Henrik Jansson: Nyckelroman

Att stå utanför sig själv

Henrik Jansson: Nyckelroman

Henrik Jansson
Nyckelroman
Scriptum

Henrik Janssons Nyckelroman handlar om huvudpersonen Henrik, som i sin tur skriver om karaktären HJ. Alla tre är författare och Åbobor. Själva titeln Nyckelroman antyder att berättelsen är en maskerad form av verkliga personer och händelser. Henrik medger att han gömmer sig bakom fiktionen, och studerar sitt liv genom karaktären HJ. Författarskapet och skrivandet diskuteras genom hela romanen, som utspelar sig i Åbo.

Nyckelroman är enligt baksidans text en roman om relationer, sjukdom och balansgången mellan det levda och det skrivna. Förhållandet mellan Henrik och sambon Matilda beskrivs redan på romanens första sida med en ömhet som går att känna igen från Janssons Brev till min K (2011). “Saker som dessa, de behöver inga ord men måste ändå skrivas”, skriver Henrik om livet med Matilda. Språket är poetiskt i all sin enkelhet. Jag upplever ändå att fokus ligger vid fiktionen och självreflektionen som berättelserna medför för Henrik och HJ.

Kapitlen med jag-berättaren Henrik och HJ som beskrivs i tredje person varvas och är tätt sammanvävda, det händer också att de går in i varandra. Handlingen utspelas i båda berättelserna i presens, vilket medför ett raskt tempo som kastar in läsaren i handlingen. Också då HJ bearbetar sina manus anser han sig se in i sitt eget liv, även om manuset alltid blir fiktion. HJ konstaterar att “en roman är ingen hjärnfilm”, och att själva berättelsen inte avslöjar någonting om vad författaren egentligen tänker. Även om läsaren kan få veta handlingen går det inte att avgöra vilka tankar som i verkligheten ligger bakom, eller om handlingen ens är något sannare än modifierade förhållanden. Det är den frihet fiktion ger oss, varje självbiografisk roman blir automatiskt en nyckelroman, så som Henriks roman om HJ blir.

Det Jansson gör skickligast i sitt skrivande är definitivt tillbakablickarna. I kapitlet där Henrik går till tandläkaren, som förr var basist i Henriks band, varvas nuet i tandläkarstolen med ett minne av en dålig spelning i Helsingfors. Tillbakablickarna och nuet skildras ofta i presens i samma stycke, men övergångarna till det förflutna är alltid väldigt naturliga. Det är knappt så man märker att övergångarna är så stiligt skrivna, då texten har ett eget driv.

Henrik verkar ständigt stå utanför sig själv, inte endast då han skriver om HJ. Han reflekterar väldigt mycket över sig själv och sitt liv, vilket också kan tänkas leda till att de andra karaktärerna inte får lika mycket rum i romanen. Även om det finns människor kring honom verkar han i slutändan bli rätt ensam.

Känslan av att stå utanför sig själv återkommer även i epilepsianfallen, som Henrik och HJ har fått lida av sedan barndomen. Behandlingsmetoderna har förändrats väldigt mycket sedan Henriks ungdom, och det som snarast liknade elchockstortyr har bytts ut mot homeopati. Epilepsi går dess värre inte att bota, och redan i ungdomen börjar HJ betrakta sin epilepsi som den blivande författarens universitet, vilket också syns som ett stilgrepp i romanen. Epilepsianfallen beskrivs som att stå utanför sig själv, vilket också studierna i HJ på sätt och vis blir. Efter att ha läst romanen är det ändå svårt att avgöra vilka episoder som är Henriks och vilka är HJs. Tillsammans bildar de en helhet, de blir som en enda karaktär.

Nyckelroman väver ihop flera årtionden i Åbo och blir samtidigt en stadsskildring. I handlingen figurerar händelser och platser som är karaktäriserande för Åbos kulturliv: skrivkurser, författarträffar och musik på Kåren. Själva skrivkursen är ett viktigt forum för diskussionen om det skrivna, Henrik uppmanar sina adepter att bära på texten som en partner man älskar. I följande stycke kan han redan känna HJ och metaromanen göra sig påminda.

Livet i Åbo porträtteras delvis idylliskt med åstrandscaféer, men idyllen bryts ibland av högerextrema figurer samt språkrasism i kommentarer som “Menkää Kårenille soittamaan”, då Henriks band uppträder på svenska. Obehagsmomenten utspelar sig inte endast i miljön, Nyckelroman behandlar flera olika personliga teman som stundvis kan sätta läsaren i en obekväm sits. Det är inte endast en roman om relationer och det skrivna, men också om ätstörningar, narkotika, sårbarhet och våldtäkt. Inte minst alkoholen, som blir som ett slags medicin mot epilepsin.

Henrik menar att han borde sluta söka skydd, sluta skriva om HJ. Nyckelroman blir en påminnelse om fiktionen som undanflykt, men att livet och sårbarheten ändå kommer ikapp. Balansgången mellan liv och text är aldrig enkel, men det är texten som gör livet värt att leva. Under skrivkursen frågar Henrik av sina adepter hur långt de är villiga att gå med sina manus. “Jag är tillexempel säker på att man för att komma nån vart måste gå så nära det som känns svårt att det gör ont”, säger han. Det är precis det som händer då man betraktar sig själv.

Tags: , ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *