Katja Kettu: Barnmorskan

Kärlekens lagar och krigets

Katja Kettu – Barnmorskan

Katja Kettu
Barnmorskan
Bonniers

En alldeles magnifik, kargt kraftfull natur på Nordkalotten. I denna ett tyskt fångläger som existerade under andra världskriget: Titovka. Och ett gömsle för agenter vid Ifjord i Nordnorge, som väl också fanns. Så ett osannolikt kraftfullt, uppdiktat kvinnoväsen, en norna som är både Urd (det förflutnas gudinna), Verdandi (nuets) och Skuld (framtidens). Hon är Kätilö, barnmorskan, som genom sitt häftiga passionsdrama med finsktyske SS-officeren Johann Angelhurst förkroppsligar Lapplandskrigets finsk-tyska allians: Finland hade upplåtit Lappland till tyskarna men det kom en vändpunkt 4 september 1944 då man ingick vapenstillestånd med Sovjet och alla allianser bytte förtecken.

Katja Kettus roman Barnmorskan (Bonniers) vill så mycket: framställa detta landskap i sin mäktighet, bli en definitiv historisk roman om en solkig tid för Finland och samtidigt ett stycke kvinnohistoria och en thriller i en tid där allt tycks få lov att skrivas som thrillers. Också lämna ett sinnligt kartotek över dofter: läkeörternas, för Kätilö är också mångförfaren med dem och könens, som barnmorska i ödemarken gäller det att sniffa sig till infektioner och varhärdar. I fånglägret tvingas hon amputera lemmar och abortera foster för nazisternas medicinska experiment – godheten och ondskan får så oändligt trångt under krig att de formligen brottas.

”Långt in på natten såg vi hur blixtarna härjade på fjärden och himlen var en mörktalande massa. För säkerhets skull hade Gud dragit ett tunt silverfärgat streck för att märka ut vattnets och luftens beröringspunkt. Det är alltid illavarslande om Gud inte minns var gränserna befinner sig.” Frånsett tveksam översättning: naturbilderna är ofta så säreget mystiska, vittnar om en metafysisk gripenhet som tas för självklar.

Det finns en exakthet i den inre monologen som avspeglar den lappländska dialektens melodi; författarinnan är från Muhos och Rovaniemi i finska Lappland. Hennes uppväxtstad brändes till grunden vid tyskarnas reträtt 1944. Redan under gymnasietiden ville hon lära och berätta om Lapplandskriget ur ett kvinnligt perspektiv. Rektor förbjöd föredrag om fånglägren och vad gällde det kvinnliga: studiehandledaren rådde henne bli sekreterare, om hon nu nödvändigt skulle skriva. Perspektiv på skrivandet fick hon då hon läste inhemsk litteraturkunskap i Tammerfors. De första förlagskontakterna var entusiastiska inför det anarkistiskt färgade myllret och gruvligheten, inte minst i sexskildringen. ”Här behövdes minsann ingen struktur”. Detta tog debutanten som kritik och arbetade oerhört med strukturen.

Katja Kettu förnekar kategoriskt att hon med sin upptagenhet av krig, våld och naturalistiskt skildrat sex är ute efter att chockera. Om någon ska försöka skildra det totala krigets påverkan på en hel befolkning, även kvinnorna, är det väl hon. Liksom i första romanen ”Sorgsamlaren” 2005 (dock ej översatt) skriver hon ju om sin föräldragenerations kärnupplevelser.

I ”Barnmorskan” möter alltså den besatta kärleken villkoren från det krigsförlopp som till sist gör den omöjlig. Den som har krig så nära sig som Katja Kettu behöver nog inte söka effekt i detta, hon bara föreställer sig sina föräldrars villkor. Att faktiskt gestalta de över tusen ”tyskungarnas” tillblivelse i Lappland och många fler i Nordnorge är samtidigt ett verk för befrielse. De här barnen lever nu, deras upphov har varit tabu. Det är som de homosexuellas behov av en frigörande litteratur.

Kriget förvränger vardagen men vardagen finns där som vanligt. Detta gestaltar Katja Kettu på ett språk av fullständig klarhet.

Tags: , ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *