Texter

You are currently browsing the archive for the Texter category.

horisontparm_12015Sara Stridsberg och jag har stämt möte på Albert Bonniers förlag, på Sveavägen i Stockholm.  Vi får oss ett rum ett par trappor upp i den klassiska förlagsbyggnaden. Stridsberg är en populär person på förlaget, flera stoppar oss på vägen och säger att de vill prata med henne efter intervjun. Vårt samtal går direkt på kärnpunkterna utan inledande småprat.

 

– Jag ser det som min författaruppgift att skriva om mina karaktärer med en så stor lojalitet som det bara är möjligt, gärna offra mitt eget ”anseende” för att kunna göra det. Det handlar om att kompromisslöst se världen ur mina romangestalters perspektiv.

 

Sara menar att alla berättelser tenderar att kväva och förgöra människan, göra henne till en främling och låsa in henne i diagnoser.  ”Jag skulle vilja beskriva människan utan att förstöra henne”, säger hon.

 

Jag konstaterar att jag tycker hon lyckas i sitt uppsåt, att det är därför jag älskar hennes romaner. Sara har en förmåga att låta sina personligheter framträda som mångfacetterade individer, så att de känns som verkliga människor.  Dock menar hon, kan man som författare aldrig nå ända fram.

 

– Alla beskrivningar innebär ett tämjande och är ett sorts nederlag.

 

*

 

I Sara Stridsbergs genombrottsroman, Drömfakulteten, bedriver dess huvudperson Valerie Solanas en tid forskarstudier vid ett universitetet. Jag frågar om vilken fakultet hon själv skulle jobba på om hon fick välja?

 

Sara svarar med en motfråga och ber mig gissa vad hon pluggat på universitetet? Jag chansar på sociologi. Hon säger, ”något helt annat”. Jag får en ny chans och chansar på ”ekonomi”, men bommar på nytt.  Det visar sig att Sara är utexaminerad jurist och har läst juristlinjen vid Uppsala universitet. Hon hann dock aldrig verka inom juridiken innan författarskapet tog överhanden.

 

– Det var länge sen [sjutton år sedan] jag pluggade juridik och det är inget som är aktuellt för mig för tillfället. Inget akademiskt skrivande heller.

 

Sara menar att litteraturen skapar en annan sorts kunskap än den vetenskapliga, som inte är rationell och vetenskaplig utan irrationell och prövande. Hon tilltalas oerhört av det skönlitterära skrivandet.

 

–  Jag kan fortfarande inte begripa att skönlitteraturen verkligen är fri – och att den inte är förbjuden överallt. Den har en enormt stark kraft. Romanen är som en hemlig vätska som strömmar genom läsaren. Du blir anspråkstagen fysiskt på ett sätt som egentligen inte kan återges. Det handlar om en särskild sorts oberäknelig kunskap.

 

Det går inte att närma sig skönlitteratur på ett strikt vetenskapligt sätt, säger Sara. Hon menar att hennes författarroll kan ses som ett slags studier i empati och även om ingen har beställt hennes tjänster menar hon att det är ett väsentligt arbete hon och andra författare utför.

 

– Det skönlitterära arbetet är hyperviktigt, även om det alltid är oklart på vems uppdrag jag utför det. Ingen väntar på en roman. Den är, i sig, ett värdelöst ting som ingen förväntar sig skall komma. Det är därför jag älskar romanen.

 

När jag försöker pressa Sara vad den institution skulle kunna heta i vilken hon bedriver sitt författarskap, svarar hon:

 

–       En institution för omöjliga drömmar, mardrömmar och drömmar utan drömmar.

 

*

 

Sara Stridsberg säger att allt en människa gör är politiskt, det hon gör också, men att hennes romaner måste få stå fria. När jag säger att hennes böcker kan ha bidragit till att påverka det samhälleliga klimatet så att det idag känns självklart att samkönade par har barn tillsammans – något som var högst kontroversiellt bara för 15 år sedan – kan hon hålla med om att hennes texter betytt mycket för många. Detta gäller inte minst Drömfakulteten (2006), som ser världen ur ett lesbiskt och radikalfeministiskt perspektiv. Men hon menar likväl att hennes författarskap inte har något primärt politiskt syfte och framhåller sitt författarskaps frihet från alla partier och doktriner.

 

–       I Sverige är den feministiska läsningen av böcker som Drömfakulteten vanlig. Utomlands har man en större benägenhet att fokusera på bokens existentiella kvaliteter.

 

Det är också viktigt, menar Sara, att konstatera att allt som står i hennes romaner alls inte är författarens egna åsikter. Detta gäller verkligen också en bok som Drömfakulteten. Däremot är hon i boken obrottsligt lojal mot den författarröst som finns i Valerie Solanas SCUM Manifest.

 

– Hon måste ha varit en av de ensammaste personer som existerat. Jag var tvungen att skriva romanen i fullständig lojalitet med henne eller låta bli att skriva den.

 

När hon började skriva om Valerie Solanas [Drömfakulteten] trodde hon inte det skulle bli någon storsäljare.

 

– Jag skrev den som ett lustmord på den goda smaken och trodde att den bara skulle få några få läsare. Det blev oväntat nog, många fler.

 

 

*

 

Sara Stridsberg framhåller nödvändigheten att hon älskar alla hon skriver om och vikten av att se allting ur romangestalternas perspektiv.

 

–  Jag avskyr när berättaren vet mer än karaktärerna. När det finns en överenskommelse mellan författare och läsare om att vissa karaktärer är dåliga och andra intelligenta vinnare. Det är viktigt att alla karaktärer gestaltas i hela sin kraft.

 

Jag påpekar att hennes böcker har väldigt lite vardag i sig. Att de handlar om människor som på ett eller annat sätt är ute på äventyr – en bit ifrån vardagsrealiteter som arbetsliv, skola och livspussel.  Att de på så sätt liknar min barndoms Femböcker av Enid Blyton. Mycket av handlingen i Happy Sally utspelar sig ju t.ex. under en lång semester, och i Darling river är det långa bilresor efter arbetets slut som är i handlingens fokus.

 

– Femböckerna var mina favoriter när jag var barn. Jag läste två om dagen och det jag skrev då var exakta plagiat av dessa böcker.  Böckerna visade mig att det fanns en möjlighet att göra något utöver det vanliga i litteraturen, att lämna verkligheten och det vardagliga för en stund. Jo, man kan med fog säga att Femböckerna har influerat mig. Jag läste också väldigt mycket Kerstin Thorvall vid den här tiden.

 

Sara säger att hon tycker om litteratur som rör sig i kanten av mänskligheten och att hon har svårt att skildra ett vardagsliv som ligger alltför nära det egna livet. Hon har en längtan efter att litteraturen skall vara något annat, något mer. Lite som Femböckerna.

 

– Böckerna måste få utspela sig vid en ocean eller en brinnande skog. Eller i en öken.

 

*

 

Många av Saras texter handlar om historiska personer. Hon har bland annat skrivit en novell om Eva Braun, en roman om simmerskan Sally Bauer och en om feministen Valerie Solanas. Jag frågar om det skulle fungera att skriva om någon nu levande person?

 

–       Jag började skriva om Sally Bauer när hon fortfarande levde. Det är dock inget jag skulle göra idag. Det är svårt att skriva om nu levande personer.

 

Sara är noga med att påpeka att hon inte skriver några biografier, utan att det handlar om rent fiktiva berättelser som inte behöver ha stöd i verkligheten.  Det betyder dock inte med nödvändighet att allt är osant i hennes romaner:

 

–       Jag träffade en sonson till Sally Bauer som tyckte att jag gjort ett exakt porträtt av henne, trots att det till stora delar var fiktion.

 

*

 

Vi kommer in på parallellhandlingen till den om Sally Bauer i Happy Sally,  som utgör själva hjärtat i boken.  Här berättas om den fiktiva kvinna som år 1983 försökte göra om Sallys bedrift att simma över engelska kanalen. Hon försvinner på havet under en seglats mellan Europa och Amerika och lämnar man samt två barn bakom sig. I boken får man följa hur dottern reagerar på hennes försvinnande.

 

–   Bandet mellan en mor och ett barn är det starkaste band som finns. Det är en enormt stark bild, som bland annat gestaltas i bilden av Maria och Jesusbarnet. Och på dödsbädden är det mamma vi ropar på, sägs det. Relationen moder-barn är en metafor för all mänsklig gemenskap och kärlek. Jag är upptagen av detta. Av denna relation och vad som händer när den bryts.

 

”Uppbrottet är helt centralt i levandet”, säger Sara. Samtidigt menar hon att försvinnandet är det svåraste man kan utsätta sig för som människa.

 

–       Skräcken att bli övergiven och skräcken att överge, är båda mycket starka rädslor.

 

Uppbrottet och därpå följande följande övergivanden är ett viktigt tema i Sara Stridsbergs hela författarskap. Kanske allra tydligast  i Happy Sally och också i bilderboken Mamman och havet som hon gjorde tillsammans med illustratören Anna-Clara Tidholm.

 

– Där spolar en av de två mammorna ned sig i toaletten och simmar ut på havet. Sonen följer efter för att leta efter rätt på mamman.

 

I bilderboken blir det ett lyckligt slut, och moder och son återförenas på en öde ö där mamman läser i sin ensamhet. Till skillnad från i Happy Sally där mamman drunknar när hon ger sig av på simtur i havet – så blir det i bilderboken i lycklig återförening. Något som Stridsberg menar verkar höra till när det gäller barnböcker.

 

–       Är det tillåtet att ha olyckliga slut i bilderböcker, frågar sig Sara.

 

*

 

De senaste åren har Sara Stridsberg fokuserat på mentalsjukhuset Beckomberga.  Allt hon har gjort har kretsat runt Beckomberga, säger hon. Sara har arbetat grundligt som en sorts ”leksaksforskare” och samlat stora mängder fakta om mentalsjukhus och om Beckomberga.

 

–       Tanken var först att skriva svalare bok om Beckomberga. Men istället blev det en familjehistoria som utspelade sig på ett mentalsjukhus.

 

I skärningspunkten mellan familjehistorien och berättelsen om sjukhuset hittade hon till slut fram till en fungerande moralisk och visuell utgångspunkt.

 

– Det är min övertygelse att varje berättelse har en sann punkt – en magisk plats varifrån den skall berättas. Det finns bara en exakt plats i universum där livet kan uppstå – den bör ligga inte för nära och inte för långt bort från solen. Det är sällsynt man hittar den platsen som författare och det kräver mycket arbete.

 

Det subjektiva sättet att skriva Sara Stridsberg gjort till sitt, där hon lever sig in i varje person, gör att hon ibland upplever relationerna annorlunda än många läsare. Relationen mellan Jackie och Paul i Beckomberga ser hon t.ex. som en väldigt ljus relation.

 

–       Han är ett vänligt öga som betraktar henne. Allt hon drömmer om är att fadern skall göra något för henne. Paul gör det. Han försvinner ur hennes liv eftersom hon har ett bättre liv utan honom.

 

Sara berättar att många läsare ser Paul som en hemsk pedofil, men hennes sätt att skriva är inte dömande eller moraliserande.

 

– Jag vill inte ha något polisiärt ansvar när jag skriver romaner. Det finns något som är fel och dåligt i allt. Jag värjer mig mot alltför kategoriska läsningar av mina romangestalter – de är inte alltigenom goda eller onda. Paul har också ett ljus.

 

*

 

Berättelsen om mentalsjukhuset Beckomberga är viktig i Sara Stridsbergs roman med samma titel. Men det finns som sagt också en annan och mer personlig historia i romanen, som undertiteln ”ode till min familj” antyder.

 

– Boken har blivit till under samtal med min far och han har godkänt allt jag skrivit och gett sin fulla välsignelse. Romanen ligger nära mitt eget liv. Närmre än något annat jag skrivit. Detta innebär förstås inte alls att bokens dotter är identisk med mig själv, men det är den person som liknar mig mest.

 

Sara berättar att det varit ett mycket svårt arbete att skriva boken. Hon menar att det varit viktigt att inte såra någon i sin närhet – och att samtidigt ge en så sann bild av Beckomberga som möjligt.

 

*

 

Stridsberg skriver också dramatik. Nästa höst har pjäsen Beckomberga premiär på Dramaten i Stockholm. Jag frågar vad som är lättast att skriva, roman eller pjäs?

 

–       Det är svårare att skriva en roman. En roman är som att leva, att skriva en pjäs är som att ha ett arbete. Själva scenen finns där redan och utgör den magiska punkt som man letar efter i åratal när man skriver en roman. Jag tycker om att dramatiken och teatern liknar barnets lek: ”Ta på dig den här hatten och så säger vi att du är en drottning över hela världen och sedan säger vi att det var så här…”

 

Stridsberg säger att hon kanske är mer influerad av konstnärer och poeter, än av andra romanförfattare. Hon läser mycket poesi och många stycken i hennes böcker är poetiska. Jag påtalar att det i hennes språk i böckerna ibland finns likheter med poeter som Ann Hallström.

 

– Jag uppskattar Hallströms  poesi, särskilt de första diktsamlingarna, säger Sara. En annan poet som har inspirerat mig är Helena Eriksson.

 

Jag avslutar med att fråga om hon trivs med sitt nu tioåriga arbete som professionell författare?

 

–       Jag skulle vilja citera konstnären Louise Bourgeois  ord: ”art is the guarantee of sanity”. Och jag hade varit väldigt olycklig om jag haft ett annat arbete. Valet stod mellan att vara författare eller att vara djupt olycklig..

 

 

 

– Peter Björkman.

 


– I Noréns dramer vävs myten om Narcissus ihop med Dantes Inferno

När Lars Norén 2008 och 2013 gav ut de två delarna av En dramatikers dagbok, var det många som läste dem som verklighetsnära rapportböcker. Det var naturligtvis inte helt fel, men det finns nog också ett annat sätt att tolka dem. Mycket talar för att Noréns texter också ska kunna läsas som mytiskt inspirerade diktverk i stil med James Joyces Odysseus eller T S Eliots Det Öde Landet.

Detta intryck bekräftas av den magnifika utgåva av Noréns senare dramatik som Bonniers gav ut lagom till hans 70-årsdag den 10 maj i år. I många av dessa dramer är det mytiska inslaget mycket starkt. Det gäller inte minst de till synes mest realistiska dramerna. Här finns ofta tydliga anspelningar på flera av den västerländska kulturens centrala myter. Dit hör sagan om Narcissus och Eko, men också den mytiska berättelsen om den sanningssökande hjältens nedstigande i underjorden som från Homeros’ Odysséen förts vidare till Vergilius Aeneiden och Dantes Inferno.

 

Narcissusmyten handlade i sin ursprungliga form om den vackre jägaren Narcissus som vid en källas ”stilla vatten” blir så hänförd av sin egen spegelbild att han förlorar intresset för allt annat. Då han vill närma sig föremålet för sin åtrå finner han att han bara kan grumla spegelbilden i källans vatten. I sin förtvivlan över detta tar han livet av sig, men av vänligt sinnade gudar blir han efter döden förvandlad till den blomma som nu heter Narcissus poeticus.

Den mest kända versionen av denna berättelse finner vi i den romerska poeten Ovidius’ bok Förvandlingar. Här finns också ett viktigt tillägg till den ursprungliga myten. Ovidius berättar nämligen att Narcissus före sin förvandling till blomma blev föremål för den passionerade nymfen Ekos uppvaktning, men att han avvisade henne. Eko var på förhand dömd att se sin kärlek obesvarad, eftersom hon inte kunde föra ett samtal med någon levande varelse. Hennes öde var att endast vara ett eko – att upprepa det sista av det som yttrats av Narcissus.

Denna myt diskuteras utförligt i Noréns dagböcker. I dramerna är den narcissistiska problematiken visserligen inte lika explicit, men här gestaltas den i form av allusioner, antydningar och symboler. Det kan göra dramerna svårtolkade, men för den uppmärksamme står det likväl klart att myten om Narcissisus ofta ligger till grund för både människoskildringen och samhällsanalysen.

En antydan om det får vi i titeln till Stilla vatten. Som framgår av En dramatikers dagbok är detta en anspelning på den vattenyta där Narcissus tynar bort i sin självförsjunkenhet. Det visar en dagboksanteckning från den 5 juli 2009, där uttrycket ”ett stilla vatten” förknippas med Noréns egna relationsproblem samt med självbespeglingen hos Stalin (som ju enligt de flesta experters mening ska ha varit en narcissistisk personlighet).

Mot bakgrund av narcissus-allusionen i titeln Stilla vatten kan vi också urskilja den narcissistiska problematiken i dramats människoskildring. Så är det t.ex. i ett avlyssnat samtal mellan två anonyma teaterbesökare – en kvinna och en man – som återberättas av Sofia, en av dramats kvinnliga huvudpersoner:

 

Efter första akten när båda reste sig för att gå ut vände sig kvinnan till mannen och frågade: Är ni gift? – Nej, sa han. Sedan gick dom ut. Mannen gick först och kvinnan bakom honom. Efter andra akten när dom reste sig igen i pausen frågade hon honom: Är ni homosexuell? – Nej, sa han. Och sedan gick han ut. Och när pjäsen var slut och dom skulle gå ut för sista gången sa hon: Har ni lust att följa med mig hem? – Nej, sa han och rusade iväg.

 

Den som ställer frågorna i det återberättade samtalet är en kontaktsökande kvinna, och den tilltalade är en undvikande man som på var och en av hennes inviter svarar nekande. Efter att ha avvisat kvinnans invitation rusar mannen iväg från platsen, till synes störd över hennes rättframma försök att ragga upp honom.

Denna episod får sin förklaring i dagboksanteckningarna från den tid Stilla vatten tillkom. Här återges en rad situationer, samtal och händelser som kastar ljus över Sofias berättelse om de anonyma teaterbesökarna. Sammantaget visar de att berättelsen om den avvisande mannen och den avvisade kvinnan ska ses som en variant på Narcissusmyten.

Hos Norén är sagan om Narcissus emellertid också sammanvävd med flera andra myter. Dit hör som redan nämnts berättelsen om den sanningssökande hjältens besök i dödsriket. I både dagböckerna och dramerna kan vi se att Noréns anknyter till den mest kända varianten av dessa myter, Dantes Inferno.

Dantes närvaro är allra tydligast i den första delen av En dramatikers dagbok. Redan på andra sidan skriver Norén: ”Läser en sida varje dag av Dante.” I dess fortsättning nämns Dante eller hans främsta verk ett tjugotal gånger. Särskilt tydligt är detta i de passager där Norén berättar om sig själv.

Men det är inte bara de ställen där Dante eller hans verk uttryckligen nämns vid namn som för tankarna till den store florentinaren. Det finns också en lång rad passager där Norén anspelar på begrepp eller företeelser som ingår i associationssfären kring Dante. Dit hör Limbo, Inferno (Helvetet eller Dödsriket), Purgatorio (Skärselden) och Paradiset.

Dessa hänvisningar till Dante ligger utspridda i den långa texten på ett sätt som kan tyckas nyckfullt eller åtminstone präglat av tillfälligheter. Men vid närmare kontroll avtecknar sig ändå ett mönster. Om man läser hänvisningarna i ett sammanhang, ger de intrycket att En dramatikers dagbok är tänkt att vara en fri parallell till Dantes vandring genom Inferno i Den Gudomliga Komedin.

 

Om denna tolkning är riktig, skulle den kunna förklara en del av de mest svårförståeliga inslagen i dagboken. Dit hör de skarpt formulerade omdömena om namngivna, autentiska personer som väckt så stor uppmärksamhet. Om vi tänker oss att dessa personer är nutida motsvarigheter till syndarna i Dantes Inferno blir Noréns avsikter tydligare. Mycket talar i själva verket för att hans sätt att karaktärisera sina medmänniskors tillkortakommanden har inspirerats av den hierarki av syndare som han läst om hos Dante. Sålunda möter han sexmissbrukare, girigbukar, sodomiter, bedragare, hycklare och förrädare på sin vandring genom den långa texten.

Men syndarhierarkin hos Dante har nog inte endast inspirerat skildringen av dagbokens mer eller mindre perifera bipersoner. Mycket tyder på att den också format den bild som Norén här ger av sig själv. Troligt är att han ser sig själv som en motsvarighet till den kategori av syndare som vistas i Den Sjunde Kretsen, dvs. blasfemikerna eller hädarna.

 

Om detta är riktigt, skulle det kunna kasta ett nytt ljus över många av de mer uppseendeväckande inslagen i Noréns Dagbok. Mycket talar för att åtskilliga av de mest utmanande passagerna i En dramatikers dagbok ska ses som uppsåtliga blasfemier. Exempel på det är de många angreppen på personer och institutioner som tenderar att uppfattas som sakrosankta, t.ex. politiker som Mitterand och Anna Lind, författare som Shakespeare, Goethe, Strindberg, Karl Vennberg, Astrid Lindgren, Tomas Tranströmer och Kerstin Ekman, liksom skådespelare och teatermänniskor som Liv Ullman, Ingemar Bergman och Keve Hjelm.

En konsekvens av detta är att En dramatikers dagbok inte ska läsas som en helt autentisk redogörelse för författarens genuina åsikter. I stället ska den läsas som ett intertextuellt diktverk i mer eller mindre öppen dialog med föregångaren Dante.

Dantes roll är visserligen inte lika tydlig i den andra delen av dagboken, men också här finns han med. Gång på gång talas det om kretsarna i dödsriket. Dessutom understryker Norén att hans egen livsvandring kan ses som en parallell till den utveckling mot ”fullkomlig andlig enhet” som skildras hos Dante.

 

Den riktiga förändringen inträffar inte förrän jag har vant mig vid den. Dante är en sorts föregångare till Hegel, i sin föreställning om att människans och världens utveckling leder mot en fullkomlig andlig enhet, ande, Paradiset. Kanske. Jag vet inte om Hegel läste Dante. Eller Dante Hegel. (1/12 2010)

 

Dantes närvaro är också tydlig i Noréns dramatik, även om han där inte lika ofta nämns vid namn. Men många av hans dramer har titlar som för tankarna till dödsriket, t.ex. Underjordens leende, Ett sorts Hades eller Personkrets 3:1. ”Hades” är ju det grekiska namnet på dödsriket, och titeln på Personkrets antyder att detta drama inte bara utspelar sig i Stockholms tunnelbana utan också i någon av de nio kretsarna i Inferno.

                 Det intressantaste exemplet på Dantes inflytande är likväl Stilla vatten. Här har Norén smält samman hans berättelse om Inferno med sagan om Narcissus och Eko.

Det hindrar inte att man i förstone kan tro att vi befinner oss i något av Noréns realistiska dramer. På många sätt erinrar Stilla vatten om hans ”borgerliga kvartetter”. Efter en just aväten middag sitter sålunda tre äkta par, som alla kommer från den välutbildade och besuttna medelklassen, runt ett bord. De har prestigefylla yrken och exklusiva fritidsintressen, till exempel heminredning, komplicerad matlagning eller resor till mondäna semestermål som Provence, Bretagne eller Belles Illes.

Till en början framstår bordssamtalet som en normal middagskonversation, men bilden ändrar sig efter hand. Steg för steg börjar vi ana att de tre paren inte befinner sig på Stockholms Östermalm utan i dödsriket. Det intrycket förstärks då en av dramats personer beskriver sin situation som ett ”Limbo”. Med detta begrepp avses ju den första kretsen i Dantes Inferno.

 

Till detta ”Limbo” sluter sig efter hand en sjunde person, Jonas. Han är välbekant för de flesta i den församlade sextetten, men han skiljer sig från dem på två sätt. För det första är han inte död. För det andra har han stora likheter med pjäsens författare Lars Norén, i varje fall så som rollen gestaltades på Judiska Teatern 2002.

Det tyder på att Jonas skulle kunna ses som en Dante på besök i Inferno. Samtidigt antyds att han också är en motsvarighet till Narcissus. Det framgår, när han berättar att fasaden utanpå hans personlighet håller på vittra sönder. Denna replik får sin förklaring i en passage i dagboken, där Norén jämför sig själv med Narcissus. Där skriver han: ”Jag ska vänta, tills jag vittrar sönder som Narkissos inför sin egen spegelbild.”

Denna sammansmältning av Narcissus-myten och Dantes Inferno kan tyckas långsökt. Så ter det sig dock inte för den som är välbekant med Den Gudomliga Komedin. Här blir Dante en Narcissus som under sin vandring genom Helvetet, Skärelden och Pardiset lyckats omvandla sin självbespegling till kontemplation. Om det är detta som föresvävat Norén må vara osagt, men tanken är frestande.

 

 


”Jag har funnit att den bästa beskrivningen av min roll som artist är den som uttolkare av den Svarta erfarenheten”. Den amerikanske musikern och författaren Gil Scott-Heron gav under fyrtio år ut sjutton musikalbum samt två romaner och två diktsamlingar.

Med sina politiskt medvetna texter kommenterade han ofta händelser i det amerikanska samhället ur främst ett afroamerikanskt perspektiv. Tanken var att han huvudsakligen skulle bli författare och han studerade även litteraturhistoria på Lincoln University i slutet av 1960-talet samt arbetade därefter som lärare i litteratur, men 1974 tog den musikaliska karriären över helt och hållet.

Scott-Herons musik spelades tidigt in av andra artister och han har utövat ett stort inflytande på många av dagens rapmusiker som ett oräkneligt antal gånger har samplat hans låtar. Efter återkomsten med albumet I’m New Here (2010) och i synnerhet efter hans död i maj 2011 är han mer aktuell än på länge. 2012 publicerades den postuma självbiografin The Last Holiday samt Leslie Gordon Goffes biografi Gil Scott-Heron: A Father and Son Story och i december 2012 kom The Revolution Begins, en nyutgåva av hans tre första album.

Det är få förunnat att skriva politiska texter utan att musiken blir lidande eller något underordnat. Gil Scott-Heron hör dock till den kategorin. I den här artikeln tänker jag med hjälp av närläsningar och kontextualiseringar belysa Scott-Herons musiktexter med utgångspunkt i en handfull låtar som spänner över hela hans produktion från 1970 till 2010.

 

Gil Scott-Heron i Stockholm 1985

 

Mitt första möte med Gil Scott-Herons musik skedde i samband med en resa till Stockholm 1985. Efter att ha läst en annons i Dagens Nyheter om att en för mig okänd artist med namnet Gil Scott-Heron skulle uppträda på Moderna Museets Trädgård var min nyfikenhet väckt. Att ta reda på vem han var innebar inte heller något problem. Jag uppsökte Lester Records som på den tiden var den bästa skivaffären i Stockholm för den som var intresserad av soul, jazz, blues och annan s.k. svart musik. Man hade då flyttat från Birger Jarlspassagen till nya lokaler vid Medborgarplatsens tunnelbanestation. Lester Records hade ett tiotal av Scott-Herons skivor och en hjälpsam man ur personalen tipsade mig särskilt om albumet 1980, vilket sedan dess är en personlig favorit. Dagen efter köpte jag biljett till konserten.

Det jag minns av spelningen på Moderna Museets Trädgård är att den skedde under en varm och solig sommarkväll, att det var mycket publik och att stämningen under konserten var väldigt trivsam. Den långsmale Gil Scott-Heron visade sig vara en pratglad person med gott om åsikter och han omgav sig med ett utmärkt band som jag senare har förstått kallades The Amnesia Express. De flesta av hans låtar var okända för mig men allsången till den uppsluppna ”Johannesburg” och den monotont mässande ”The Revolution Will Not Be Televised” fastnade i minnet.

 

Johannesburg

 

Idag, nästan trettio år efter Gil Scott-Herons framträdande i Stockholm, kan jag konstatera att ”Johannesburg” från albumet From South Africa to South Carolina (1975) är en av hans mest kända låtar och med sina allsångskvaliteter var det hans populäraste konsertnummer tillsammans med ”The Bottle” från Winter in America (1974).

”Johannesburg” handlar specifikt om en gruvstrejk i titelns sydafrikanska stad och i övergripande mening om apartheidens Sydafrika som då alltjämt var en realitet. Enligt Greg Kot på Chicago Tribune fungerade ”Johannesburg” likt en väckarklocka när den gavs ut 1975 och den fyllde därmed samma funktion som raskravallerna i Soweto kom att göra året efter i och med att omvärldens blickar började riktas mot rasismen i Sydafrika.

Texten i ”Johannesburg” vänder sig i första hand till en afroamerikansk publik, vilket bl.a. märks i den fråga som upprepat ställs till textens brother och sister/woman om man känner till situationen i Johannesburg. Detta är ett genomgående drag i Gil Scott-Herons musiktexter och det dröjde länge innan han rörde sig utanför en afroamerikansk synvinkel i detta avseende. En annan viktig omständighet i ”Johannesburg” framgår av formuleringen ”I hate it when the blood starts flowin’, but I’m glad to see resistance growin’”. Den klargör att Scott-Heron inte tillhör de politiska aktivister som vill tillgripa alla till buds stående medel – inklusive våld – för att nå sina mål.

Uttrycket the Man som ingår i versraden ”defyin’ [utmana] the Man” bör förklaras närmare. Ordvalet är vanligt förekommande hos den tidige Scott-Heron och i ”Johannesburg” betyder det närmast den vithyade människan (the white man), men det kan också syfta på polisen som t.ex. är fallet i hans debutroman The Vulture (1970). I den används the Man i båda dessa betydelser samt på den person som styr narkotikahandeln i ett visst kvarter i New York, där romanen utspelas.

Även begeppet free i ”Johannesburg” är centralt i Gil Scott-Herons texter. I det här fallet avses främst en önskan om att människorna i Sydafrika ska frigöras från rassegregationen, men i slutet riktas termen direkt till afroamerikanerna för att påminna om att den raspolitiska situationen i USA i mitten på 1970-talet var långt ifrån avgjord. Scott-Heron använder också free i en existentiell mening i sina texter och ytterst bottnar begreppet hos honom i en av den amerikanska historiens mest besvärande sidor: slavhandeln med människor från Afrika. Koncentrationen på afroamerikanska erfarenheter i Scott-Herons texter gör att han historiskt bör förstås i förlängningen av den amerikanska medborgarrättsrörelsen (the Civil Rights Movement) som under 1950- och 1960-talen verkade för just afroamerikanernas rätt till jämlikhet och frihet i USA.

Den gruvstrejk som nämns i ”Johannesburg” gör texten aktuell även idag. Arbetsmiljön för många gruvarbetare i Sydafrika är nu som då bedrövlig med extremt långa arbetsdagar, dåliga bostäder och bristande tillgång till vatten. I augusti 2012 sköts mer än fyrtio människor ihjäl efter protester mot förhållandena i en gruva i Marikana och man har jämfört händelsen med Sharpevillemassakern 1960 då sextionio människor dödades. I oktober 2013 framkom också att de fyra svenska företagen Atlas Copco, Sandvik, Scania och Volvo trots denna händelse och de allmänt usla villkoren i gruvindustrin ignorerar FN:s riktlinjer för företag och mänskliga rättigheter genom att bl.a. sälja maskiner till de sydafrikanska gruvbolagen och för att vara inblandade i utvinning av platina och andra mineraler.

Gil Scott-Heron var bannlyst i Sydafrika fram till 1994 då samhällssystemet med apartheid avskaffades. I september 1998 kunde han emellertid för första gången uppträda där, vilket symboliskt nog skedde i just Johannesburg.

 

The Revolution Will Not Be Televised

 

Vid konserten i Stockholm 1985 var det påfallande att Gil Scott-Herons s.k. mellansnack var både utförligare och intressantare än den genomsnittlige scenartistens. Mellansnacket passar den verbale Scott-Heron synnerligen väl och han började karriären med ett slags spokenword-poesi på debutalbumet Small Talk at 125th and Lenox (1970). Huvudnumret är den inledande ”The Revolution Will Not Be Televised” som den drygt tjugoårige Scott-Heron framför med sin distinkta barytonröst till afrikansk rytmik från tre slagverkare. Inspelningen av ”The Revolution” på Small Talk saknar det pådrivande bas- och tvärflöjtspel som utmärker den mer kända versionen på Pieces of a Man (1971), men texten är densamma.

”The Revolution Will Not Be Televised” är uppbyggd av en rad negativa satser påvisande passiviteten i många afroamerikaners liv framför TV:n och där nyckelfrasen ”the revolution will not be televised” återkommer texten igenom:

 

You will not be able to stay home, brother […].

You will not be able to lose yourself on scag [heroin] and

skip out for beer during commercials because

The revolution will not be televised.

 

Varför revolutionen inte kommer att kunna ses på TV sägs längre fram i texten bero på att ”black people will be in the streets looking for A Brighter Day”. Det är alltså en uppmaning att byta det passiva slötittandet i TV-soffan mot ett aktivt deltagande i verklighetens gatuliv. Slutorden ”[t]he revolution will be LIVE” gäller således inte våldsamma kravaller utan en omvälvning med början i den egna tillvaron. I en intervju har Gil Scott-Heron även påpekat att ”The Revolution Will Not Be Televised” handlar om att förändra förståndet (the mind). Samtidigt bör det framhållas att texterna på Small Talk emellanåt präglas av en aggressiv framtoning som i stort saknas i hans övriga skivproduktion. Vid den här tidpunkten refererar Scott-Heron också oftare till Malcolm X och the Black Panther Party än den fredssökande Martin Luther King som längre fram blev ett föredöme. Möjligen är influenserna från Malcolm X och svarta pantrarna även en anledning till den nedlåtande attityd mot vita människor – gärna kallade whiteys – som figurerar på debutskivan.

Den typ av spokenword-poesi Gil Scott-Heron använder på ”The Revolution Will Not Be Televised” är också anledningen till att han har kommit att kallas ”the Godfather of rap”, en benämning han själv alltid har avvisat. Hans inflytande på många rapartister är oomtvistlig, men den förste var han inte. Den samtida förebilden för Scott-Heron torde ha varit The Last Poets, vars medlemmar han kände och under studietiden på Lincoln University brukade han åka till New York på helgerna för att se deras konserter.

The Last Poets albumdebuterade 1970 och likheterna med Gil Scott-Herons förstlingsverk är många. Det gäller t.ex. användandet av spokenword-poesi i kombination med slagverk samt för de politiska texterna riktade till en afroamerikansk publik. The Last Poets upprepar också nyckelfraser likt Scott-Heron på Small Talk. Överensstämmelsen är särskilt tydlig i ”When the Revolution Comes” som i hög grad påminner om ”The Revolution Will Not Be Televised”, vilken t.ex. avspeglas i dessa rader: ”When the revolution comes / some of us will probably catch it on TV / with chicken hanging from our mouth” och ”You know it’s a revolution / because there won’t be no commercial”. Visserligen kan revolutionen här ses på TV men släktskapet med ”The Revolution Will Not Be Televised” är så stort att det är uppenbart att Scott-Heron kände till The Last Poets revolutionslåt och att hans egen snarast är att fatta som en form av kommentar. Intressant är även dessa rader ur ”When the Revolution Comes”:

 

When the revolution comes

Jesus Christ will be standing

on the corner of Lenox Avenue and 125th street

trying to catch the first Gypsy cab out of Harlem.

 

Förutom att man här via den ur Harlem flyende Jesus förstår att The Last Poets inte är kristna – de flesta var muslimer – så nämner man exakt samma adress som på Scott-Herons Small Talk at 125th street and Lenox. På Lenox Avenue i New York låg den studio där Gil Scott-Heron spelade in sitt debutalbum inför publik 1970 och på 125th street hade The Last Poets vid samma tidpunkt en lokal för musikaliska och litterära workshops med namnet East Wind. Till detta kan läggas att i Scott-Herons roman The Vulture från 1970 har den afroamerikanska organisationen BAMBU (Black American Men for Black Unity) likaså sitt huvudkontor på Lenox Avenue och bedriver en skola på 125th street.

En äldre inspirationskälla för Gil Scott-Heron med koppling till Lenox Avenue var författaren och dramatikern Langston Hughes. Så här redogör Scott-Heron för hans betydelse i en intervju från 2010: ”Min största idol var och är Langston Hughes, och han gjorde ju allt det där med att läsa till rytmer och så. Jag bara följde i hans fotspår. Det var så jag råkade bli sångare”. När Hughes vid ett tillfälle berättade om målet med sitt konstnärskap kunde orden lika gärna vara skrivna av Scott-Heron: ”Mitt sökande har varit att förklara och kasta ljus över det afroamerikanska tillståndet [står the negro condition] i USA och indirekt över hela mänskligheten”. Hughes uttalande kan direkt jämföras med följande av Scott-Heron: ”Jag har funnit att den bästa beskrivningen av min roll som artist är den som uttolkare – en uttolkare av den Svarta erfarenheten”.

Langston Hughes brukar räknas till den s.k. Harlem Renaissance som på 1930-talet hade sitt säte i just New York-kvarteret Harlem. Centrum för denna kulturyttring – inte minst för den afroamerikanska jazzmusiken – var just Lenox Avenue. Flera av Hughes poem berör denna gata, t.ex. ”Weary Blues”, ”Lenox Avenue Midnight” och ”Juke Box Love Song”. Langston Hughes brukade recitera sina poem till jazzmusik på scen och vid skivinspelningar, vilket är den största likheten med Gil Scott-Herons och The Last Poets spokenword-poesi.

 

H2Ogate Blues

 

Spokenword-poesin som Scott-Heron tillämpade på Small Talk och även på den samtidigt inspelade Free Will (1972) kom successivt att ersättas av ordinärt uppbyggda musiktexter framförda av en större grupp musiker. Det talade ordet kom dock att kvarstå i hans produktion men gjorde det på ett annat sätt. De afrikanska slagverksrytmerna på Small Talk försvann till förmån för den afroamerikanska musikformen blues. Med start på Winter in America (1974) spelade han under de följande åren in fyra långa monologer till ett bluesackompanjemang av hans och dåvarande samarbetspartnern Brian Jacksons grupp The Midnight Band.

Denna nya form av musiktexter kallade Scott-Heron för urban blues poetry och i främst fyra stycken – ”H2Ogate Blues” (1974), ”We Beg Your Pardon, America” (1978), ”The Ghetto Code” (1978) och ”Bicentennial Blues” (1978) – kommenterade han politiska frågor med fokus på tillståndet i den amerikanska nationen. Till skillnad från spokenword-poesin på Small Talk framfördes de nya texterna på ett mer satiriskt och humoristiskt sätt. Gil Scott-Heron gränsar här till den politiskt medvetna ståuppkomik som Richard Pryor ägnade sig åt vid samma tidpunkt.

I ”H2Ogate Blues” anklagas den amerikanska nationen och dess folk för oviljan att inte reagera på de politiska skandaler som föregick och skedde i den s.k. Watergateaffären (”Just how blind, America? / Just how blind, Americans?”). Watergateaffären omfattade bl.a. inbrott på det demokratiska partiets högkvarter, olaglig avlyssning och märkliga bandinspelningar, vilket ledde till president Richard Nixons avgång i augusti 1974. Texten är uppbyggd kring en rad förebråenden och satiriska utfall mot ett flertal personer – de flesta amerikanska politiker – och av den här refrängliknande delen:

 

Who was around where Hale Boggs died?

And what about LBJ’s untimely demise?

And whatever happened to J. Edgar Hoover?

The King is proud of Patrick Gray

While America’s faith is drowning

beneath that cesspool [dypöl] – Watergate.

 

I det citerade nämns två politiker och två polischefer med anknytning till Watergateaffären och frågorna antyder att det råder osäkerhet kring deras livsöden, vilka rymmer ett ganska stort mått av konspirationsteori. Hale Boggs var en amerikansk demokratisk politiker, vars kropp aldrig hittades efter en flygkrasch i Alaska 1972. ”LBJ’s untimely demise” avser den tidigare presidenten Lyndon B. Johnsons oväntade tillbakadragande av sin kandidatur som ledare för det demokratiska partiet inför presidentvalet 1968 och som här mystifieras. Vidare sätts det frågetecken kring FBI-chefen J. Edgard Hoovers plötsliga död 1972 och slutligen ironiseras det över Hoovers efterträdare Patrick Gray som tvingades avgå 1973 efter att ha erkänt att han förstört dokument tillhörande Watergateaffären.

Konspirationsteorier är något som också kännetecknar två andra av Scott-Herons längre texter. En berörs i ”The Ghetto Code” (1978) som i skämtsamma ordalag excellerar i konspirationer som börjar med bokstaven cc som i conspiracy – och regelbundet avslutar med det misstänkliggörande omkvädet: ”Dot-dot-dit-dit-dot-dot-dash.’ Damned if I Know!”. En annan omnämns i ”The King Alfred Plan” (1972) och handlar om hur den amerikanska staten tänker inrätta speciella fängelser för afroamerikanska aktivister som hotar landets säkerhet. I enlighet med ”code KING ALFRED” sägs aktivisterna få stanna i fängelset tills hotet från dem slutgiltigt har eliminerats. ”The King Alfred Plan” är baserad på idéer ur John A. Williams roman The Man Who Cried I Am (1967).

Man bör framhålla att Gil Scott-Heron inte nödvändigtvis tror på sanningshalten i dessa konspirationsteorier. Det är snarare ett sätt att understryka maktmissbruk och orättvisor i det amerikanska samhället. Om han ännu hade varit vid liv skulle det dock ha varit intressant att se vad han hade kunnat skriva om den gigantiska avlyssningsskandal som idag skakar USA och får Watergateaffären att framstå som en tjuvlyssning av ett samtal under en bussresa. Omfattningen av den federala myndigheten NSA:s avlyssningar är i det närmaste obegriplig att förstå. Enligt uppgift har NSA mer än 30 000 anställda (!) och först på senare år har den amerikanska regeringen erkänt att organisationen överhuvudtaget existerar. Anledningen till NSA:s vittgående avlyssningar hävdas vara orsakad av terrorattackerna i New York hösten 2001. Men NSA grundades redan 1952! Under intryck av Gil Scott-Herons ”The Ghetto Code” är det inte utan att man frestas upprepa dess konspirativa nyckelfras: ”Dot-dot-dit-dit-dot-dot-dash.’ Damned if I Know!”.

Tillståndet i den amerikanska nationen har Scott-Heron även skrivit om på annat sätt och till annan musik i ”B Movie” (1981), ”Re-Ron” (1984) – båda kretsar kring Ronald Reagans presidentskap – och i den långsamt majestätiska ”Winter In America” (1975).

 

We Almost Lost Detroit

 

Förutom storpolitiska skeenden som Watergateaffären har Gil Scott-Heron skildrat en rad mer specifika ämnen i det amerikanska samhället. Dit hör t.ex. arbetslöshetens konsekvenser i ”Pieces of a Man” (1971), användandet av människor som försökskaniner vid medicinska experiment i ”Tuskeegee #626” (1977) och kritik mot reklambranschen i ”Madison Avenue” (1978). Människoöden i fängelsemiljö är flera och Scott-Heron tar upp dödsmisshandeln av Jose Campos Torres i den låt som bär hans namn (1978), morddomen mot den 108-årige Ed Meyers i ”Possum Slim” (1976), mannen vars första riktiga hem är ett fängelse i ”Waiting For The Axe To Fall” (1980) och den rättsskandal som ledde till att den 17-årige Gary Tyler dömdes till döden i ”Angola, Louisiana” (1978).

Ett annat specialämne för Scott-Heron är fördömandet av kärnkraftsindustrin. Dit hör den kärnkraftsolycka som inträffade i södra Michigan 1966, vilken han skriver om i ”We Almost Lost Detroit” från Bridges (1977). Även här använder han en litterär förlaga i John G. Fullers debattbok med samma titel från 1975. Kärnkraftsolyckan i Michigan var en partiell härdsmälta som Fuller påstår kunde ha fått förödande konsekvenser. Scott-Heron tar fasta på detta katastrofscenario i ”We Almost Lost Detroit”:

 

Just 30 miles from Detroit

Stands a giant power station

That ticks each night as the city sleeps

Just seconds from annihilation

But no one stops to think about the people

On how they would survive

And we almost lost Detroit this time

How would we ever get over losing our minds?

 

Kärnkraftverket framställs som ett tyst, oberäkneligt hot som var sekunder från att orsaka en katastrof. Scott-Heron förebrår omvärlden för att inte ha förstått vidden av vad som kunde ha hänt. Han hade också all anledning att vara orolig för en kärnkraftsolycka i närheten av Detroit. Där bodde hans pappa, hans bror och hans syster, vilka kunde ha tillintetgjorts om en total härdsmälta hade inträffat. Han frågar sig också om vi någonsin skulle kunna förlika oss med att ha förlorat förståndet (”losing our minds”) så till den grad att vi godtog en teknik som utplånade miljontals människor.

Förståndet (the mind) är ett nyckelbegrepp för Gil Scott-Heron avseende de intellektuella förmågorna. Han har gång på gång inskärpt vikten av att utbilda sig, att läsa litteratur och ta reda på hur samhället fungerar. Uttrycket mind förbinder han också med språket och på albumet The Mind of Gil Scott-Heron (1978) – enbart innehållande hans ordrika urban blues poetry – rekapitulerar han eftertryckligen en formulering från sitt poem ”Plastic Pattern People” (1970): ”Words are for the mind. Notes are for the soul”.

Scott-Heron berör kärnkraften även i ”South Carolina (Barnwell)” från 1975, där han motsätter sig uppförandet av en anläggning för kärnkraftsavfall i Barnwell i början av 1970-talet. Påverkad av härdsmältan i Harrisburg 1979 skrev han sedan protestlåten ”Shut em’ down” (1980) och efter kärnkraftsolyckan i japanska Fukushima 2011 förefaller åtminstone Tyskland instämma i uppmaningen från ”Shut em’ down”. Detta eftersom förbundskanslern Angela Merkel kort efter olyckan beslutade att avveckla all tysk kärnkraft, vilket skedde bara några dagar efter Gil Scott-Herons död i maj 2011. Redan under sin levnad kunde han glädja sig åt att avfallsanläggningen i Barnwell lades ner i slutet av 1983.

 

Alien (Hold On To Your Dreams)

 

En av de första musiktexterna där Gil Scott-Heron skriver om erfarenheter som inte primärt är afroamerikanska är ”Alien (Hold On To Your Dreams)” från 1980 (1980). Dit räknas också ”A Poem For Jose Campos Torres” (1978), där det förutom huvudpersonens tragiska öde beskrivs hur mexikanerna i Houston, asiaterna i San Francisco och mexikan-amerikanerna (chicanos) i Los Angeles håller på att bli ”the new niggers” i USA. Att det dröjde så länge innan Scott-Heron blickade utanför den afroamerikanska horisonten kan tyckas märkligt. Under ungdomsåren bodde han i ett område i New York med en stor latinamerikansk befolkning, i sin roman The Vulture förekommer latinamerikanska karaktärer och han har även använt latinamerikanska inslag i sin musik.

I ”Alien (Hold On To Your Dreams)” berättas om hur ett du med mexikansk härkomst flyr över den mexikanska gränsen till USA för att tjäna pengar till sitt och familjens uppehälle. Denne anlitar en coyote (en person som hjälper till vid flykten) och tvingas bl.a. simma under vatten för att inte upptäckas av jagande helikoptrar. Väl framme i Los Angeles byts hoppet om ett bättre liv i The Golden State snabbt ut mot en lågavlönad tristess:

 

At just two bucks an hour

There is little to redeem

Except that in your mind

You’ve got to hold on to your dreams

 

Hold on! It may not be a lot

Hold on! ’Cause you know it’s all you’ve got

No matter the consequences

Or the fear that grip your senses

You have got to hold on to your dreams.

 

 

I några koncentrerade rader fångas detta levnadsöde och ”Alien” är närmast en mininovell som återger de vedermödor och besvikelser den illegale flyktingen möter i den amerikanska verkligheten. Det enda bestående blir efterhand paradoxalt nog den dröm om ett bättre liv som var anledningen till att flykten från Mexiko påbörjades.

”Alien” blev något av en scenfavorit för Gil Scott-Heron och den ingår på albumet 1980 som markerade slutet på det mångåriga samarbetet med Brian Jackson. Hans betydelse för den musik som bär fram Scott-Herons texter går inte att överskatta – inte minst för de fantastiska arrangemangen. Scott-Heron fortsatte att skriva intressanta texter efter brytningen med Jackson, men det är slående hur musiken tappade i kvalitet.

 

Cane

 

Bristen på kvinnor i Gil Scott-Herons texter är påfallande. Förvisso vänder han sig ibland till en kvinnlig publik som i fallet med ”Johannesburg” och kvinnor omnämns i ”Whitey On The Moon” (1970) och ”Lady Day and John Coltrane” (1971), men med undantag för ”Your Daddy Loves You” (1974) dröjde det till 1978 innan en kvinna blir huvudperson i hans texter. Det krävdes dessutom en litterär förlaga för att uppnå detta i ”Cane” från Secrets (1978). ”Cane” baseras på den afroamerikanske författaren Jean Toomers roman med samma namn, vilken utkom 1923. I Cane blandar Toomer korta prosatexter och noveller med lyrik och dialogavsnitt, där en lång rad karaktärer från ett mindre samhälle i södra USA gestaltas.

I Gil Scott-Herons ”Cane” begränsas framställningen till de två kvinnorna Karintha och Becky. Karintha är en ung afroamerikansk kvinna som alla män attraheras av, medan Becky är en vit kvinna vars liv utvecklas på ett djupt sorgligt sätt:

 

Pray for Becky

Pray for Becky

White woman gave

Birth to two black sons

Pray for Becky

Her one room shack fell to the ground

The two boys killed a man

And had to leave town.

 

På grund av att Becky har fött två afroamerikanska barn blir hon utfryst i samhället. Hennes öde beseglas definitivt när det fallfärdiga hus hon bor i nära ett järnvägsspår rasar ihop av vibrationerna från ett förbipasserande tåg, vilket bildar utgångspunkten för slutorden i texten: ”Pray for Becky / Buried down near the trains / Deep in the cane / Deep in the cane”.

Andra namngivna kvinnor i Gil Scott-Herons produktion är mamman Bobbie Scott-Heron och den närmast avgudade mormodern Lilly Scott. Båda figurerar i den långa självbiografiska dikten ”Coming From A Broken Home” som skrevs i slutet av 1980-talet och 2010 blev en del av albumet I’m New Here. I ”Coming From A Broken Home” berättar Scott-Heron engagerat om sin uppväxt bland kvinnor i södra USA – främst mormodern eftersom hans mamma arbetade utomlands och hans pappa Gilbert Heron tidigt lämnade honom. Det dominerande i texten är den kraftiga invändning han riktar mot tanken att hans liv skulle ha påverkats negativt av denna erfarenhet och i avsaknad av en manlig förebild: ”My life has been guided by women / but because of them I am a Man”.

 

Home Is Where the Hatred Is

 

Ett viktigt tema i Scott-Herons musiktexter berör drogmissbruk. ”The Bottle” (1974) handlar om människor med alkoholproblem, i ”Billy Green Is Dead” (1972) möter vi pappan vars son har dött av en överdos och ”Angel Dust” (1978) bedriver antipropaganda mot den hallucinogena drogen fencyklidin som i slutet av 1970-talet blev populär i USA. Nummer ett i genren är emellertid ”Home Is Where The Hatred Is” från Pieces of a Man (1971), en intensiv skildring av en missbrukares liv, där öppningsorden direkt fångar dennes akuta belägenhet:

 

A junkie walking through the twilight,

I’m on my way home

I left three days ago,

but no one seems to know I’m gone.

 

Home is where the hatred is

Home is filled with pain

and it might not be such a bad idea

if I never went home again.

 

Huvudpersonen går längs de skymningsdunkla gatorna på jakt efter den drog som är på väg att förstöra dennes liv. Svårigheten att sluta med missbruket markeras i den staccatoartade formuleringen ”kick it, quit it, kick it, quit it, kick it, quit it”, vilken mynnar ut i en önskan att sluta helt med drogerna: ”it might not be such a bad idea if I never went home again”. Ordet home betecknar alltså inte en bostad utan tomheten i missbrukarens själ där begäret väcks och stillas: ”home is where I live inside my white powder dreams / home was once an empty vacuum, but it’s filled now with my silent screams”. Huvudpersonens önskan att upphöra med drogmissbruket är tvetydig och kan förstås positivt, men kan även vara ett uttryck för att inte längre vilja leva.

Tyvärr fick Gil Scott-Heron själv drogproblem i början av 1980-talet, något som eskalerade vid decennieskiftet 1990 och kvarstod till hans död 2011. Upptrappningen av missbruket inleddes efter att han förlorade sitt skivkontrakt 1985 och några år senare var ekonomin så dålig att han var tvungen att bo hos sin mamma i New York. I jakten på pengar medverkade han 1995 i en reklamfilm för ett stort amerikanskt sportföretag som använde ”The Revolution Will Not Be Televised” för att sälja basketskor. Man ska inte moralisera över den som gör drastiska saker i trängda lägen, men nog är det tragikomiskt när Scott-Heron framför denna banala slogan till sin kanske mest politiska låt: ”The revolution is about basketball, and basketball is the truth!”. Drogberoendet ledde också till tre fängelsedomar mellan 2000 och 2006 och under missbruksåren drabbades han även av sjukdomen HIV. Det sistnämnda ämnet skriver han om i det aldrig inspelade poemet ”King Henry IV”.

I likhet med Leslie Gordon Goffe kan man konstatera att det är en märklig ironi att den i grunden drogkonservative Gil Scott-Heron kom att bli identisk med huvudpersonen i just ”Home Is Where The Hatred Is”. På albumet Spirits (1994) finns en svit om tre låtar kallad ”The Other Side”, varav en är en nyinspelning av ”Home”. Det är troligen Scott-Herons mörkaste stund på skiva och det är plågsamt att höra honom utropa ”mama don’t need to see me this way / know me this way / touch med this way / love me this way / find me this way / I can’t go home”. Scott-Heron har hävdat att texterna på Spirits inte är självbiografiska, men mycket lite talar för att så är fallet. Den starkaste texten på Spirits är annars den svagt optimistiska ”Don’t Give Up”, där han åkallar de andar (spirits) han alltid trott på och som han menar styr våra livsöden och även kan hjälpa oss i svåra stunder.

 

A Lovely Day

 

Allt i Gil Scott-Herons musikaliska produktion handlar inte om politik och samhällsproblem. Det finns också en lyrisk sida som då och då kommer till uttryck. Ett fint exempel på denna tendens kan hämtas ur ”A Lovely Day” från From South Africa To South Carolina (1975):

 

On a bright spring morning

Not a cloud in the sky;

Got me out here walkin’, wavin’ to the ladies

As they stroll by.

And I ain’t forgot for a moment

All the things I need to do,

But when I see that old sun shinin’

It makes me think that I can make it too.

All I really want to say

Is that problems come and go

But the sunshine seems to stay.

Just look around, I think we’ve found

A lovely day.

 

Här ges en ögonblicksbild under en promenad en ljus vårmorgon, där diktjaget förvisso påminns om något som tynger denne, men som mildras med det enklaste av hjälpmedel: att se sig omkring och upptäcka att det är en underbar dag.

Andra lyriska musiktexter med en liknande existentiell underton av Gil Scott-Heron är den kluvet hoppfulla ”Better Days Ahead” (1978), den trotsiga ”I Think I Call It Morning” (1971) och det bitterljuva mästerstycket ”Beginnings (The First Minute of a New Day)” från 1975. Den sistnämndas titel förklarar också varför Gil Scott-Heron och Brian Jackson valde namnet The Midnight Band på den musikgrupp man var en del av under många år. Man ansåg att tolvslaget inte borde förknippas med slutet på dagen utan med en ny början och midnatt var därför den första minuten på en ny dag.

 

Gil Scott-Heron

– Född i Chicago 1949. Uppvuxen i Jackson, Tennessee. Flyttade till New York 1962, där han huvudsakligen bodde fram till sin död 2011.

– Spelade jazzinfluerad soul.

– Genombrottet kom med albumet Pieces of a Man 1971 och den största framgången med From South Africa to South Carolina 1975.

– Anses av många vara upphovet till rapmusiken och kallas därför för ”The Godfather of rap”.

– Pappa till barnen Rumal, Gia, Raquiyah och Chegianna.

– Hans pappa Gilbert Heron spelade professionell fotboll för den skotska klubben Celtic på 1950-talet och kallades ”The black arrow”.

Av en händelse hamnande jag i en profetisk text på nätet av någon med det uppfordrande namnet Frank Mangs. En vacker karl – av vidhängande foto att döma. Budskapet avslutas med att mannen gråtande sjunker ned på knä samtidigt som han önskar att han vore minst ett halvt sekel yngre. Nu, när livet håller på att rinna ut, ångrar han sitt sätt att leva. Jag blir tagen av hans uppriktighet och vill veta mer. Vem är han? 

 

Frank Fridolf Mangs föddes den 19 augusti 1897 i Yttermark, Finland och dog den 31 juli 1994 i Karlstad, Sverige. Han var predikant och författare till ett femtiotal verk. Under långa perioder vistades han även i USA samt i Norge och han ligger begravd vid Töcksfors kyrka inte långt från norska gränsen.

När Frank var knappt tre år, flyttade familjen till Stobacka by i Pjelax. Han var yngst av sex syskon och elvaårig förlorade han sin bror Alfred i en cykelolycka vilken han sjuttiotre år senare berättar om. Tydligt ser han profilen av sin mor där hon timme efter timme satt vid sidan av sängen och väntade på att få kontakt med sin döende son. I självbiografin framgår att brodern var tio år äldre och att Frid var det namn han bar så länge han levde. ”Och han gjorde skäl för namnet, fast han inte var en bekännande kristen.”

I november 1916 deltog Frank Mangs i en evangelistkurs i Näsby för att efter kursen resa till Killinkoski där ”jag tillsammans med en hel mängd andra unga män skulle delta i befästningsarbete. – Ryssarna väntade tysk invasion i de där trakterna, och det var därför som höjderna måste förses med löpgravar.” Då Svenska Predikantskolan i Ekenäs öppnade hösten 1917 var Frank en av de fem eleverna men på grund av kriget tvingades skolan tillfälligt att stänga. Men han återvände inte utan började predika i sin hembygd där en väckelse brutit ut vilket innebar ett personligt genombrott för honom som evangelist – en intensiv tid som ledde till att han blev ”utbränd”. Under de åtta månader han var sjuk bodde han hos släktingar i Helsingfors.

Så långt några verifierbara fakta, svårare blir det att försöka få en glimt av hans person och andliga utveckling. Vad säger andra om honom? Några citat: ”Han ägde musik i rösten. Han var inte känslosam men varm i själen. Han var måttligt sträng men vulkanisk.” Fram växer en sensibel, passionerad och samvetsgrann människa som uttrycker sig enkelt och klart. En norrman bekräftar mitt intryck från fotografiet: ”Det var ovanligt att se teaterkikare i våra kyrkor. Men nu kom de fram. I massor.” En annan röst frågar sig vad som är den djupaste hemligheten med att bondpojken från Närpes blev Skandinaviens mest kände evangelist och framhåller att han var ödmjuk nog att se sig endast som ett Guds redskap. Billy Graham sa: ”Frank Mangs är en av 1900-talets största gudsmän. Skulle han ha levat och bott i USA skulle han ha varit en världsevangelist.”

Ödmjukheten återkommer liksom inlevelsen och iakttagelseförmågan där ”han lade märke till sådant som kanske inte alla ser.” Själv vill jag utifrån min läsning framhålla hans humor och självkritik vilka emellanåt förenas som när han hörde den kärlekslösa kritiken av andra kristna och bara satt där som en ”urblekt blåmes” och teg. Hans integritet är påfallande. Åtskilliga försökte få in honom i något samfund men han vägrade: ”Jag måste gå min egen väg.” Och predikanten Berthil Paulson, som skrivit en vänbok, uppmanar oss: ”Lyssna noga på Frank och du ska få uppleva de djupa skogarnas allvar, de ödsliga fjällens ensamhet, de blommande ängarnas skönhet – och skogstjärnens outgrundlighet. Han talar de mångas språk och tolkar de mångas behov just hos oss i Norden.”
I och med att han flyttade till Sverige spred sig väckelsen till städer som Göteborg, Stockholm, Gävle och Örebro där man även byggde ett tält för 3000 personer. I Kristinehamn, som han besökte 1923, stannade han i två månader och ett skäl var troligtvis Karin Liljenberg, pastor August Liljenbergs yngsta dotter. Första anblicken av de fyra färgstarka döttrarna i dörröppningen fick honom att bli ”blossande röd ända långt ner på halsen.” Tre år senare gifter de sig och ”bröllopsresan” gick till USA och väl där från kust till kust. Enligt Frank Mangs Center var han under hela vistelsen ledig bara en dag och det var i San Francisco. Det skulle bli ytterligare sex predikoresor till USA men då stannade Karin Mangs hemma med de tre barnen.

Däremot skulle de göra en annan längre gemensam resa. Till Orienten är en reseskildring skriven av makarna Mangs och av förordet, som är undertecknat Katrineholm i oktober 1938, framgår att resan skedde under våren och att färden gick i bil till Palestina och Nordafrika. En karta visar rutten: Köpenhamn – Berlin – Prag – Wien – Budapest – Zagreb – Dubrovnik – Tirana – Aten – Haifa – Jerusalem – Kairo – Alexandria – Cypern – Tripolis – Rom – Stockholm. Texten illustreras med svartvita fotografier tagna av resenärerna.

Ursprungligen var avsikten att de skulle resa på hösten men redan på nyåret var Frank Mangs krafter uttömda. ”Min själ var som domnad, och varken bön eller tro förmådde ge den nytt liv.” Under förberedelserna, som i huvudsak sköttes av hustrun, satt han sent en kväll i ett hem i Norge och vred på sökarknappen till en radioapparat, då han plötsligt uppfångade: ”Tyska trupper ha skridit över gränsen till Österrike.” Var detta gnistan, frågar han sig som skulle tända en världsbrand eller bara ett nytt trick av Hitler. Även i Palestina jäste det.  Men skulle de vänta tills konflikten mellan judar och araber röjts ur vägen befarade han att de skulle få vänta till det tusenåriga fridsriket. Den 27 mars 1938 sa de farväl till sin son i Katrineholm och vände kylaren mot söder.

Mötet med det Tredje riket kastade honom tjugo år tillbaka; han kände igen färgen och snittet på uniformerna. ”Det var april även då – samma år som Finland höll på att förblöda under inbördeskrigets namnlösa förbannelse.” Då när han befann sig i missionsskolan i Ekenäs och såg halvvuxna pojkar stå i gathörnen och leka med skarpladdade gevär. Inlevelsefullt skildras den nervösa stämningen när han en tidig morgon stod vid järnvägsstationen och såg ett militärtåg rulla in från Hangö. ”Jag såg somliga gråta av glädje över tyskarnas ankomst medan andra beto tänderna samman i vanmäktigt raseri. Den idylliska småstaden var uppdelad i två läger. Far och son hatade varandra, ty den ene var röd och den andre var vit.” Fyra år senare skulle han i efterkrigsårens Tyskland återigen se den gröna uniformen men då fanns inte mycket mer än trasorna kvar.

Kapitlet Spännande dagar i Wien inleds med ”Heil Hitler!” Maken till nazisthälsning hade makarna Mangs aldrig sett. En österrikisk officer sträckte vid gränsen ”handen i vädret och hälsade oss och vårt dammgråa ekipage… Mannen var som laddad med elektricitet.” Där deras hotell skulle ligga, i närheten av ”Rathaus Platz”, låg istället ”Hitler Platz”. ”Och ändock var det ännu tre dagar kvar till dess att österrikarna skulle rösta antingen de ville ha Hitler som härskare eller ej! Underligt!”

Paret strövade runt på de stora affärsgatorna och möttes av butiker prydda med hakkors, Hitler-bilder och skyltar med inskriften: ”Innehavaren av denna affär är arier.” De såg ångesten i människornas ansikten vars affär saknade hakkors och läste på väggen i ett varuhus en detaljerad beskrivning av personalens nationalitet. ”De flesta avdelningarna ägde rasren betjäning, men i somliga voro så och så många av judisk blandning. Allting var angivet med en noggrannhet som om det gällt vittnesmål i en rättegång.”

I ett gathörn köper de ”Der Stürmer” som med fet stil avslutar varje sida med en ”kraftsats” vilken sträcker sig tvärs över spalterna. Exempelvis: ”Juden segrar med lögnen och dör med sanningen. – Utan lösning av judefrågan ingen frihet för mänskligheten.” En mamma tackar tidningen för boken ”Der Giftpilz” (Giftsvampen) vilken andades judehat från pärm till pärm. Hennes barn hade läst sönder boken och den sexårige sonen hade redan lärt sig smädevisorna utantill.

Ironi och tyglad vrede präglar skildringen av mötet först med Hitler och sen med Goebbels. De högtidsklädda herrarna och damerna liknas vid tama höns på sina pinnar. Och när Frank Mangs lyckas muta till sig en stol av en pojke får han nästan en lika bra utsikt som sina kollegor uppe i träden. ”Det var inte bara underligt utan nästan kusligt att utan hakkors i rockuppslaget stå mitt i det kokande havet som en stum och neutral åskådare. Nej, neutral var jag inte! Det var någonting inom mig som tvingade mig att bedja för den hypnotiserade massan i min omgivning.” När sen slagorden brusar mot den ensamme mannen på rådshusbalkongen fylls luften av ett gråvitt moln med tiotusentals duvor för att strax efter följas av bombplan. ”Jag skall inte försöka beskriva känslan som rusade över mig den stunden. Men min själ frös, när jag tänkte på att brevduvor och bombplan och hela havet av människor i min omgivning kanske förr än vi anar skola spela med i det blodiga dramat, inför vilket sista världskriget bara var en lek.”

En oro att hans inre bilder av de heliga platserna skulle förstöras när han ställdes öga mot öga med den krassa verkligheten kommer på skam. Han ser igenom allt krimskrams och bibelns platser, profeter och lärjungar framträder livs levande. I Getsemane drabbar honom Jesu ångest och ensamma kamp. Och i öknen började makarna förstå orsaken till ökenprofeternas gigantiska resning. Profetens önskan blev nära nog deras: ”Ack, att jag hade ett härbärge i öknen!” Den 11 juni återkommer de till Sverige.

Året därpå reste Frank Mangs hem till Finland som låg i krig med Ryssland, då han tog sig till fronten och besökte fångläger. I Sverige startade han böne- och insamlingskampanjen: ”Finlands sak är vår.” Till Helsingfors inbjöds han som talare vid ett så kallat Keswickmöte anordnat av såväl kyrkliga som frikyrkliga samfund. Därmed startade en åtta månader lång utbildningsverksamhet med kampanjnamnet ”Helsingfors åt Kristus”. Trots mörker och flyglarm strömmade människor till mötena. I Tammerfors kom åttahundra studenter och i St. Michel sexhundra. Under fortsättningskriget fick han i april 1944 hålla tal för Finlands riksdag varefter vistelsen måste avbrytas då han insjuknade i polio och lunginflammation.

Mot slutet av fyrtiotalet går makarna skilda vägar och den ensamhet som lyser igenom texter av och om Frank Mangs blir påtaglig. I självbiografin kan man läsa att Karin var tveksam till bröllopet men att Frank var otillgänglig för resonemang. ”Jag såg henne som ett offer för djävulens angrepp. Fanatism är farlig! Och hon – ja, hon fick inte bara mig emot sig, utan hon fick även sin familj emot sig. Vi gifte oss 1926. Men ganska snart märkte vi att vi inte hörde ihop. Vi gjorde vårt bästa för att inför människor visa oss som ett lyckligt par.” Ingen kommenterade hans skilsmässa eller att han varit så lite med sin familj. Enligt honom själv var han så annorlunda att han inte angick någon.

Under sjukhusvistelsen som följde på skilsmässan började han skriva boken Sången om livet vilken inleds med att han var tvungen att bli sjuk för att få tid att leva, att det var en sak att försöka beskriva livet för andra och en annan sak att själv få tid att leva. Innerligt och klarsynt fördjupar och gestaltar han berättelsen om mötet vid brunnen mellan Jesus och den samariska kvinnan – stadens största synderska. Språket är ett med innehållet och långt från den predikoton som jag funnit i andra böcker. Själv har han sagt att skrivandet inte var lätt och att han alltid fått tvinga sig att skriva men nu flödar orden fram, kanske ur den källa vars vatten springer upp med evigt liv och som det talas om i boken. Här finns också kritik både av förtryckande religions- och kvinnosyn.

Manuset blev liggande tills några vänner fick syn på de gulnade arken och tyckte att han skulle ge ut boken, trots att den varken hörde hemma på de skönlitterära hyllorna eller bland teologernas. Och 1953 kom den ut på Harriers förlag i Stockholm där han tidigare gett ut romaner som Med brinnande lampor och På nya vingar. Med Mangs egna ord var kvinnan i Samarien inte i första hand en historisk gestalt ”utan hon blir en levande varelse i nuet, en människa som bor här i staden, kommer på besök, talar med mig och låter mig blicka in i sin innersta värld.” Han tycker att Sången om livet är en pretentiös titel men hoppas att en annan gång kunna ge en mera fulltonig tolkning och kanske kan boken ses som ett försök att antyda melodin även om den inte gör anspråk på att vara en fullständig kör.

Tillsammans med själavård blev skrivandet i fortsättningen huvudsaken och i Svenska Journalen svarade Frank Mangs under rubriken ”förtroende” på läsarnas frågor. Under tiden hade Karin Mangs flyttat till Stockholm och utbildat sig till psykoanalytiker för vars skapare, Sigmund Freud, religionen var en illusion. Under äktenskapet skrev hon en uppskattad bok om familj och barnuppfostran, vilken får avsluta Frank Mangs Centers gedigna förteckning över hennes mans produktion.

Mot slutet av sitt liv predikade Frank Mangs och besvarade tittarnas frågor i TV-serien Högst personligt; samma titel som hans självbiografi där de två första delarna såldes i 48 000 exemplar enbart i Sverige och gavs ut också i Finland och Norge. Den lovordades inte enbart i kristna tidningar utan exempelvis Borås tidning skriver ”Ett stycke pregnant kulturhistoria.” och Falu-Kuriren, ”Frank Mangs ger ut sig själv fullständigt.” samt Motala tidning, ”Med spänning väntar vi på nästa del.” Han beklagar att både frågornas mängd och sändningarnas form gjorde att svaren måste bli korta, något som han får möjlighet att reparera när de ges ut i boken Fungerande liv. Där en fråga lyder: ”Jag vill tro på Gud, men jag kan inte. Nöden i världen, våldet och orättvisan gör det omöjligt för mig att tro på en Gud, som är både kärlek och allmakt.” Mangs förstår frågaren, inte minst utifrån sina egna krigserfarenheter. ”Men mitt i fasan mötte jag en annan värld. En värld full av godhet och verklig kärlek.” Men i självbiografins tredje och sista del finns en skoningslös och naken skildring av när han står böjd över en sjuksäng i Karelen. Där ligger ett söndertrasat människobylte efter en ung man som trampat på en landmina.

De första självbiografiska delarna skrevs i sommarstugan i Töcksfors och är fulla av personliga fotografier. Där syns Frank Mangs tillsammans med Sven Lidman och Ulla Isaksson vid Bokens vecka 1946; Familjen samlad i Katrineholm 1947; Frank Mangs talande i Stockholms konserthus 1978; bastun i Töcksfors; Smedjan i Stobacka, liksom barndomshemmet. Djupt intryck på mig gör fotografiet av honom som femåring med ena armen om modern, vilken utstrålar kraft och resning, och syskonen Maria och Alfred vilken sex år senare skulle förolyckas. För modern, skriver Frank Mangs, blev dagarna långa och inte med bästa vilja i världen orkade hon ge sitt yngsta barn den värme och omsorg som denne både hungrade efter och hade behövt. Dessutom reste fadern i ett par omgångar till Amerika där han enligt den djupt religiösa modern både blev avfälling och fånge under spriten.

På sista delens mittuppslag står en ensam Frank Mangs vid vägskylten NÄRPES. Fotografiet är taget i augusti 1980 i samband med att han ska predika i sin barndoms kyrka. Under några eftermiddagstimmar besöker han Närpes och människorna där. Ett vittne berättar: Den där flaggstången har stått i mer än 80 år, säger Frank vid barndomshemmet. Och ändå är den inte behandlad.

Foto: Åsa Maria Berg Levinsson

Hon fick miljontals klick då hon postade en nakenbild på sin blogg. Och 100 000-tals dödshot. Möt Aliaa Elmahdy, egyptisk feminist.


Plötsligt plingar det i mejlen. Avsändaren ”Wildcat”? Jag har länge försökt få en intervju. Jag har gått via otaliga mellanhänder. På grund av dödshoten är hon svår att nå. Så mejlet, anonymt och vagt, kan lika gärna vara skräppost. Ingen tid, ingen plats angiven. Imorgon reser jag hem. Jag får hoppas hon dyker upp.

Hon sitter framför mig, spröd, flickaktig. Skygg men välformulerad. En röd blomma i hårbandet, ett halsband med hennes namn, Aliaa. Det är svårt att tro att den här 22-åringen är en kontroversiell kvinnorättskämpe.

–När jag kom till Sverige var det som att vara som ett barn igen, att inte vara sexualiserad. Här känner jag mig lätt, som om jag bara kan skutta fram som ett barn gör. I Egypten är min kropp en börda, säger Aliaa Elmahdy.

Hon sökte asyl efter att ha blivit ett hatobjekt på grund av feministiska yttringar på nätet.  Allt hade gått över styr och hon fruktade för sitt liv. Även Migrationsverket fick brev med dödshot mot Elmahdy. Tio dagar tidigare hade hon blivit kidnappad i Alexandria. Hon drar efter andan när hon berättar om männen som låste in henne och nära nog utsatte henne för gruppvåldtäkt.

–Först var det svårt att tala om det. Men jag kände att jag måste berätta hur fruktansvärt det var. Inget kommer att förändras om vi förblir tysta, och jag uppmanar också andra offer att berätta.

Men vägen fram till den händelsen, hur såg den ut? Varifrån kom denna unga, skygga kvinnas upproriskhet? Varför beslöt just hon ta strid, sätta sitt liv på spel?

 

Elmahdy växte upp i Kairo. Hon var det enda barnet i familjen, och beskriver sin far som en sexist, modern som hård och traditionell. Redan som barn funderade hon själv över orättvisor könen emellan.

–Varför har kvinnor och män hade så olika roll i hushållet, tänkte jag. Varför kan kvinnor inte yrkesarbeta? Jag vände mig emot saker som diskriminerar, som begränsar oss utan orsak. Det som förstör vår frihet och lycka, och själva livskänslan.

I skolan hade hon inga nära vänner. Dem fick hon på nätet där hon hittade likasinnade. Som 13-14-åring drömde hon om att bli journalist.

-–Jag ville sedan länge att samhället skulle förändras. Och jag hade föresatt mig att inte leva så som andra hade bestämt, utan så som jag själv vill.

 

Dotterns rebelliska lynne passade dåligt ihop med faderns kvinnosyn. Elmahdy beskriver hans förakt för två mäktiga egytiskor i historien, drottningarna Kleopatra och Hatschepsut.

-–När det gick en serie på tv om Kleopatra, kunde min far säga: ”hon är en hora”, för han hatar tanken på en kvinna med makt. Det är samma sak när det gäller moderna kvinnliga ledare. Egyptiska män i allmänhet ser kvinnan bara som en sexuell varelse, en slav i hemmet.

Modern förebrådde dottern för hennes sätt att klä sig, att gå, och för allt som kunde dra uppmärksamhet till sig. Kroppslig aga hörde till uppväxten.

–Jag tror att det ligger till grund för ett samhälle av förtryck och mentalt illamående, att man bryter ner människor redan när de är barn. Men det handlade också om att mina föräldrar hade egna problem.

–När jag gått ut skolan så sticker jag hemifrån, tänkte jag. Det var min plan.

 

Föräldrarna satte Elmahdy i ett flickgymnasium för att hindra henne från kontakt med pojkar. När de fick reda på att hon hade en pojkvän blev situationen kaotisk. Hon beskriver hur hennes far släpade henne i håret hela vägen hem.

–Det var ett rent helvete. De blev helt galna och låste in mig, och ville att en läkare skulle granska om jag var oskuld eller inte. Och samtidigt pågick revolutionen (Arabvåren). Jag smet ut för jag ville delta i det som hände. Jag ville vara med där och då.

Elmahdy rymde hemifrån, och flyttade ihop med sin dåvarande pojkvän.  Senare samma år, 2011, publicerade hon på sin blogg en bild av sig själv enbart iklädd strumpor. Det var för henne ett sätt att protestera mot kvinnoförtrycket. Hon fick miljontals klick på bloggen, och 100 000-tals dödshot.

             Vad sa din pojkvän om att du satte upp bilden?

–Han var också feminist så han hade inget emot det, men han var rädd att någon skulle skada mig. Och jag visste att till slut skulle jag hamna i fängelse för sånt här.

 

Sommaren 2012 bodde Elmahdy tillfälligt i Alexandria. Där leddes hon in i en fälla, och historien kunde ha fått ett fatalt slut. Det hela iscensattes av en ”väninna”, som gömde undan Elmahdys katt. Hon fick samtal om att katten tagits tillvara, och instruktioner om var hon kunde hämta den. Adressen ledde till ett märkligt område av stan.

–Jag har aldrig sett ett sådant ställe förut, dåliga hus och ödsligt. De tog mig tillfånga i en obebodd lägenhet.

Kidnapparna var ett antal män, och de höll Elmahdy fången under några timmar, misshandlade och tänkte våldta henne.

–De var arga över att en kvinna existerar som gör såna saker som jag. De ville ta kontroll över den kvinnan, skrämma henne, och naturligtvis förödmjuka henne genom våldtäkt. Och när jag kämpade emot, var det en av dem som sa: ”Hon måste vara oskuld eftersom hon inte vill!” För varför skulle jag annars göra motstånd?

Elmahdy skrattar ironiskt och uppgivet.

–Den där mannen ville känna att han försvarar en flickas heder, och det är bara en annan slags kontroll. Han sa till mig att åka hem till mina föräldrar och vara som folk.

Att en väninna ledde Elmahdy i fällan, förvånar henne egentligen inte.

–Hon var avundsjuk på mitt sätt att leva, trots att hon påstår sig vara sekulär och feminist. Istället för att sträva mot sina mål avundas en del kvinnor dem som uppnår det, och vill skada dem.

             Hur har det som hände påverkat dig?

             -Först hade jag alla tecken på post-traumatisk stress. Jag tålde inte ljus och ljud. Jag kände att jag inte kunde tänka klart och att mitt huvud gjorde ont, och jag hade övermäktiga obehagskänslor och flashbacks hela tiden.

–Nu gör händelsen mig arg och ger mig energi att slåss för min sak.

 

I dag lever Elmahdy med en norsk pojkvän i en liten svensk stad, och hon håller sin adress hemlig.

–Jag får hatmeddelanden på nätet för att min pojkvän inte är arab eller muslim. Somliga frågar honom om de får ligga med mig. Han är jättearg över de där meddelandena.

När hon ser bilder från Kairo väcker det blandade känslor.

–Jag ser gator där jag brukade röra mig, och det är ju min rätt att leva där! Men just nu befinner jag mig i en annan värld.

Med sina föräldrar har Elmahdy bara sporadisk kontakt. De ringer sällan till varandra, och hon har ingen aning om ifall hon kommer att träffa dem igen.

–De försöker fortfarande styra över mig. Det är inte viktigt för mig att ha dem i mitt liv, men det gör ont att känna att jag inte har någon familj. Så kände jag också medan jag levde med dem, för de gav mig inte det jag behövde, utan skadade mig istället. Så visst fattas något i mitt liv, men det kommer inte att fyllas av dem. Jag måste klara mig själv.

 

Elmahdy uppger sig ha svårt att lita på människor. Men både när hon ska nämna någon hon beundrar och när hon får frågan om det finns någon ”bästis”, återkommer hon till samma väninna. Det är en egyptiska, numera bosatt i USA. De har aldrig träffats men håller tät kontakt via Skype.

–Vi står väldigt nära varandra. Hon har också kämpat för att bli den hon är i dag. Hennes familj hör till det Muslimska brödraskapet och hon tvingades leva väldigt strikt. Men hon tog sig ur allt det där och lever sitt liv nu. Jag hoppas vi ska kunna träffas.

Just nu läser hon svenska, men hon drömmer om att studera film, och att använda filmen som redskap i sin kamp mot kvinnoförtrycket. Mycket av hennes tid går åt till att skriva, allt från dikter och noveller till politiska åsiktsyttringar. Det mesta publicerar hon på nätet.

 

I Sverige har hon deltagit i protester av olika slag, bland annat mot egyptiska ambassaden i Stockholm. En barbröstad aktion i moskén på Södermalm ifjol, ledde till åtal för förargelseväckande beteende. Aktionens budskap var “nej till sharia och befria kvinnorna”. Bakom den låg den internationella feministiska protestgruppen Femen, som Elmahdy därefter lämnat då hon upplevde den som alltför hierarkisk.

Men hon är övertygad om att förändringen kommer.

–Mest väntar jag på en social revolution. Den politiska revolutionen kommer inte att lyckas före den sociala. Vi måste förändra den mentalitet av förtryck som råder i Egypten, som exemplifieras av att presidenten är höjd över oss alla, någon som regerar oss som en gud.

–Jag vet inte exakt när, men det kommer att hända. Förändringen sker genom var och en som bestämmer sig för att konfrontera problemen, som inte bara väntar.

 

Ibland irriteras hon över omvärldens sätt att förhålla sig till den arabiska kvinnosynen. Där hon själv ser en kränkning av mänskliga rättigheter, upplever Elmahdy att omvärlden rycker på axlarna och talar om kulturella skillnader.

– De tänker att det är si på ett ställe och så på ett annat, och att man får leva efter de sociala normer som råder i samhället där man bor. Men för arabiska kvinnor handlar det inte om att acceptera en kulturskillnad.  Överallt i världen har man kämpat för kvinnors rättigheter, och i Europa förändrades saker småningom. Folk verkar glömma det.

Att det finns risker med att fortsätta längs den väg hon slagit in på, är hon hela tiden medveten om.

–Naturligtvis vill jag inte bli skadad, men jag vet att det kan vara priset för att leva som jag gör och kämpa för det jag tror på.

 

Aliaa Elmahdy                            

Född 1991.

Definierar sig på Twitter som “Secular, Liberal, Feminist, Vegetarian, Individualist, Egyptian”

Studerade tidigare vid American University of Cairo.

Blev känd i arabvärlden efter blogginlägg 2011.

Sökte asyl i Sverige 2012.

Har deltagit i aktioner vid egyptiska ambassaden och moskén på Södermalm i Stockholm.

Läser svenska och vill bli filmare.

Nu, över ett halvt sekel efter våra förödande krig, har vi allt mer intensivt börjat diskutera eutanasi. Ska vi ha en lag som tillåter en människa att döda en annan – under “betryggande omständigheter”? 68 % av finländarna bejakar tanken, visar en aktuell undersökning, som också påvisar att läkarna är emot.

Samtidigt återkommer nu den offentliga debatten ständigt till frågan om vårt lands sneda befolkningsprofil. Fakta är välkända, den växande mängden åldringar i förhållande till de arbetsföra, att det i vårt samhälle finns för få barn och för många gamla individer.

Att sambandet mellan dessa två debattämnen är ett utslag av vårt kollektiva undermedvetna, verkar uppenbart.

Att i lag tillåta eutanasi är att gå över en gräns, är ett så stort steg att varje humant tänkande värjer sig till det yttersta. Den som försöker få en uppfattning om hur människor i andra tider tänkt och handlat, hur de levande förhållit sig till de döende, ser naturligtvis bara en evig ström av olika mönster, av växlingar, olika tiders krav och press på människorna. Oöverskådliga versioner finns även i det som ligger nära vår tid. Hur bedömer man, eller vad vet man om, hur människor under olika tidsperioder handlat inför döende individer. Vad var på djupet orsaken till deras handlande. Vad var mer eller mindre humant under specifika förhållanden.

Kan någon kunskap om det förgångna ge stöd inför det val vi är i beråd att ta i dag?

Read the rest of this entry »

Tags:

Att dessa heta sommardagar, när man obrytt vandrar längs minnets järnkedjor, kan vara så kvävande men så tilltalande! Kvällen är en befrielse och lisa, den dränker jaget i världen och för det mot höjderna: att bida sin tid till ackompanjemang av naturen – en stjärna brinner och dör i de ändlösa rymderna, syrsorna syr en stråkkvartett åt oss som lever. När man sitter i trädgården och läppjar på ett svalt vin och stirrar ut över havet – vad innebär det? Ledan som anfaller även den mest ihärdiga av själar dör ut och föder en närvaro som överlever historien. Havet är nära och fjärran, ändlöst men gripbart. Allting – är. Det eviga är känslan av obegränsning, stillhet, förstumning och närvaro. Kluckandet från vågorna är tankens vila och flykt, känslans tystnad och kraft. Tänk att kärnan i själen, dit brus och oljud från livet inte förmår tränga, ibland står nära detta heliga.

Read the rest of this entry »

Tags:

Hon längtar lite efter Japan varje dag. Efter att gå och handla i någon förort, åka med tåget, leva vanligt vardagsliv.

 

– Vissa saker är speciellt fina. Som ett museum jag tänker på, där de har så vackert porslin och vackra målningar. Det är härligt att bara gå i de tysta salarna och känna. Och doften av stråmattor är underbar, säger Monica Braw, Japanexpert, författare och journalist.
Hon har bott i Japan över 15 år. Men dessutom ägnat det hela sitt yrkesliv.
Egentligen var det en slump som gjorde att hon kom dit. Braw studerade ryska i Lund, och åkte till Sibirien på en reportageresa. Sedan skulle hon fortsätta till USA, där hon gått på high school.

– Jag tyckte att jag inte riktigt fattat allting, att jag borde åka tillbaka till USA. Jag skulle bara mellanlanda i Japan.

Men Japan verkade väldigt intressant, så Braw tog sig lite tid där. Och då slog kärleken till, både till Japan och till numera bortgångne maken Juhani Lompolo, mångårig journalist för Finlands radio.

– Vi träffades direkt efter att jag kommit dit. Det var på en påsklunch hos gemensamma bekanta. Och vi gifte oss nästan med detsamma. Read the rest of this entry »

Tags: , , ,

– Fann jag en film tagen av SS som visar hur tretusen judiska män, kvinnor och barn kvävs tillsammans i gaskammare i Auschwitz skulle jag inte bara låta bli att visa den, jag skulle förstöra den!

Det säger inte en historierevisionist som vill underlätta förnekandet av Förintelsen, utan en ledande fransk intellektuell, Claude Lanzmann, redaktör för Les temps modernes och upphovsman till det främsta filmverket om Förintelsen, den drygt nio timmar långa Shoah.

Read the rest of this entry »

Varför inte?

Eva-Stina Byggmästar: Locus amoenus

Eva-Stina Byggmästar
Locus amoenus
Ellerströms
2013

Eva-Stina Byggmästars diktsamling är en ovanligt vacker liten volym i förlaget Ellerströms exklusiva Enhörningsserie. Boken har titeln Locus amoenus som är latin för ”en behaglig plats”. Begreppet har använts redan av skalder som Homeros och Virgilius och i konsten från romartiden, då betecknande ett populärt pastoralt ideallandskap.

En plats där trygghet och bekvämlighet råder, och där det skall finnas träd, gräs och vatten till hands. I den här samlingens 48 dikter, de flesta mycket korta, tar oss Byggmästar med in i en sådan idealvärld, där man enligt baksidestexten ”kan leva ut sina erotiska drömmar, långt bortom samhällets normer och krav”. Read the rest of this entry »

Tags: , , ,

« Older entries