anderssons poesi. Det välgörande är att poeten inte är mildare mot sig själv:

Det är inte lätt att leva tillsammans med nån som hela tiden beklagar sig – särskilt inte om det råkar vara man själv.
Just den ironiska humorn kan ses som ett genomgående drag i samlingen, men inte på det ängsliga sättet som många använder ironi idag, utan på ett klargörande sätt. Humorn blir ett verktyg bland andra att belysa en fråga, ett sätt att förmå läsaren att se på saken från ett annat håll. I ”Mörkrets klarhet” beskrivs till exempel ätandet av djur på makabert sätt:

Vi satte oss ner och åt av de döda djuren
Vi åt med händerna snabbt som pirayor
Vi slukade kroppsdelarna en efter en
Huden rev vi bort, den var för fet och bränds
som i solarium.

Samlingsvolymen avslutas med en egen bok med nyskriven dikt: Jag älskar dig med mina höstliga dimmor. Och det slår mig hur oerhört välskrivna alla dikter är som kommer från Claes Andersson. Hur många poeter hade först kunnat presentera det allra bästa från sina 50 år av skrivande och utan gungning eller diskrepans kunnat skarva till en ny diktbok? Det är häpnadsväckande att tonen behålls så konsekvent. Kanske är det jazzpianistens tonsäkerhet, kanske samhällskritikerns skarpsinne, kanske terapeutens människokännedom eller kanske samspelet mellan de tre som överbryggar tiden på ett så mondänt sätt. Om du ska börja läsa dikt generellt eller Claes Andersson specifikt är Hjärtats rum … en bok att börja med.

Peter Nyberg

 

Tags: , , ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *