Olov Hertzman: En kämpande poet

Orientering i glömt författarskap

En kämpande poet Olov Hertzman

Olov Hertzman
En kämpande poet. Sture Axelsons liv och diktning
Ellerströms, 2013

Under 1940-talet framträdde i Sverige en lång rad poeter av mycket olika kynne. Några av dem blev enbokspoeter, åtskilliga glömdes ganska snart, en liten kärntrupp blev vad som litteraturhistoriskt har kallats 40-talister: poeter som i ett ofta komplext bildspråk formulerade krigstidens ångestskapande tryck. Erik Lindegren, Karl Vennberg, Werner Aspenström, Ragnar Thoursie, Elsa Grave och några till utgör denna kärna; att de var mycket olika som poeter gör att begreppet 40-talism inte är entydigt.

Vid sidan av de poeter från 40-talet som – givetvis med goda skäl – har fått stort utrymme i litteraturhistoriens minne, finns alltså åtskilliga poeter som – ofta men inte alltid av goda skäl – har hamnat i glömska. I några fall kan det handla om att de helt enkelt var på fel plats vid fel tidpunkt, dvs de kunde inte i tillräcklig utsträckning ses som modernistiska förnyare på samma sätt som de poeter som kommit att prägla bilden av det litterära 40-talet. I själva verket borde 1940-talets litteraturhistoria skrivas om, så att bredden och osamstämmigheten mera kunde tydliggöras. En revidering är redan påbörjad i några avhandlingar om kvinnliga författarskap som inte tidigare har uppmärksammats efter förtjänst.

En av de manliga författare som aldrig kom att räknas till de stora är Sture Axelson (1913–1976). Han uppmärksammas nu i en slank volym av Olov Hertzman: En kämpande poet. Sture Axelsons liv och diktning. Hertzmans utgångspunkt är personlig snarare än litterär – som gymnasist i Norrköping på 50-talet hade han Axelson som lärare i latin och grekiska. I efterhand har han velat ta reda på mer om den vittre och vänlige lektorn. ”Jag gillade honom men var inte hänförd”, skriver Hertzman och någon panegyrik har han inte författat. Men han är besjälad av att göra en glömd författare den rättvisa han förtjänar, och då med öppen blick också för bristerna.
Axelsons livsöde är gripande. Uppenbarligen var han en ganska ensam människa och ensamheten tätnade allteftersom den reumatism han tidigt ådrog sig förvärrades och slutligen gjorde honom delvis förlamad. Han blev förtidspensionär och de sista svåra åren tog hans mor hand om honom.

Hans fysiska handikapp hämmade dock inte den litterära produktionen. Totalt består den av fyra romaner, tolv diktsamlingar och två urvalsvolymer, samt några volymer översatt romersk och italiensk poesi. Hertzman går igenom hela författarskapet, men fokus ligger på poesin.

Efter en blek och osjälvständig debut­samling på Bonniers 1938 – strängt bedömd i ett citerat brev från vännen Augustin Mannerheim, som några år senare skulle debutera som poet – utvecklades Axelsons poesi till större egenart under 40-talet. Ett ofta klassiskt eller klassicerande formspråk och en skönskrift av närmast romantisk karaktär möter en skarp pregnans i dessa samlingar. 1950-talet blev motigt för poeten Axelson sedan Bonniers efter en svagare diktsamling 1952 refuserade hans följande försök fram till återkomsten 1965, som också blev den sista samlingen på Bonniers. De återstående sex diktsamlingarna, som innehåller merparten av hans bästa poesi, utkom på Zindermans. På Fibs lyrikklubb hade ett urval kommit ut 1964; ännu en urvalsvolym utkom 1976 på Zindermans.
Hertzmans bok, med all bakomliggande möda, är tyvärr i flera avseenden bristfällig. Vad författaren har att säga om Axelson är ofta klokt och välformulerat, även om han med en alltför ymnig och egendomligt hackig citering med många uteslutningar överlämnar mycket av bedömningen åt läsaren. Vid en jämförelse med den halva av Axelsons poetiska produktion som jag har tillgänglig har jag hittat över trettio felcitat; huvudsakligen handlar det om kommateringsfel, men rena ordfel är även frekventa. Andra fel är också alltför lätta att hitta, som att samma recensent kallas både Johansson och Johannesson i fotnoterna efter varandra, eller när metriken uppenbart haltar i en citerad distikondikt. Det är alltså åtskilligt i det redaktionella arbetet som inte har fungerat.

Hertzman betonar att dikterna ofta på olika sätt, ibland mycket direkt och ibland mer indirekt, utgår från Axelsons egen livssituation. ”Att ben behövs om man ska gå, / det tänker ingen mänska på”, börjar en tidig dikt i den osentimentala och direkta stil som han ibland använder; långt senare är han inte mindre saklig när han omvinklar sin livsproblematik i Nio nattstycken (1969): ”Kryckor är bara av trä, deras huvuden / är fyllda av sågspån, men de äger ändå en viss kunskap.” Men dikten fördjupas och kommer associationsvis att inkludera även den som använder kryckorna och längtar tillbaka till ett bättre förflutet: ”De föraktar inte flykten, de hånar inte nostalgin, / kanske känner de själva en hemlängtan / till det träd de en gång varit.”

I andra fall kan inkännande dikter i andras öden vara formuleringar av det egna ödet, som i diktsviter om den giktbrutne 1700-talsakademikern Johan Hinric Lidén (i Nyheter från Norrköping, 1974) och om den livslångt sjukliga skalden Jakob Frese från samma sekel (i Bergsklättrare, 1975). I sviten om Lidén skriver han ren pastisch:

Ja, de Quinfolken!
The kunna ej wäl umbäras.
Jag är theras stora wän.
Fast med krokota armar och ben.

Hertzman ser ”radernas uppriktighet” som ”gripande genom sin äkthet”, fast både ”uppriktighet” och ”äkthet” är i sammanhanget oklara och i allmänhet riskabla värdekategorier i litterära sammanhang. Att Axelson vet vad han talar om kan man förutsätta, men han hade nog med skäl kunnat önska att hans omsorgsfulla språkliga arbete och den levandegöring av inte bara Lidéns och kanske hans eget dilemma skulle ha fått sin uppskattning som den skickliga litterära gestaltning det faktiskt handlar om. Över huvud taget är bedömningen av det rent litterära inte Hertzmans starkaste sida. En dikt på obunden meter utnämns till ett distikon (s. 56), en dikt på ett visserligen egenartat uppställt och något deformerat distikon kallas fri vers (s. 54). Att hävda att Axelson ”ofta visar en känsla för ordens valörer och satsernas rytm som gör dikterna melodiska” är nu ett illa formulerat godkänd med tvekan, fast det är avsett att hamna högre på betygskalan. Här borde redaktören ha tagit fram rödpennan.
I de senare diktsamlingarna bryter omvärlden med sin politiska oro in också i Axelsons slutna värld. I Matts Ryings Resa och rast (1975) ingår en intervju med Axelson, där denne nämner sitt politiska intresse, men han poängterar också att detta intresse inte innebär någon partitillhörighet. En försiktig öppning mot en andlig dimension nämner han också för Rying; i en dikt i Bergsklättrare, den sista samlingen, talar han om att se tillvaron med ”Matteus ögon”, och i en annan i samma samling talar han om ”Den nya kunskapen / som övergår allt förstånd”. Någon ”djup religiositet i traditionell mening” är det dock inte fråga om enligt Hertzman och det är nog en riktig bedömning.

Hertzmans bok är trots bristerna en välkommen orientering i ett numera glömt författarskap som inte gjorde mycket väsen av sig ens under författarens livstid. Men här finns mycket att återupptäcka: tolkningarna av romerska och italienska poeter, de vackert vemodiga dikterna på klassiska versmått, de fria dikterna med sin större spännvidd och sin omedelbara pregnans. ”Men dock: / Den elektriska laddningen att leva”, som det så signifikativt heter i den sista diktsamlingen, är hela tiden utgångspunkten.

Tom Hedlund

 

Tags: , ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *