Roger Melin: Vattnet ser det som inte finns men varit: fältbok för pilgrimer

Spindelprojekt och isens tröga rörelse

Roger Melin: Fältbok för pilgrimer

Roger Melin
Vattnet ser det som inte finns men varit: fältbok för pilgrimer
Black Island Books

Vad tänker du på när du hör ordet pilgrimsvandring? Själv tänker jag på koncentrerat gående, den stora uppmärksamheten och den enhetliga riktningen: vandraren är på väg och just riktningen är bortom alla tvivel. Roger Melins diktsamling Vattnet ser det som inte finns men varit: fältbok för pilgrimer är en delvis annan sorts resa. Istället för det fokuserade är det ett skiftande landskap vi rör oss i här och kursen är inte alltid klar – även om ett av pilgrimsresans viktigaste element lyfts fram: att det är själva vandringen som är meningsfull, sökandet. Melin skriver fram ett slags resande som snarare än en metodisk uppmärksamhet tittar omkring sig åt många håll samtidigt. Den här något kringflackande uppmärksamheten verkar vara ett slags angreppssätt. ”Det glider undan mycket på en vandring,/ det att jag inte ser dig bära på något fysiskt/ är att gå dig till mötes./ Jag går för att inte fastna och lämna mig därhän,/än sedan då, utgångspunkten är helt annorlunda,/ och dold för dig själv, men vem tror det.” Och för att alludera till en annan dikt där detta formuleras på ett än mer positivt sätt: det är gott att ha flera riktningar.

Samtidigt kan jag emellanåt tycka att det blir svårt att följa Melin på hans resa, att se vad han ser. Många av dikterna kretsar kring frammanandet av landskap, medan andra dikter rör sig på andra nivåer. Detta är poesi uppbyggt kring bilder, och bilderna är många, ibland så många och så tätt förekommande att jag har svårt att hänga med – jag tappar fokus.

Samlingen är Melins sjätte. Vandringen som dikterna tematiserar rör sig i naturen som ofta bär på ett slags gåtfullhet som diktaren försöker artikulera. Men parallellt med denna gåtfullhet löper ett annat och sammanbundet spår. Naturen i dikterna är meddelsam, även om meddelandena inte alltid är klara. Naturen kommunicerar, och diktarjaget lägger örat intill jorden, intill fjället och tallens stam för att lyssna, ta intryck. Så här kan det t.ex. låta: ”Stenar brukar mig/ men inte vårdslöst,/ otåligt bryter de inte in,/ det är bara på ytan säger de/för att inte sticka ut/överallt finns det tecken/ som är ett fönster/ in i vad jag inte skriver”.

Intressant nog blir detta ett växelspel där rollerna skiftar. Ibland är det poeten som är teckentydare, men på andra ställen är det poeten själv som blir avslöjad och uttydd av naturens olika skikt. Vi har alltså inte att göra med dikter där naturen framstår som ett avlägset objekt och där poeten är det aktiva, skådande subjektet. Redan titeln antyder detta, här är det vattnet som ser. Just det här anslaget gör Melins naturlyrik spännande, att naturen tilldelas en rätt så överraskande plats. Melin placerar sig mitt i fågelsången, bland spindlars spindelprojekt och i isens tröga rörelse – pilgrimsvandringen är mindre det mänskliga måldrivna än det är en vandring på naturens villkor, där Melin följer naturväxlingarna som inte är stumma utan naturen riktar sig mot diktarjaget, den vill honom något, den angår honom. Istället för att låta poetens röst speglas i naturen är det här naturen som anger villkoren för hur rösten kan höras. Som han skriver: ”Fåglarna meddelar att jag har kommit,/ på sitt sätt låter de mig/ höra min röst.”

Det är i de här dikterna Melin är som skickligast, när han formulerar en närhet till naturen som inte blir bara en poetisk bild av själsliga landskap (naturen reduceras så att säga inte bara till ett poetiskt medel), utan som också uttrycker en erfarenhet. När dikterna, speciellt i samlingen mitt, rör sig ut i andra regioner blir det en mera hackig läsning för min del. Jag märker förvisso att Melin vill skriva om existentiella teman genom ett friskt användande av självironi och några samtidskritiska strandhugg, men de här delarna tycks mig mindre genomarbetade, alltför splittrade och ofokuserade för att jag ska få tag i den angelägenhet som dikterna söker sig mot. I de här dikterna blir betraktelserna för tunna, för grovt huggna medan anspråken ter sig lite för vidsträckta – detta trots att jag finner vad man kunde kalla samlingens antydan till ekokritik sympatisk.

Melins dikter är i sitt rätta element då de beskriver hur människan överväldigas av naturen. Visst är det här ett ganska vanligt förekommande spår, men Melin har åtminstone ibland förmågan att skriva sig fram till hur naturen är drabbande. ”Är det inte svindlande/ att se sina händer röra sig/ i närheten av is och träd,/ vattnets omsättning är tillräckligt stor,/ det är inte långt till vattenmassorna/ som har så mycket innehåll/ som förbigås.”

Tags: , ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *