Hans Boij – en österbottning i exil

Jag intervjuar poeten Hans Boij på café Vete­kattens övervåning i centrala Stockholm, över en kopp kaffe med mazarin. Cafémiljön är en vanlig plats för Boij att skriva sina dikter och aforismer på.

– Jag har trångt hemma. Jag bor i en liten hyresetta vid Hornstull och beger mig hellre ut på något fik för att skriva, gärna med en dagstidning eller bok framför mig  som dialogpartner.

Att samtala med Hans Boij är lite som att läsa hans böcker. Intervjusvaren utvecklas till en mångfald av fråge­ställningar och anekdoter. Ofta hamnar vi snabbt ganska långt från intervjufrågan. Det finns alltid en historia att berätta eller något språkligt problem att belysa.

En stor del av vårt samtal handlar om Boijs finländska rötter och att det trots allt är en exil det handlar om. Detta trots – eller kanske tack vare – att han sällan besökt hembygden. Senast han var i Vasa var år 2001. Hans Boij är dock finlandssvensk och levde sina första levnadsår i Vasa (1939–1944). Efter en tid som krigsbarn i Stockholm, 1944–46, flyttade Boij med sin mor till adresser om­växlande i Sverige och Finland. De bodde i Helsingfors 1946–50, i Djursholm 1950–54 och i Ekenäs 1954–56. År 1957 följde han med modern till Amerika och Boij vistades ett par år i Toronto och New York, innan han som tjugoåring kom tillbaka till Dragsvik för militärtjänstgöringen. Först 1960 tog Boijs kringflackande liv slut. Han bosatte sig i Stockholm, där han nu bott i 53 år.

Jag försöker förgäves få Boij att berätta om sitt liv som Stockholmspoet, men han vill inte. Han anser sig inte vara någon Stockholmspoet utan en finlandssvensk poet, och han är ingen stadspoet, utan anser sig egentligen vara mer naturpoet. Däremot talar han gärna om sin dröm om Österbotten.

– Jag har bott i Stockholm sedan 1960, men jag längtar fortfarande tillbaka till  hembygdens Vasa. Alla ester blev av med Estland i samband med andra världskriget. En del för att de flydde, en del för att Sovjetunionen tog över landet. De längtade tillbaka, varför skulle inte jag få längta till Österbotten? Jag har alltid två kappsäckar redo hemma, för att kunna flytta tillbaka.
Det är alltså ganska följdriktigt att Boij strör sina böcker med namnen på små österbottniska orter som Toby och Bennäs.

– Jag älskar att läsa kartböcker, och inventera gamla kartblad efter fina namn till dikter och aforismer.

hans boij

foto: Victor Nylund

Hans Boij berättar till sist om sitt liv i Stockholm, om arbets­lösheten som drabbade honom som 54-åring (år 1993), efter att han arbetat 30 år som vaktmästare på ett konsult­företag i byggbranschen (K-Konsult). Han berättar om åren med arbetslöshet och åtgärdsjobb som följde och om hur han upplevt att samhället blivit allt mer egoistiskt.  Skrivandet tog dock fart efter 1993 och böckerna blev mycket tjockare än förut (senaste boken Vägen till Brinnarå (2013) är på 279 sidor).

– Jag fick mer tid att skriva när jag blev arbetslös. Och så hade jag mer att säga. Samhällsutvecklingen har inte varit munter precis och det har därför funnits mer att kommentera och göra sig munter över.

Hans Boij har gett ut nästan alla sina drygt 30 böcker, sedan debuten 1965 (dikt- och aforismsamlingar mest) på eget förlag. Det gör att han får publicera det han vill, utan någon klåfingrig redaktör. Problemet är att det kostar pengar att trycka och nu när pengarna är slut måste han egentligen sluta skriva böcker. Detta har dock inte gjort att han slutat skriva.

– Jag skriver oftast på något fik och använder baksidorna av använda A4-ark – sedan skriver jag rent texterna i ett kollegieblock.

Boij skriver alltid med versaler. Stora bokstäver skriver han med rött och vid kursiveringar stryker han under orden. Sedan skickar han iväg manuset för renskrivning och sättning på dator – hos en gammal kollegas dotter – och får tillbaka korrektur som han rättar. Den färdiga boken e-postar renskrivaren slutligen till tryckeriet.

– Jag använder mig inte alls av datorer. Dels för att jag är tveksam till den nya tekniken, dels för att jag på senare år blivit överkänslig mot elektronik.

Att han inte är uppkopplad upplever han dock också som ett problem, då mycket av det offentliga samtalet tycks pågå på elektroniska nätverk som Facebook och Twitter.

Det är inget självändamål för Boij att ge ut på eget förlag och han började också sin karriär som 26-årig debutant på Bonniers, år 1965. I samband med 70-talets förlagskris hörde han till ett stort antal författare som blev av med sina förlagskontrakt. Fram till mitten av 80-talet försökte Boij aktivt komma ut på etablerade förlag. Något han sedan dess gett upp. Han funderade någon gång på att skicka manus till något av de småförlag som växte upp i förlagskrisens kölvatten, som Inferi i Bollnäs. Men det blev inte av.

– Jag kände aldrig några människor som hade förlag. Jag hade få kontakter med andra författare.

Boij nämner dock att han brevväxlade med den jämnåriga finlandssvenska författaren Ralf Nordgren och att han brukade utbyta böcker med den några år äldre Christer Kihlman.

I samband med att Boij på 80-talet började misströsta i försöken att ge ut sin poesi på etablerade förlag, började han istället intressera sig för bildkonst och serier som en möjlig väg att nå ut.

– Jag hade redan tidigt dragits till bilden som uttrycksmedel. Jag sökte in till konstfack när jag kom till Stockholm på 60-talet, men jag kom inte in. Under 80-talet började jag skapa bildcollage, som resulterade i att jag deltog i utställningen ”Konst på papper” på Kulturhuset i Stockholm 1989.

Boij började också skapa serier. År 1982 publicerades bl.a. seriehäftet Icke rörliga bilder, som ett 12-­sidigt extra­nummer av Eric Fylkesons tidskrift Janus. På 2000-talet är Boij kanske mest känd för sina huvud­fotingar  under rubriken ”Hjärnornas kamp”, som regelbundet publiceras i Horisont, men också finns utgivna i tre tjocka volymer.

Hans Boijs intresse för litteratur började i skolan och det enskilda verk som först gav honom en stor läs­upplevelse var Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner.

– Det var välskriven dikt om ett häftigt ämne. Jag älskade också dikten ”Den enda stunden”, och Runeberg blev min första litterära idol.

När han flyttade till Kanada på 50-talet, började han skriva dikter. Boij blev också en läsare, en så god läsare att han så småningom blev bra på att analysera sina läsfrukter. Många av de texter han skriver är en del av en pågående diskussion med det han läst och på ett eller annat sätt blivit berörd av. Det kan vara alltifrån en essä i DN, en text av filosofen Cioran, eller en TT-nyhet.

– Någon sa att jag säger saker som man gör när man gått i terapi, detta fast jag aldrig gjort det själv. Däremot har jag läst mycket och ingått i ett sammanhang där man diskuterar.

För alla som läst Hans Boij är det tydligt att det är en samhällskritisk författare vi har att göra med. En före­teelse som Boij skärskådat under hela sitt författarskap är kapitalismen. Ett begrepp som i senare delen av hans författarskap blivit alltmer centralt är fascism. Boij menar i vissa av sina senare aforismer att majoriteten idag står bakom denna lära. Jag frågar om hur Boij definierar begreppet fascism?

Fram till murens fall var fascist ett vanligt skällsord. Det försvann efter 1989, men det betyder inte att fascismen är död. För mig är en central del i fascismens praktik att man desavouerar demokratin i syfte att berika den egna gruppen. Att man därmed bryter det samhällskontrakt som bör gälla i en demokrati.

Boij nämner avregleringen av hyresrätter i Stockholm, där kommunala hyresrätter gjorts till privata bostads­rätter – efter att ha sålts ut till förmånliga priser som ett exempel på hur politikerna på senare år valt att berika en viss grupp.

– Självklart får politiker röster från dem de be­rikar, i det här fallet de som har råd att köpa sina hyres­rätter. Men det har inte mycket med genuin demokrati att göra.

”Generaler, kungar och så vidare har alltid revolterat mot tanken på alla människors rätt till en plats i solen”, säger Boij och kritiserar den tuffa politiken mot arbetslösa och bidragstagare.

– De svenska makthavarna tålde inte se att sjuka i små förhållande ändå kunde ordna ett meningsfullt liv för sig. De måste se till att dessa har kniven på strupen för att vara nöjda.

Boij jämför 2013 med 1933. Det fanns inte så många nazister 1933, däremot ville man inte bråka med dem. Nu vill man inte heller bråka med fascisterna. De är för många.

Hans Boij menar sig däremot inte vara fascist för egen del utan i grunden humanist, även om han aldrig pluggat något humanistiskt ämne på univeritetet (inget annat ämne heller för den delen). Boij säger sig dock inte ha något speciellt credo för sitt författarskap, mer än möjligtvis denna lakoniska och Boijska kommentar till sitt skrivande.

– En del spelar golf och en del har segelbåt som hobby. Jag skriver.

Peter Björkman

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *