Gränsen

Nu, över ett halvt sekel efter våra förödande krig, har vi allt mer intensivt börjat diskutera eutanasi. Ska vi ha en lag som tillåter en människa att döda en annan – under “betryggande omständigheter”? 68 % av finländarna bejakar tanken, visar en aktuell undersökning, som också påvisar att läkarna är emot.

Samtidigt återkommer nu den offentliga debatten ständigt till frågan om vårt lands sneda befolkningsprofil. Fakta är välkända, den växande mängden åldringar i förhållande till de arbetsföra, att det i vårt samhälle finns för få barn och för många gamla individer.

Att sambandet mellan dessa två debattämnen är ett utslag av vårt kollektiva undermedvetna, verkar uppenbart.

Att i lag tillåta eutanasi är att gå över en gräns, är ett så stort steg att varje humant tänkande värjer sig till det yttersta. Den som försöker få en uppfattning om hur människor i andra tider tänkt och handlat, hur de levande förhållit sig till de döende, ser naturligtvis bara en evig ström av olika mönster, av växlingar, olika tiders krav och press på människorna. Oöverskådliga versioner finns även i det som ligger nära vår tid. Hur bedömer man, eller vad vet man om, hur människor under olika tidsperioder handlat inför döende individer. Vad var på djupet orsaken till deras handlande. Vad var mer eller mindre humant under specifika förhållanden.

Kan någon kunskap om det förgångna ge stöd inför det val vi är i beråd att ta i dag?

En gång bodde man glest, men ändå inom räckhåll för varandra. Djuren i skogen fanns i tillräcklig mängd, jorden låg där till att brukas för den som ville. Stugorna gjordes stora nog att även hysa fränder. Kvinnornas händer frambringade vävnader med rika mönster, döden kom inte så ofta att rädsla förlamade, de unga fick leka i vårnätterna och barn föddes. Nya människor som i sinom tid tog över.

Tider, platser har funnits när människorna inte var för många, men inte heller ensamma och utsatta för köld och de rasande vindarna.

Senare har man dementerat detta och säger att det inte hänt, ändå lever skildringarna envist kvar, hur man i trakter med höga berg förde upp de utslitna till topparna och bevisade dem den yttersta godheten att med några armars styrka få släpet över branten. Förpassa de gamla ner i den snövita friden, ge dem befrielse från dagens och nattens krämpor.

Till befrielse också för de kvarvarande runt elden, på det att de kunde dra vidare utan bördan av en kropp, om än tunn och ingenting fordrande, ändå en tyngd för dem som måste dra släpet. En kropp som krävde en matbit ibland och vatten, detta vatten som kvinnorna hade att smälta fram också när dödskyla kramade lägret. Till befrielse från nätternas klagolåt som väckte männen som borde sova för att orka pulsa genom lössnön under den korta tid som dager var och visade väg, i nätter när norrskenet inte behagade flamma och hjälpa.

 

Illustration:Emilia Kannosto

En gång bar man de skröpliga mellan byns stugor. Överförde enligt överenskommen ordning dem som inte längre kunde gå, inte mjölka eller hugga ved, bar dem på vilka lössen började kräla redan före följande veckas bastubad, bar dem vars ben stelnat i så snäv vinkel att knäna berörde bröstet och armarna med knutna nävar sökte sig tröstande mot hakan, i fostrets läge.

Dem bar man i flätade korgar över till granngårds när tid var för folket där att ta sin plikt och sköta det som måste skötas på människoslarvan tills Den store Befriaren kom sig för att räfsa undan förnan.

En gång låg stränderna vänliga med mjuk sand, skogen bjöd skydd och virke, Båtar växte fram under skickliga händer, stora farkoster som kunde tampas med stormarna och föras ut på isarna när sälarna tumlade ur sina vattenhål. Då vistades männen i veckotal ute i fälan, sov i sina båtar och kom tillbaka först när solen ätit upp isvidderna och kvinnorna kunde börja bereda hudarna, sy kläder med starknålar från storfiskarna. Varma kläder till skydd för dem som nästa år skulle ut i fälan, varmt kläde för barnet som tultade och barnet som sprang med de andra och rände på isblocken som våren tornade upp vid stränderna.

Men dagen kom när kvinnorna förgäves spanade utåt havet där isen gått och ingen kom tillbaka. Alla männen var borta och kvinnorna måste själva få mat där den gick att få, ur skog, ur hav. Ingen fick äta sig mätt, alla var svaga och de svagaste som ingenting mäktade göra för stammen och inte längre kunde föra den mot framtiden, de svagaste, dem fick svälten ta, måste få ta för att de andra skulle överleva. Och kvinnorna lade de tunna kropparna i skinnpåsar och hängde dem i tallskogen så räven inte, så björnen inte. 

 

En gång dräpte männen andra män i andra stammar och ännu djupare ner i tiden åt man sina fiender, i synnerhet hjärnan var eftertraktad. Också örnen börjar med att äta hjärnan på haren den slagit. Krig rullade över åkrarna och städerna och de sviktande broarna och blod gödslade kommande vårars säd. Folket minskade och varje hand behövdes igen. Tills det åter fanns mat och blev över och de som dog kunde läggas varsamt i kistor. Människorna uppfyllde jorden som påbjudet var.

De gamla sköttes i hemmen, det fanns eller fanns inte tillräckligt med kvinnohänder till att mata och tvätta och byta de nersölade kläderna, återigen mata och byta. Ända till slutet. Ibland efter en barmhärtigt kort tid, ibland gruvsamt och plågsamt länge innan man kunde lyfta ner den gamla kroppen och spika kistan. Sänka i jorden, den jord som närt och givit bröd och bördor, men också vårmorgnarnas lovsånger i fågeldungarna. Tider, när alla rymdes, när alla kunde näras, fanns också.

 

De eviga cirklarna i vilka vi och det vi nämner vår tid obönhörligt kretsar genom en centrifugalkraft som utgår från ett centrum vi inte vet mycket om. Vi kan läsa oss fram, tänka oss bort till andra tidevarv, men inför det stora beslutet, huruvida vi ska ta det avgörande steget, märker vi att all kunskap om ett förgånget inte har någon relevans, så sårigt djup är den frågan.

Vi är ett rikt land nu, hungersnöd härjar inte, fiender står inte skjutfärdiga nästa morgongryning. Obehärskat slösar vi medel på trivsel och onyttigheter med allas acceptans.

Vi har tveklöst råd att vårda varje individ till den sista timmen om de rätta prioriteringarna görs. Om all ny teknik utnyttjas och om alla är överens att satsa kan vi låta varje liv ta den tid det behöver. I dag finns möjligheter att ge lindring i plågor som alla fruktar för. Inte förlänga en tid som är slut, men låta den gamla kroppen vissna på sitt eget vis, stillna, domna. Hjälpa och finnas där. Ge lindring, men inte släcka lågan, låta den tona ner.

 

Många säger att detta inte är möjligt, är en skönmålning, att sådan är inte verkligheten. Man pekar på att missgrepp görs hela tiden och att orsakerna till dem är legio. Människor plågas i vårt land därför att vården är bristfällig och exempel på detta går lätt att finna. Berättigade frågor ställs.

Om smärtorna gnisslar sig igenom de dövande doserna, om dagarna är endast ett utdraget lidande, livets njutningar begränsade till plågsamma minnen, vem är då den som säger nej. Vem får rätten att avgöra.

Människorna själva skriker. Vi vill inte ligga och tyna bort, vill inte pinas i outhärdliga plågor, bli grönsak, bli blöjbarn på nytt. Vi vill välja, säger de, vill bestämma. Vill själva. Vill inte underordna oss en förment naturlag, där för att det inte finns en sådan lag för dem som vill ha sitt liv i egna händer, som vill bestämma när de vill dö. Som vill att någon gör den yttersta tjänsten. Låter dem dö. Dödar dem.

Där är vi framme vid vägskälet. Just här är gränsen. Att döda. Att ge tillåtelse att döda.

Är mäniskan och blir hon kapabel en sådan frihet att vi kan stifta en lag att människa får döda människa. Kan vi tilltro människan vara i stånd att hantera en sådan frihet?

 

Säkerhetsåtgärder, säger man. Det ska finnas ett flertal betrodda personer som undersöker och ger utlåtanden. Det ska vara tryggt och garanterat, säger man. Men så blir det aldrig.

Hur många bluffläkare har funnits, finns bland oss. Hur många sjukskötare färdiga att på egen hand agera lieman. Hur många trötta, utarbetade anställda i alla klasser släpar sig fram på uppiggande piller och starkkaffe. Hur många ekonomer ser avdelningarnas sängrader med kroppar som kräver vård och mat och tid som inte finns, kräver pengar som inte finns. Som ser de redan överbelastade skötarna och räknar hur mycket man kunde spara. Hur många ansvariga med fortgående krav från styrelserna, politikerna, vetarna.

Pengar sinar, pengar sinar alltid. Spara in, skära bort, minska, gallra, radera ut, direktiven är många.

Men om vi går över gränsen, om vi stiftar lagen som tillåter, kommer det alltid att finnas läkare som kan påverkas och går att övertala, då kommer det alltid att finnas skötare, ärvare, hämnare, drogförtjockade hjärnor, lägliga tillfällen, stunder bortom kontroll.

Det kommer alltid att påvisas orsaker, som det barmhärtiga i den slutliga lösningen, det förnuftiga, det enda rätta.

Det kommer att finnas den krassa verkligheten. Skickligt gjorda kalkyler. Trovärdiga sparplaner. Trängda lägen, när krav på endast en säng i varje rum är en skrattretande pappersvision, när den överhopade personalen tränger in en fjärde säng i tvåpersonersrummet, när löften om förbättringar och lättnader i framtiden bara är hån i ett nu av stationärt kaos och ovanifrån alltid och mångstämmigt, effektivitetskraven. Men, berättigar det oss att ta det övergripande beslutet.

 

När värdeerosionen griper omkring sig eftersom det finns en lag som tillåter, börjar tankarna bulta, varför förlänga och dra ut deras pina, varför låta dem ligga där i sina yttersta ynkligheter och ta plats. De som inte längre är medvetna, ingenting noterar, svamlar, drägglar. Varför inte låta hjulet barmhärtigt rulla över dem. Till allas lättnad.

I och med de tankarna är människan på allvar hotad. Då måste vi rannsaka oss bortom det närliggande och förment uppenbara.

Ytterst är det inte fråga om pengar. Inte fråga om vetenskap eller säkerhetsarrangemang. Inte heller om välgjorda kalkyler. Vi måste gå till det sårigaste djupet. Är människan stark nog att bära den friheten. Kan vi tilltro henne detta.

Vi hittar alltid svar, men alla bottnar i en gåta och där i det obesvarbara finns vi. Och måste välja. Då finns det till slut något vi måste inse. Vi ska inte söka ett svar utan en insikt. En insikt djupast i det som är mänskligt i oss.

Det finns en gräns som vi inte får gå över.

 

Tags:

  1. Kristin Olsoni’s avatar

    Enormt viktig, välskriven och djupt tänkt text. Jag hoppas att den skulle ligga i botten för all vidare diskussion kring eutanasi – och att den översätts till finska omedelbart, om det inte redan är gjort. En synpunkt vill jag ändå tillägga, för att den gnager, liksom de andra: Orsaken till alla dessa “paket” av gamla,lidande människor i olika stadier av medvetslöshet eller plågat medvetande, är ju att läkekonsten gått framåt lavinartat, att man kan rädda så många till ett liv som saknar det mesta av liv, levande – tankeförmåga, kommunikation,rörelse. Vi kan inte veta vad som döljer sig bakom ytan hos en till synes onåbar människa – därför behövs den insikt Wava efterlyser, ja. Men måste vi inte också ta med i räkningen all denna konstgjorda förlängning av liv som den medicinska kompetensen gett och fortsätter att utveckla? Måste inte konsekvensen bli att den konstgjorda förlängningen också kan upphöra – på begäran? Jag tror definitivt inte på aktiv eutanasi – men passiv – där man upphör med något som från början varit en vetenskapens triumf mer än en omsorg om ett levande liv? Eller är vi tillbaka i Wavas fråga ändå? Kan det gå lika illa med det passiva utelämnandet som med den aktiva “hjälpen”? För vem definierar det levande livet?

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *