Den amerikanska vintern – Om Gil Scott-Herons musiktexter

”Jag har funnit att den bästa beskrivningen av min roll som artist är den som uttolkare av den Svarta erfarenheten”. Den amerikanske musikern och författaren Gil Scott-Heron gav under fyrtio år ut sjutton musikalbum samt två romaner och två diktsamlingar.

Med sina politiskt medvetna texter kommenterade han ofta händelser i det amerikanska samhället ur främst ett afroamerikanskt perspektiv. Tanken var att han huvudsakligen skulle bli författare och han studerade även litteraturhistoria på Lincoln University i slutet av 1960-talet samt arbetade därefter som lärare i litteratur, men 1974 tog den musikaliska karriären över helt och hållet.

Scott-Herons musik spelades tidigt in av andra artister och han har utövat ett stort inflytande på många av dagens rapmusiker som ett oräkneligt antal gånger har samplat hans låtar. Efter återkomsten med albumet I’m New Here (2010) och i synnerhet efter hans död i maj 2011 är han mer aktuell än på länge. 2012 publicerades den postuma självbiografin The Last Holiday samt Leslie Gordon Goffes biografi Gil Scott-Heron: A Father and Son Story och i december 2012 kom The Revolution Begins, en nyutgåva av hans tre första album.

Det är få förunnat att skriva politiska texter utan att musiken blir lidande eller något underordnat. Gil Scott-Heron hör dock till den kategorin. I den här artikeln tänker jag med hjälp av närläsningar och kontextualiseringar belysa Scott-Herons musiktexter med utgångspunkt i en handfull låtar som spänner över hela hans produktion från 1970 till 2010.

 

Gil Scott-Heron i Stockholm 1985

 

Mitt första möte med Gil Scott-Herons musik skedde i samband med en resa till Stockholm 1985. Efter att ha läst en annons i Dagens Nyheter om att en för mig okänd artist med namnet Gil Scott-Heron skulle uppträda på Moderna Museets Trädgård var min nyfikenhet väckt. Att ta reda på vem han var innebar inte heller något problem. Jag uppsökte Lester Records som på den tiden var den bästa skivaffären i Stockholm för den som var intresserad av soul, jazz, blues och annan s.k. svart musik. Man hade då flyttat från Birger Jarlspassagen till nya lokaler vid Medborgarplatsens tunnelbanestation. Lester Records hade ett tiotal av Scott-Herons skivor och en hjälpsam man ur personalen tipsade mig särskilt om albumet 1980, vilket sedan dess är en personlig favorit. Dagen efter köpte jag biljett till konserten.

Det jag minns av spelningen på Moderna Museets Trädgård är att den skedde under en varm och solig sommarkväll, att det var mycket publik och att stämningen under konserten var väldigt trivsam. Den långsmale Gil Scott-Heron visade sig vara en pratglad person med gott om åsikter och han omgav sig med ett utmärkt band som jag senare har förstått kallades The Amnesia Express. De flesta av hans låtar var okända för mig men allsången till den uppsluppna ”Johannesburg” och den monotont mässande ”The Revolution Will Not Be Televised” fastnade i minnet.

 

Johannesburg

 

Idag, nästan trettio år efter Gil Scott-Herons framträdande i Stockholm, kan jag konstatera att ”Johannesburg” från albumet From South Africa to South Carolina (1975) är en av hans mest kända låtar och med sina allsångskvaliteter var det hans populäraste konsertnummer tillsammans med ”The Bottle” från Winter in America (1974).

”Johannesburg” handlar specifikt om en gruvstrejk i titelns sydafrikanska stad och i övergripande mening om apartheidens Sydafrika som då alltjämt var en realitet. Enligt Greg Kot på Chicago Tribune fungerade ”Johannesburg” likt en väckarklocka när den gavs ut 1975 och den fyllde därmed samma funktion som raskravallerna i Soweto kom att göra året efter i och med att omvärldens blickar började riktas mot rasismen i Sydafrika.

Texten i ”Johannesburg” vänder sig i första hand till en afroamerikansk publik, vilket bl.a. märks i den fråga som upprepat ställs till textens brother och sister/woman om man känner till situationen i Johannesburg. Detta är ett genomgående drag i Gil Scott-Herons musiktexter och det dröjde länge innan han rörde sig utanför en afroamerikansk synvinkel i detta avseende. En annan viktig omständighet i ”Johannesburg” framgår av formuleringen ”I hate it when the blood starts flowin’, but I’m glad to see resistance growin’”. Den klargör att Scott-Heron inte tillhör de politiska aktivister som vill tillgripa alla till buds stående medel – inklusive våld – för att nå sina mål.

Uttrycket the Man som ingår i versraden ”defyin’ [utmana] the Man” bör förklaras närmare. Ordvalet är vanligt förekommande hos den tidige Scott-Heron och i ”Johannesburg” betyder det närmast den vithyade människan (the white man), men det kan också syfta på polisen som t.ex. är fallet i hans debutroman The Vulture (1970). I den används the Man i båda dessa betydelser samt på den person som styr narkotikahandeln i ett visst kvarter i New York, där romanen utspelas.

Även begeppet free i ”Johannesburg” är centralt i Gil Scott-Herons texter. I det här fallet avses främst en önskan om att människorna i Sydafrika ska frigöras från rassegregationen, men i slutet riktas termen direkt till afroamerikanerna för att påminna om att den raspolitiska situationen i USA i mitten på 1970-talet var långt ifrån avgjord. Scott-Heron använder också free i en existentiell mening i sina texter och ytterst bottnar begreppet hos honom i en av den amerikanska historiens mest besvärande sidor: slavhandeln med människor från Afrika. Koncentrationen på afroamerikanska erfarenheter i Scott-Herons texter gör att han historiskt bör förstås i förlängningen av den amerikanska medborgarrättsrörelsen (the Civil Rights Movement) som under 1950- och 1960-talen verkade för just afroamerikanernas rätt till jämlikhet och frihet i USA.

Den gruvstrejk som nämns i ”Johannesburg” gör texten aktuell även idag. Arbetsmiljön för många gruvarbetare i Sydafrika är nu som då bedrövlig med extremt långa arbetsdagar, dåliga bostäder och bristande tillgång till vatten. I augusti 2012 sköts mer än fyrtio människor ihjäl efter protester mot förhållandena i en gruva i Marikana och man har jämfört händelsen med Sharpevillemassakern 1960 då sextionio människor dödades. I oktober 2013 framkom också att de fyra svenska företagen Atlas Copco, Sandvik, Scania och Volvo trots denna händelse och de allmänt usla villkoren i gruvindustrin ignorerar FN:s riktlinjer för företag och mänskliga rättigheter genom att bl.a. sälja maskiner till de sydafrikanska gruvbolagen och för att vara inblandade i utvinning av platina och andra mineraler.

Gil Scott-Heron var bannlyst i Sydafrika fram till 1994 då samhällssystemet med apartheid avskaffades. I september 1998 kunde han emellertid för första gången uppträda där, vilket symboliskt nog skedde i just Johannesburg.

 

The Revolution Will Not Be Televised

 

Vid konserten i Stockholm 1985 var det påfallande att Gil Scott-Herons s.k. mellansnack var både utförligare och intressantare än den genomsnittlige scenartistens. Mellansnacket passar den verbale Scott-Heron synnerligen väl och han började karriären med ett slags spokenword-poesi på debutalbumet Small Talk at 125th and Lenox (1970). Huvudnumret är den inledande ”The Revolution Will Not Be Televised” som den drygt tjugoårige Scott-Heron framför med sin distinkta barytonröst till afrikansk rytmik från tre slagverkare. Inspelningen av ”The Revolution” på Small Talk saknar det pådrivande bas- och tvärflöjtspel som utmärker den mer kända versionen på Pieces of a Man (1971), men texten är densamma.

”The Revolution Will Not Be Televised” är uppbyggd av en rad negativa satser påvisande passiviteten i många afroamerikaners liv framför TV:n och där nyckelfrasen ”the revolution will not be televised” återkommer texten igenom:

 

You will not be able to stay home, brother […].

You will not be able to lose yourself on scag [heroin] and

skip out for beer during commercials because

The revolution will not be televised.

 

Varför revolutionen inte kommer att kunna ses på TV sägs längre fram i texten bero på att ”black people will be in the streets looking for A Brighter Day”. Det är alltså en uppmaning att byta det passiva slötittandet i TV-soffan mot ett aktivt deltagande i verklighetens gatuliv. Slutorden ”[t]he revolution will be LIVE” gäller således inte våldsamma kravaller utan en omvälvning med början i den egna tillvaron. I en intervju har Gil Scott-Heron även påpekat att ”The Revolution Will Not Be Televised” handlar om att förändra förståndet (the mind). Samtidigt bör det framhållas att texterna på Small Talk emellanåt präglas av en aggressiv framtoning som i stort saknas i hans övriga skivproduktion. Vid den här tidpunkten refererar Scott-Heron också oftare till Malcolm X och the Black Panther Party än den fredssökande Martin Luther King som längre fram blev ett föredöme. Möjligen är influenserna från Malcolm X och svarta pantrarna även en anledning till den nedlåtande attityd mot vita människor – gärna kallade whiteys – som figurerar på debutskivan.

Den typ av spokenword-poesi Gil Scott-Heron använder på ”The Revolution Will Not Be Televised” är också anledningen till att han har kommit att kallas ”the Godfather of rap”, en benämning han själv alltid har avvisat. Hans inflytande på många rapartister är oomtvistlig, men den förste var han inte. Den samtida förebilden för Scott-Heron torde ha varit The Last Poets, vars medlemmar han kände och under studietiden på Lincoln University brukade han åka till New York på helgerna för att se deras konserter.

The Last Poets albumdebuterade 1970 och likheterna med Gil Scott-Herons förstlingsverk är många. Det gäller t.ex. användandet av spokenword-poesi i kombination med slagverk samt för de politiska texterna riktade till en afroamerikansk publik. The Last Poets upprepar också nyckelfraser likt Scott-Heron på Small Talk. Överensstämmelsen är särskilt tydlig i ”When the Revolution Comes” som i hög grad påminner om ”The Revolution Will Not Be Televised”, vilken t.ex. avspeglas i dessa rader: ”When the revolution comes / some of us will probably catch it on TV / with chicken hanging from our mouth” och ”You know it’s a revolution / because there won’t be no commercial”. Visserligen kan revolutionen här ses på TV men släktskapet med ”The Revolution Will Not Be Televised” är så stort att det är uppenbart att Scott-Heron kände till The Last Poets revolutionslåt och att hans egen snarast är att fatta som en form av kommentar. Intressant är även dessa rader ur ”When the Revolution Comes”:

 

When the revolution comes

Jesus Christ will be standing

on the corner of Lenox Avenue and 125th street

trying to catch the first Gypsy cab out of Harlem.

 

Förutom att man här via den ur Harlem flyende Jesus förstår att The Last Poets inte är kristna – de flesta var muslimer – så nämner man exakt samma adress som på Scott-Herons Small Talk at 125th street and Lenox. På Lenox Avenue i New York låg den studio där Gil Scott-Heron spelade in sitt debutalbum inför publik 1970 och på 125th street hade The Last Poets vid samma tidpunkt en lokal för musikaliska och litterära workshops med namnet East Wind. Till detta kan läggas att i Scott-Herons roman The Vulture från 1970 har den afroamerikanska organisationen BAMBU (Black American Men for Black Unity) likaså sitt huvudkontor på Lenox Avenue och bedriver en skola på 125th street.

En äldre inspirationskälla för Gil Scott-Heron med koppling till Lenox Avenue var författaren och dramatikern Langston Hughes. Så här redogör Scott-Heron för hans betydelse i en intervju från 2010: ”Min största idol var och är Langston Hughes, och han gjorde ju allt det där med att läsa till rytmer och så. Jag bara följde i hans fotspår. Det var så jag råkade bli sångare”. När Hughes vid ett tillfälle berättade om målet med sitt konstnärskap kunde orden lika gärna vara skrivna av Scott-Heron: ”Mitt sökande har varit att förklara och kasta ljus över det afroamerikanska tillståndet [står the negro condition] i USA och indirekt över hela mänskligheten”. Hughes uttalande kan direkt jämföras med följande av Scott-Heron: ”Jag har funnit att den bästa beskrivningen av min roll som artist är den som uttolkare – en uttolkare av den Svarta erfarenheten”.

Langston Hughes brukar räknas till den s.k. Harlem Renaissance som på 1930-talet hade sitt säte i just New York-kvarteret Harlem. Centrum för denna kulturyttring – inte minst för den afroamerikanska jazzmusiken – var just Lenox Avenue. Flera av Hughes poem berör denna gata, t.ex. ”Weary Blues”, ”Lenox Avenue Midnight” och ”Juke Box Love Song”. Langston Hughes brukade recitera sina poem till jazzmusik på scen och vid skivinspelningar, vilket är den största likheten med Gil Scott-Herons och The Last Poets spokenword-poesi.

 

H2Ogate Blues

 

Spokenword-poesin som Scott-Heron tillämpade på Small Talk och även på den samtidigt inspelade Free Will (1972) kom successivt att ersättas av ordinärt uppbyggda musiktexter framförda av en större grupp musiker. Det talade ordet kom dock att kvarstå i hans produktion men gjorde det på ett annat sätt. De afrikanska slagverksrytmerna på Small Talk försvann till förmån för den afroamerikanska musikformen blues. Med start på Winter in America (1974) spelade han under de följande åren in fyra långa monologer till ett bluesackompanjemang av hans och dåvarande samarbetspartnern Brian Jacksons grupp The Midnight Band.

Denna nya form av musiktexter kallade Scott-Heron för urban blues poetry och i främst fyra stycken – ”H2Ogate Blues” (1974), ”We Beg Your Pardon, America” (1978), ”The Ghetto Code” (1978) och ”Bicentennial Blues” (1978) – kommenterade han politiska frågor med fokus på tillståndet i den amerikanska nationen. Till skillnad från spokenword-poesin på Small Talk framfördes de nya texterna på ett mer satiriskt och humoristiskt sätt. Gil Scott-Heron gränsar här till den politiskt medvetna ståuppkomik som Richard Pryor ägnade sig åt vid samma tidpunkt.

I ”H2Ogate Blues” anklagas den amerikanska nationen och dess folk för oviljan att inte reagera på de politiska skandaler som föregick och skedde i den s.k. Watergateaffären (”Just how blind, America? / Just how blind, Americans?”). Watergateaffären omfattade bl.a. inbrott på det demokratiska partiets högkvarter, olaglig avlyssning och märkliga bandinspelningar, vilket ledde till president Richard Nixons avgång i augusti 1974. Texten är uppbyggd kring en rad förebråenden och satiriska utfall mot ett flertal personer – de flesta amerikanska politiker – och av den här refrängliknande delen:

 

Who was around where Hale Boggs died?

And what about LBJ’s untimely demise?

And whatever happened to J. Edgar Hoover?

The King is proud of Patrick Gray

While America’s faith is drowning

beneath that cesspool [dypöl] – Watergate.

 

I det citerade nämns två politiker och två polischefer med anknytning till Watergateaffären och frågorna antyder att det råder osäkerhet kring deras livsöden, vilka rymmer ett ganska stort mått av konspirationsteori. Hale Boggs var en amerikansk demokratisk politiker, vars kropp aldrig hittades efter en flygkrasch i Alaska 1972. ”LBJ’s untimely demise” avser den tidigare presidenten Lyndon B. Johnsons oväntade tillbakadragande av sin kandidatur som ledare för det demokratiska partiet inför presidentvalet 1968 och som här mystifieras. Vidare sätts det frågetecken kring FBI-chefen J. Edgard Hoovers plötsliga död 1972 och slutligen ironiseras det över Hoovers efterträdare Patrick Gray som tvingades avgå 1973 efter att ha erkänt att han förstört dokument tillhörande Watergateaffären.

Konspirationsteorier är något som också kännetecknar två andra av Scott-Herons längre texter. En berörs i ”The Ghetto Code” (1978) som i skämtsamma ordalag excellerar i konspirationer som börjar med bokstaven cc som i conspiracy – och regelbundet avslutar med det misstänkliggörande omkvädet: ”Dot-dot-dit-dit-dot-dot-dash.’ Damned if I Know!”. En annan omnämns i ”The King Alfred Plan” (1972) och handlar om hur den amerikanska staten tänker inrätta speciella fängelser för afroamerikanska aktivister som hotar landets säkerhet. I enlighet med ”code KING ALFRED” sägs aktivisterna få stanna i fängelset tills hotet från dem slutgiltigt har eliminerats. ”The King Alfred Plan” är baserad på idéer ur John A. Williams roman The Man Who Cried I Am (1967).

Man bör framhålla att Gil Scott-Heron inte nödvändigtvis tror på sanningshalten i dessa konspirationsteorier. Det är snarare ett sätt att understryka maktmissbruk och orättvisor i det amerikanska samhället. Om han ännu hade varit vid liv skulle det dock ha varit intressant att se vad han hade kunnat skriva om den gigantiska avlyssningsskandal som idag skakar USA och får Watergateaffären att framstå som en tjuvlyssning av ett samtal under en bussresa. Omfattningen av den federala myndigheten NSA:s avlyssningar är i det närmaste obegriplig att förstå. Enligt uppgift har NSA mer än 30 000 anställda (!) och först på senare år har den amerikanska regeringen erkänt att organisationen överhuvudtaget existerar. Anledningen till NSA:s vittgående avlyssningar hävdas vara orsakad av terrorattackerna i New York hösten 2001. Men NSA grundades redan 1952! Under intryck av Gil Scott-Herons ”The Ghetto Code” är det inte utan att man frestas upprepa dess konspirativa nyckelfras: ”Dot-dot-dit-dit-dot-dot-dash.’ Damned if I Know!”.

Tillståndet i den amerikanska nationen har Scott-Heron även skrivit om på annat sätt och till annan musik i ”B Movie” (1981), ”Re-Ron” (1984) – båda kretsar kring Ronald Reagans presidentskap – och i den långsamt majestätiska ”Winter In America” (1975).

 

We Almost Lost Detroit

 

Förutom storpolitiska skeenden som Watergateaffären har Gil Scott-Heron skildrat en rad mer specifika ämnen i det amerikanska samhället. Dit hör t.ex. arbetslöshetens konsekvenser i ”Pieces of a Man” (1971), användandet av människor som försökskaniner vid medicinska experiment i ”Tuskeegee #626” (1977) och kritik mot reklambranschen i ”Madison Avenue” (1978). Människoöden i fängelsemiljö är flera och Scott-Heron tar upp dödsmisshandeln av Jose Campos Torres i den låt som bär hans namn (1978), morddomen mot den 108-årige Ed Meyers i ”Possum Slim” (1976), mannen vars första riktiga hem är ett fängelse i ”Waiting For The Axe To Fall” (1980) och den rättsskandal som ledde till att den 17-årige Gary Tyler dömdes till döden i ”Angola, Louisiana” (1978).

Ett annat specialämne för Scott-Heron är fördömandet av kärnkraftsindustrin. Dit hör den kärnkraftsolycka som inträffade i södra Michigan 1966, vilken han skriver om i ”We Almost Lost Detroit” från Bridges (1977). Även här använder han en litterär förlaga i John G. Fullers debattbok med samma titel från 1975. Kärnkraftsolyckan i Michigan var en partiell härdsmälta som Fuller påstår kunde ha fått förödande konsekvenser. Scott-Heron tar fasta på detta katastrofscenario i ”We Almost Lost Detroit”:

 

Just 30 miles from Detroit

Stands a giant power station

That ticks each night as the city sleeps

Just seconds from annihilation

But no one stops to think about the people

On how they would survive

And we almost lost Detroit this time

How would we ever get over losing our minds?

 

Kärnkraftverket framställs som ett tyst, oberäkneligt hot som var sekunder från att orsaka en katastrof. Scott-Heron förebrår omvärlden för att inte ha förstått vidden av vad som kunde ha hänt. Han hade också all anledning att vara orolig för en kärnkraftsolycka i närheten av Detroit. Där bodde hans pappa, hans bror och hans syster, vilka kunde ha tillintetgjorts om en total härdsmälta hade inträffat. Han frågar sig också om vi någonsin skulle kunna förlika oss med att ha förlorat förståndet (”losing our minds”) så till den grad att vi godtog en teknik som utplånade miljontals människor.

Förståndet (the mind) är ett nyckelbegrepp för Gil Scott-Heron avseende de intellektuella förmågorna. Han har gång på gång inskärpt vikten av att utbilda sig, att läsa litteratur och ta reda på hur samhället fungerar. Uttrycket mind förbinder han också med språket och på albumet The Mind of Gil Scott-Heron (1978) – enbart innehållande hans ordrika urban blues poetry – rekapitulerar han eftertryckligen en formulering från sitt poem ”Plastic Pattern People” (1970): ”Words are for the mind. Notes are for the soul”.

Scott-Heron berör kärnkraften även i ”South Carolina (Barnwell)” från 1975, där han motsätter sig uppförandet av en anläggning för kärnkraftsavfall i Barnwell i början av 1970-talet. Påverkad av härdsmältan i Harrisburg 1979 skrev han sedan protestlåten ”Shut em’ down” (1980) och efter kärnkraftsolyckan i japanska Fukushima 2011 förefaller åtminstone Tyskland instämma i uppmaningen från ”Shut em’ down”. Detta eftersom förbundskanslern Angela Merkel kort efter olyckan beslutade att avveckla all tysk kärnkraft, vilket skedde bara några dagar efter Gil Scott-Herons död i maj 2011. Redan under sin levnad kunde han glädja sig åt att avfallsanläggningen i Barnwell lades ner i slutet av 1983.

 

Alien (Hold On To Your Dreams)

 

En av de första musiktexterna där Gil Scott-Heron skriver om erfarenheter som inte primärt är afroamerikanska är ”Alien (Hold On To Your Dreams)” från 1980 (1980). Dit räknas också ”A Poem For Jose Campos Torres” (1978), där det förutom huvudpersonens tragiska öde beskrivs hur mexikanerna i Houston, asiaterna i San Francisco och mexikan-amerikanerna (chicanos) i Los Angeles håller på att bli ”the new niggers” i USA. Att det dröjde så länge innan Scott-Heron blickade utanför den afroamerikanska horisonten kan tyckas märkligt. Under ungdomsåren bodde han i ett område i New York med en stor latinamerikansk befolkning, i sin roman The Vulture förekommer latinamerikanska karaktärer och han har även använt latinamerikanska inslag i sin musik.

I ”Alien (Hold On To Your Dreams)” berättas om hur ett du med mexikansk härkomst flyr över den mexikanska gränsen till USA för att tjäna pengar till sitt och familjens uppehälle. Denne anlitar en coyote (en person som hjälper till vid flykten) och tvingas bl.a. simma under vatten för att inte upptäckas av jagande helikoptrar. Väl framme i Los Angeles byts hoppet om ett bättre liv i The Golden State snabbt ut mot en lågavlönad tristess:

 

At just two bucks an hour

There is little to redeem

Except that in your mind

You’ve got to hold on to your dreams

 

Hold on! It may not be a lot

Hold on! ’Cause you know it’s all you’ve got

No matter the consequences

Or the fear that grip your senses

You have got to hold on to your dreams.

 

 

I några koncentrerade rader fångas detta levnadsöde och ”Alien” är närmast en mininovell som återger de vedermödor och besvikelser den illegale flyktingen möter i den amerikanska verkligheten. Det enda bestående blir efterhand paradoxalt nog den dröm om ett bättre liv som var anledningen till att flykten från Mexiko påbörjades.

”Alien” blev något av en scenfavorit för Gil Scott-Heron och den ingår på albumet 1980 som markerade slutet på det mångåriga samarbetet med Brian Jackson. Hans betydelse för den musik som bär fram Scott-Herons texter går inte att överskatta – inte minst för de fantastiska arrangemangen. Scott-Heron fortsatte att skriva intressanta texter efter brytningen med Jackson, men det är slående hur musiken tappade i kvalitet.

 

Cane

 

Bristen på kvinnor i Gil Scott-Herons texter är påfallande. Förvisso vänder han sig ibland till en kvinnlig publik som i fallet med ”Johannesburg” och kvinnor omnämns i ”Whitey On The Moon” (1970) och ”Lady Day and John Coltrane” (1971), men med undantag för ”Your Daddy Loves You” (1974) dröjde det till 1978 innan en kvinna blir huvudperson i hans texter. Det krävdes dessutom en litterär förlaga för att uppnå detta i ”Cane” från Secrets (1978). ”Cane” baseras på den afroamerikanske författaren Jean Toomers roman med samma namn, vilken utkom 1923. I Cane blandar Toomer korta prosatexter och noveller med lyrik och dialogavsnitt, där en lång rad karaktärer från ett mindre samhälle i södra USA gestaltas.

I Gil Scott-Herons ”Cane” begränsas framställningen till de två kvinnorna Karintha och Becky. Karintha är en ung afroamerikansk kvinna som alla män attraheras av, medan Becky är en vit kvinna vars liv utvecklas på ett djupt sorgligt sätt:

 

Pray for Becky

Pray for Becky

White woman gave

Birth to two black sons

Pray for Becky

Her one room shack fell to the ground

The two boys killed a man

And had to leave town.

 

På grund av att Becky har fött två afroamerikanska barn blir hon utfryst i samhället. Hennes öde beseglas definitivt när det fallfärdiga hus hon bor i nära ett järnvägsspår rasar ihop av vibrationerna från ett förbipasserande tåg, vilket bildar utgångspunkten för slutorden i texten: ”Pray for Becky / Buried down near the trains / Deep in the cane / Deep in the cane”.

Andra namngivna kvinnor i Gil Scott-Herons produktion är mamman Bobbie Scott-Heron och den närmast avgudade mormodern Lilly Scott. Båda figurerar i den långa självbiografiska dikten ”Coming From A Broken Home” som skrevs i slutet av 1980-talet och 2010 blev en del av albumet I’m New Here. I ”Coming From A Broken Home” berättar Scott-Heron engagerat om sin uppväxt bland kvinnor i södra USA – främst mormodern eftersom hans mamma arbetade utomlands och hans pappa Gilbert Heron tidigt lämnade honom. Det dominerande i texten är den kraftiga invändning han riktar mot tanken att hans liv skulle ha påverkats negativt av denna erfarenhet och i avsaknad av en manlig förebild: ”My life has been guided by women / but because of them I am a Man”.

 

Home Is Where the Hatred Is

 

Ett viktigt tema i Scott-Herons musiktexter berör drogmissbruk. ”The Bottle” (1974) handlar om människor med alkoholproblem, i ”Billy Green Is Dead” (1972) möter vi pappan vars son har dött av en överdos och ”Angel Dust” (1978) bedriver antipropaganda mot den hallucinogena drogen fencyklidin som i slutet av 1970-talet blev populär i USA. Nummer ett i genren är emellertid ”Home Is Where The Hatred Is” från Pieces of a Man (1971), en intensiv skildring av en missbrukares liv, där öppningsorden direkt fångar dennes akuta belägenhet:

 

A junkie walking through the twilight,

I’m on my way home

I left three days ago,

but no one seems to know I’m gone.

 

Home is where the hatred is

Home is filled with pain

and it might not be such a bad idea

if I never went home again.

 

Huvudpersonen går längs de skymningsdunkla gatorna på jakt efter den drog som är på väg att förstöra dennes liv. Svårigheten att sluta med missbruket markeras i den staccatoartade formuleringen ”kick it, quit it, kick it, quit it, kick it, quit it”, vilken mynnar ut i en önskan att sluta helt med drogerna: ”it might not be such a bad idea if I never went home again”. Ordet home betecknar alltså inte en bostad utan tomheten i missbrukarens själ där begäret väcks och stillas: ”home is where I live inside my white powder dreams / home was once an empty vacuum, but it’s filled now with my silent screams”. Huvudpersonens önskan att upphöra med drogmissbruket är tvetydig och kan förstås positivt, men kan även vara ett uttryck för att inte längre vilja leva.

Tyvärr fick Gil Scott-Heron själv drogproblem i början av 1980-talet, något som eskalerade vid decennieskiftet 1990 och kvarstod till hans död 2011. Upptrappningen av missbruket inleddes efter att han förlorade sitt skivkontrakt 1985 och några år senare var ekonomin så dålig att han var tvungen att bo hos sin mamma i New York. I jakten på pengar medverkade han 1995 i en reklamfilm för ett stort amerikanskt sportföretag som använde ”The Revolution Will Not Be Televised” för att sälja basketskor. Man ska inte moralisera över den som gör drastiska saker i trängda lägen, men nog är det tragikomiskt när Scott-Heron framför denna banala slogan till sin kanske mest politiska låt: ”The revolution is about basketball, and basketball is the truth!”. Drogberoendet ledde också till tre fängelsedomar mellan 2000 och 2006 och under missbruksåren drabbades han även av sjukdomen HIV. Det sistnämnda ämnet skriver han om i det aldrig inspelade poemet ”King Henry IV”.

I likhet med Leslie Gordon Goffe kan man konstatera att det är en märklig ironi att den i grunden drogkonservative Gil Scott-Heron kom att bli identisk med huvudpersonen i just ”Home Is Where The Hatred Is”. På albumet Spirits (1994) finns en svit om tre låtar kallad ”The Other Side”, varav en är en nyinspelning av ”Home”. Det är troligen Scott-Herons mörkaste stund på skiva och det är plågsamt att höra honom utropa ”mama don’t need to see me this way / know me this way / touch med this way / love me this way / find me this way / I can’t go home”. Scott-Heron har hävdat att texterna på Spirits inte är självbiografiska, men mycket lite talar för att så är fallet. Den starkaste texten på Spirits är annars den svagt optimistiska ”Don’t Give Up”, där han åkallar de andar (spirits) han alltid trott på och som han menar styr våra livsöden och även kan hjälpa oss i svåra stunder.

 

A Lovely Day

 

Allt i Gil Scott-Herons musikaliska produktion handlar inte om politik och samhällsproblem. Det finns också en lyrisk sida som då och då kommer till uttryck. Ett fint exempel på denna tendens kan hämtas ur ”A Lovely Day” från From South Africa To South Carolina (1975):

 

On a bright spring morning

Not a cloud in the sky;

Got me out here walkin’, wavin’ to the ladies

As they stroll by.

And I ain’t forgot for a moment

All the things I need to do,

But when I see that old sun shinin’

It makes me think that I can make it too.

All I really want to say

Is that problems come and go

But the sunshine seems to stay.

Just look around, I think we’ve found

A lovely day.

 

Här ges en ögonblicksbild under en promenad en ljus vårmorgon, där diktjaget förvisso påminns om något som tynger denne, men som mildras med det enklaste av hjälpmedel: att se sig omkring och upptäcka att det är en underbar dag.

Andra lyriska musiktexter med en liknande existentiell underton av Gil Scott-Heron är den kluvet hoppfulla ”Better Days Ahead” (1978), den trotsiga ”I Think I Call It Morning” (1971) och det bitterljuva mästerstycket ”Beginnings (The First Minute of a New Day)” från 1975. Den sistnämndas titel förklarar också varför Gil Scott-Heron och Brian Jackson valde namnet The Midnight Band på den musikgrupp man var en del av under många år. Man ansåg att tolvslaget inte borde förknippas med slutet på dagen utan med en ny början och midnatt var därför den första minuten på en ny dag.

 

Gil Scott-Heron

– Född i Chicago 1949. Uppvuxen i Jackson, Tennessee. Flyttade till New York 1962, där han huvudsakligen bodde fram till sin död 2011.

– Spelade jazzinfluerad soul.

– Genombrottet kom med albumet Pieces of a Man 1971 och den största framgången med From South Africa to South Carolina 1975.

– Anses av många vara upphovet till rapmusiken och kallas därför för ”The Godfather of rap”.

– Pappa till barnen Rumal, Gia, Raquiyah och Chegianna.

– Hans pappa Gilbert Heron spelade professionell fotboll för den skotska klubben Celtic på 1950-talet och kallades ”The black arrow”.

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *