”Öppna upp och bjud in” – Intervju med journalisten Jeanette Björkqvist om svenskan i Finland

Svenskan i Finland har på senare år blivit allt mer omdiskuterad och omstridd. Nyligen har ett medborgarinitiativ för att ta bort den obligatoriska skolsvenskan fått fler än 50.000 namnunderskrifter (idag måste alla finländare läsa svenska från sjunde klass). Men kritiken mot den obligatoriska svenskundervisningen – som letts inte minst av det popu­listiska partiet Sannfinländarna – har också spillt över på finlandssvenskarna. Under vintern och våren 2013 har bl.a. flera kända kvinnliga media­profiler mordhotats via e-post. En av dem är som råkat ut för hoten är Hufvudstadsbladets journalist Jeanette Björkqvist.

 

PB: Vill du berätta om hoten?

JB: De första hotet mot mig kom i januari 2013. Polisen tog emot många hot under samma tid och alla mot kvinnor. Det rörde sig om e-postmeddelanden med mordhot och invektiv som hurrihora [hurri = öknamn för finlandssvenskar, ordet syftade ursprungligen på en kringvandrande vandrare]. Sammanlagt är det 10 kvinnor som man vet hotats vid samma tillfälle [enligt polisen troligen av samma person] varav 9 är finlandssvenska och en finskspråkig. Hoten var nästan alltid riktade mot ministrar eller journalister som på ett eller annat sätt engagerat sig för svenskan i språkstriden. Jag var ett undantag eftersom jag inte skrivit om språk­frågan specifikt, men däremot om invandringsfrågor.

Att en finskspråkig hotats beror nog på att hon tog ställning för skolsvenskan på ledarplats i Finlands största tidning Helsingin Sanomat.

PB: Har det förekommit fler hot en dessa tio?

JB: Ja. Ett känt exempel är mordhoten mot läkaren och författaren Juhani Seppänen. Han har skrivit om det svenska arvet i Finland och i det privata tagit för regel att prata svenska med finlandssvenskar trots att han själv är finskspråkig. Det gillas inte av alla.

PB: Är du rädd?

JB: Jag har skaffat hemligt telefonnummer efter hoten, så visst har det påverkat mig.

PB: Vad beror detta ökande missnöje med svenskan och finlandssvenskarna på, tror du?

JB: Det har blivit ekonomiskt sämre och många letar syndabockar. Många tycker att finlandssvenskarna har det väldigt väl förspänt och att de ”får allt gratis”, genom allt stöd som man upplever att de får för att bibehålla svenskan som ett officiellt språk i Finland.

PB: När började attityderna förändras?

JB: Det är sju år sedan undervisningsministeriet beslöt att göra svenskan frivillig i student­examen. Debatten runt detta beslut triggade igång en diskussion om svenskans ställning. Sedan dess har attityderna bara blivit hårdare mot svenskan och debattklimatet blivit sjufalt värre. Detta inte minst beroende på att Sannfinländarna höjt tonläget i debatten. Inte sällan ser man på svenskarna som kolonisatörer i Finland.

PB: Kan du ge något konkret vardagligt exempel på att attityderna mot svenskan hårdnat?

JB: Ja, en kollega berättade t.ex. om att hon upplevt hur en man i kostym kommit in i spårvagnen i Helsingfors och rutit åt henne och hennes vänner: ”Håll käften, måste ni [läs finlandssvenskar] alltid prata så högt!”. Toleransen mot det svenska språket är inte lika stor som tidigare och många pratar finska istället för svenska, eller sänker volymen betydligt på den svenska konversationen, för att undvika hatiska kommentarer.

PB: Men det är inget generellt för  alla finskspråkiga att ha antipatier mot svenska språket?

JB: Nej, absolut inte. Det är i högsta grad polariserat. Näthatshoten mot oss journalister och politiker fick Finlands största tidning Helsingin Sanomat att publicera en hel sida på svenska – i ett tvåspråkigt uppslag – något som aldrig tidigare hänt i tidningens historia. Många finskspråkiga har också tagit ställning för skolsvenskan och twitterkampanjen ”Jag älskar svenska” har fått ett massivt stöd också från finskspråkiga.

PB: Har hoten alltså bidragit till att stärka svenskans ställning i Sverige tror du?

JB: Ja, många som tidigare var neutrala i frågan har som jag uppfattar det nu tagit ställning för svenskan.

PB: Vad bör göras? Går det att stärka svenskans ställning som minoritetsspråk samtidigt som hatet mot svenskan minskar i omfattning?

JB: Jag anser förstås att skolsvenskan skall vara kvar. Inte minst för att det är en bro för finskspråkiga till övriga Norden. Annars tycker jag att vi finlandssvenskar bör sluta krypa in bakom våra egna barriärer, som vi ofta gör. Istället för att stänga in oss bör vi öppna upp och bjuda in.

PB: Har du några konkreta förslag på hur man skulle kunna göra?

JB: Ja. I USA förekom utbytesprogram mellan svarta och vita skolor. Att öka utbytet mellan svenskspråkiga och finskspråkiga skolor borde bli en succé. Det skulle också kunna vara vettigt att låta svensk- och finskspråkiga gå på samma skola. Det skulle leda till interaktion och till mindre fördomar, än i dagens läge med separata finsk- och svenskspråkiga skolor. Vi får inte glömma att äktenskap över språkgränsen är mer regel än undantag, i alla fall i Helsingforsregionen och att därmed svenskspråkiga och finskspråkiga redan är blandade i huvudstaden.

PB: Går det att kompromissa i språkfrågan och därmed minska på polariseringen?

JB: Ja, att experimentera med att låta skolbarnen i de ryska gränstrakterna läsa ryska istället för svenska, och därmed slippa den obligatoriska svenskan, ser jag inte som något principiellt problem. Det är en möjlig kompromiss. Det är ett problem att eftergifter är ett tabu för många finlandssvenskar, inte minst för Svenska folkpartiet som organiserar många av de svenskspråkiga.

Peter Björkman

Tags: , , ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *