Robin Valtiala: Barnvagn i överhastighet

Valtiala Robin, Barnvagn i överhastighet

Robin Valtiala
Barnvagn i överhastighet
Schildts & Söderströms
2013

Väcker ur vardagsslummern

En bra haikudikt bygger på ett moment av överraskning – att som läsare kastas från ett ställe till ett annat, utan en trygg brygga, att bli överrumplad över hur saker hänger ihop. Just denna konst förfinas av Robin Valtialas lilla diktsamling Barnvagn i överhastighet. Valtialas dikter är vakna, ofta roliga; korta rader slungas fram i ett slags allmän anda av öppenhet. Om det är något jag tycker kännetecknar haikudikter när de är som bäst är det deras rymd som står helt i kontrast till det ringa formatet; de öppnar upp, läsningen liksom spricker upp, snarare än att slutas kring ett motiv eller en formulering.

Det jag framför allt uppskattar är att dikterna förmedlar en sorts skrivarglädje – världen är inte färdigformulerad, allt är inte uttytt, allting kan inte stavas ut, nya kopplingar rusar fram hela tiden. Just den här öppenheten är intressant med tanke på att haikun är bunden till sin form och att den ofta ses som extremt traditionsmedveten (Valtiala själv tar sig nog en hel del friheter med det formmässiga). ”rör sig lättade/stavelserna vill ut/ur skalet till haikun”. Och det är så där det fungerar genomgående i Barnvagn i överhastighet: skalen för det brukliga sprängs och strittar åt alla håll. Vi har verkligen inte att göra med poesi som bygger på pannans djupa veck och övermättad betydelse.

”knacka på du bara/den svarar aldrig annat/än ’mera grattis!’” Jag drar mig för att kalla dikterna nonsens. De väcker ju, trots allt, något. Att kalla dem nonsens vore att förankra dem i en märklig uppdelning mellan betydelse och icke-betydelse, men en dylik distinktion verkar inte fungera här. ”visar upp rynkor/reser i okända liv/täta och pärlgrå”. Ja men, tänker jag, det här säger ju mig något! Rynkorna som jag först föreställer mig som det statiska och uråldriga skickas prompt ut på resa i okända liv, och tänk dig dessa liv utforskade utifrån färgen pärlgrå. En bra färg för just sådana strapatser. (Men jag kan också bekänna att vissa av dikterna får mig att famla i tomma luften.)

I några – rätt få – av Valtialas dikter finns det en mera bekant form av clash som dikterna uttrycker: ”roligt när du kom/och roligt så länge du/håller på att gå”. Okej, det här hänger jag med på. Men många andra av hans haikun innehåller betydligt radikalare kast: ”sommar i solen/över kaffet – afrikansk/trumma, Gorbatjoff”. Jag kan inte riktigt säga varför, men det fungerar och det skulle ingen strukturalist kunna sätta fingret på.

Ibland har jag inte den blekaste aning om vart dikterna leder, men det hindrar dem inte från att vara bra. ”ängeln är nu nere/i grundvattnet – hemma köttbullar/rullvetenskap”. Jag kommer på mig själv med att skratta högt åt hur änglarna får lov att samsas med köttbullarna och rullvetenskapen icke att förglömma. Klustret av associationer lämnar varken änglarna eller köttbullarna ifred. Alla betydelser bråkas det med, och det gillar jag. Risken med en sådan här bok är kanske att läsningen blir flyktig, att ögat alltför hastigt vandrar från en språklig sammanstötning till nästa utan att dikterna lämnar så mycket spår efter sig, att de i värsta fall stannar vid humoristiska blixtetsningar.

Å andra sidan uppskattar jag Valtialas dikter, kanske för att de kopplar an till en sida i vår vardagliga perception som alltför lätt glöms bort; vi lever ständigt bland dagdrömmerier, konstiga insikter, sinnen som blandas ihop och snabba språng både i tanken och i hur saker framstår för oss. Kanske kan dikterna sägas ha karaktären av att väcka läsaren ur sin vardagsslummer, ur idealet om en redig och strukturerad värld.

Tags: , , ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *