Utgåva

You are currently browsing the archive for the Utgåva category.

horisontparm_12015Sara Stridsberg och jag har stämt möte på Albert Bonniers förlag, på Sveavägen i Stockholm.  Vi får oss ett rum ett par trappor upp i den klassiska förlagsbyggnaden. Stridsberg är en populär person på förlaget, flera stoppar oss på vägen och säger att de vill prata med henne efter intervjun. Vårt samtal går direkt på kärnpunkterna utan inledande småprat.

 

– Jag ser det som min författaruppgift att skriva om mina karaktärer med en så stor lojalitet som det bara är möjligt, gärna offra mitt eget ”anseende” för att kunna göra det. Det handlar om att kompromisslöst se världen ur mina romangestalters perspektiv.

 

Sara menar att alla berättelser tenderar att kväva och förgöra människan, göra henne till en främling och låsa in henne i diagnoser.  ”Jag skulle vilja beskriva människan utan att förstöra henne”, säger hon.

 

Jag konstaterar att jag tycker hon lyckas i sitt uppsåt, att det är därför jag älskar hennes romaner. Sara har en förmåga att låta sina personligheter framträda som mångfacetterade individer, så att de känns som verkliga människor.  Dock menar hon, kan man som författare aldrig nå ända fram.

 

– Alla beskrivningar innebär ett tämjande och är ett sorts nederlag.

 

*

 

I Sara Stridsbergs genombrottsroman, Drömfakulteten, bedriver dess huvudperson Valerie Solanas en tid forskarstudier vid ett universitetet. Jag frågar om vilken fakultet hon själv skulle jobba på om hon fick välja?

 

Sara svarar med en motfråga och ber mig gissa vad hon pluggat på universitetet? Jag chansar på sociologi. Hon säger, ”något helt annat”. Jag får en ny chans och chansar på ”ekonomi”, men bommar på nytt.  Det visar sig att Sara är utexaminerad jurist och har läst juristlinjen vid Uppsala universitet. Hon hann dock aldrig verka inom juridiken innan författarskapet tog överhanden.

 

– Det var länge sen [sjutton år sedan] jag pluggade juridik och det är inget som är aktuellt för mig för tillfället. Inget akademiskt skrivande heller.

 

Sara menar att litteraturen skapar en annan sorts kunskap än den vetenskapliga, som inte är rationell och vetenskaplig utan irrationell och prövande. Hon tilltalas oerhört av det skönlitterära skrivandet.

 

–  Jag kan fortfarande inte begripa att skönlitteraturen verkligen är fri – och att den inte är förbjuden överallt. Den har en enormt stark kraft. Romanen är som en hemlig vätska som strömmar genom läsaren. Du blir anspråkstagen fysiskt på ett sätt som egentligen inte kan återges. Det handlar om en särskild sorts oberäknelig kunskap.

 

Det går inte att närma sig skönlitteratur på ett strikt vetenskapligt sätt, säger Sara. Hon menar att hennes författarroll kan ses som ett slags studier i empati och även om ingen har beställt hennes tjänster menar hon att det är ett väsentligt arbete hon och andra författare utför.

 

– Det skönlitterära arbetet är hyperviktigt, även om det alltid är oklart på vems uppdrag jag utför det. Ingen väntar på en roman. Den är, i sig, ett värdelöst ting som ingen förväntar sig skall komma. Det är därför jag älskar romanen.

 

När jag försöker pressa Sara vad den institution skulle kunna heta i vilken hon bedriver sitt författarskap, svarar hon:

 

–       En institution för omöjliga drömmar, mardrömmar och drömmar utan drömmar.

 

*

 

Sara Stridsberg säger att allt en människa gör är politiskt, det hon gör också, men att hennes romaner måste få stå fria. När jag säger att hennes böcker kan ha bidragit till att påverka det samhälleliga klimatet så att det idag känns självklart att samkönade par har barn tillsammans – något som var högst kontroversiellt bara för 15 år sedan – kan hon hålla med om att hennes texter betytt mycket för många. Detta gäller inte minst Drömfakulteten (2006), som ser världen ur ett lesbiskt och radikalfeministiskt perspektiv. Men hon menar likväl att hennes författarskap inte har något primärt politiskt syfte och framhåller sitt författarskaps frihet från alla partier och doktriner.

 

–       I Sverige är den feministiska läsningen av böcker som Drömfakulteten vanlig. Utomlands har man en större benägenhet att fokusera på bokens existentiella kvaliteter.

 

Det är också viktigt, menar Sara, att konstatera att allt som står i hennes romaner alls inte är författarens egna åsikter. Detta gäller verkligen också en bok som Drömfakulteten. Däremot är hon i boken obrottsligt lojal mot den författarröst som finns i Valerie Solanas SCUM Manifest.

 

– Hon måste ha varit en av de ensammaste personer som existerat. Jag var tvungen att skriva romanen i fullständig lojalitet med henne eller låta bli att skriva den.

 

När hon började skriva om Valerie Solanas [Drömfakulteten] trodde hon inte det skulle bli någon storsäljare.

 

– Jag skrev den som ett lustmord på den goda smaken och trodde att den bara skulle få några få läsare. Det blev oväntat nog, många fler.

 

 

*

 

Sara Stridsberg framhåller nödvändigheten att hon älskar alla hon skriver om och vikten av att se allting ur romangestalternas perspektiv.

 

–  Jag avskyr när berättaren vet mer än karaktärerna. När det finns en överenskommelse mellan författare och läsare om att vissa karaktärer är dåliga och andra intelligenta vinnare. Det är viktigt att alla karaktärer gestaltas i hela sin kraft.

 

Jag påpekar att hennes böcker har väldigt lite vardag i sig. Att de handlar om människor som på ett eller annat sätt är ute på äventyr – en bit ifrån vardagsrealiteter som arbetsliv, skola och livspussel.  Att de på så sätt liknar min barndoms Femböcker av Enid Blyton. Mycket av handlingen i Happy Sally utspelar sig ju t.ex. under en lång semester, och i Darling river är det långa bilresor efter arbetets slut som är i handlingens fokus.

 

– Femböckerna var mina favoriter när jag var barn. Jag läste två om dagen och det jag skrev då var exakta plagiat av dessa böcker.  Böckerna visade mig att det fanns en möjlighet att göra något utöver det vanliga i litteraturen, att lämna verkligheten och det vardagliga för en stund. Jo, man kan med fog säga att Femböckerna har influerat mig. Jag läste också väldigt mycket Kerstin Thorvall vid den här tiden.

 

Sara säger att hon tycker om litteratur som rör sig i kanten av mänskligheten och att hon har svårt att skildra ett vardagsliv som ligger alltför nära det egna livet. Hon har en längtan efter att litteraturen skall vara något annat, något mer. Lite som Femböckerna.

 

– Böckerna måste få utspela sig vid en ocean eller en brinnande skog. Eller i en öken.

 

*

 

Många av Saras texter handlar om historiska personer. Hon har bland annat skrivit en novell om Eva Braun, en roman om simmerskan Sally Bauer och en om feministen Valerie Solanas. Jag frågar om det skulle fungera att skriva om någon nu levande person?

 

–       Jag började skriva om Sally Bauer när hon fortfarande levde. Det är dock inget jag skulle göra idag. Det är svårt att skriva om nu levande personer.

 

Sara är noga med att påpeka att hon inte skriver några biografier, utan att det handlar om rent fiktiva berättelser som inte behöver ha stöd i verkligheten.  Det betyder dock inte med nödvändighet att allt är osant i hennes romaner:

 

–       Jag träffade en sonson till Sally Bauer som tyckte att jag gjort ett exakt porträtt av henne, trots att det till stora delar var fiktion.

 

*

 

Vi kommer in på parallellhandlingen till den om Sally Bauer i Happy Sally,  som utgör själva hjärtat i boken.  Här berättas om den fiktiva kvinna som år 1983 försökte göra om Sallys bedrift att simma över engelska kanalen. Hon försvinner på havet under en seglats mellan Europa och Amerika och lämnar man samt två barn bakom sig. I boken får man följa hur dottern reagerar på hennes försvinnande.

 

–   Bandet mellan en mor och ett barn är det starkaste band som finns. Det är en enormt stark bild, som bland annat gestaltas i bilden av Maria och Jesusbarnet. Och på dödsbädden är det mamma vi ropar på, sägs det. Relationen moder-barn är en metafor för all mänsklig gemenskap och kärlek. Jag är upptagen av detta. Av denna relation och vad som händer när den bryts.

 

”Uppbrottet är helt centralt i levandet”, säger Sara. Samtidigt menar hon att försvinnandet är det svåraste man kan utsätta sig för som människa.

 

–       Skräcken att bli övergiven och skräcken att överge, är båda mycket starka rädslor.

 

Uppbrottet och därpå följande följande övergivanden är ett viktigt tema i Sara Stridsbergs hela författarskap. Kanske allra tydligast  i Happy Sally och också i bilderboken Mamman och havet som hon gjorde tillsammans med illustratören Anna-Clara Tidholm.

 

– Där spolar en av de två mammorna ned sig i toaletten och simmar ut på havet. Sonen följer efter för att leta efter rätt på mamman.

 

I bilderboken blir det ett lyckligt slut, och moder och son återförenas på en öde ö där mamman läser i sin ensamhet. Till skillnad från i Happy Sally där mamman drunknar när hon ger sig av på simtur i havet – så blir det i bilderboken i lycklig återförening. Något som Stridsberg menar verkar höra till när det gäller barnböcker.

 

–       Är det tillåtet att ha olyckliga slut i bilderböcker, frågar sig Sara.

 

*

 

De senaste åren har Sara Stridsberg fokuserat på mentalsjukhuset Beckomberga.  Allt hon har gjort har kretsat runt Beckomberga, säger hon. Sara har arbetat grundligt som en sorts ”leksaksforskare” och samlat stora mängder fakta om mentalsjukhus och om Beckomberga.

 

–       Tanken var först att skriva svalare bok om Beckomberga. Men istället blev det en familjehistoria som utspelade sig på ett mentalsjukhus.

 

I skärningspunkten mellan familjehistorien och berättelsen om sjukhuset hittade hon till slut fram till en fungerande moralisk och visuell utgångspunkt.

 

– Det är min övertygelse att varje berättelse har en sann punkt – en magisk plats varifrån den skall berättas. Det finns bara en exakt plats i universum där livet kan uppstå – den bör ligga inte för nära och inte för långt bort från solen. Det är sällsynt man hittar den platsen som författare och det kräver mycket arbete.

 

Det subjektiva sättet att skriva Sara Stridsberg gjort till sitt, där hon lever sig in i varje person, gör att hon ibland upplever relationerna annorlunda än många läsare. Relationen mellan Jackie och Paul i Beckomberga ser hon t.ex. som en väldigt ljus relation.

 

–       Han är ett vänligt öga som betraktar henne. Allt hon drömmer om är att fadern skall göra något för henne. Paul gör det. Han försvinner ur hennes liv eftersom hon har ett bättre liv utan honom.

 

Sara berättar att många läsare ser Paul som en hemsk pedofil, men hennes sätt att skriva är inte dömande eller moraliserande.

 

– Jag vill inte ha något polisiärt ansvar när jag skriver romaner. Det finns något som är fel och dåligt i allt. Jag värjer mig mot alltför kategoriska läsningar av mina romangestalter – de är inte alltigenom goda eller onda. Paul har också ett ljus.

 

*

 

Berättelsen om mentalsjukhuset Beckomberga är viktig i Sara Stridsbergs roman med samma titel. Men det finns som sagt också en annan och mer personlig historia i romanen, som undertiteln ”ode till min familj” antyder.

 

– Boken har blivit till under samtal med min far och han har godkänt allt jag skrivit och gett sin fulla välsignelse. Romanen ligger nära mitt eget liv. Närmre än något annat jag skrivit. Detta innebär förstås inte alls att bokens dotter är identisk med mig själv, men det är den person som liknar mig mest.

 

Sara berättar att det varit ett mycket svårt arbete att skriva boken. Hon menar att det varit viktigt att inte såra någon i sin närhet – och att samtidigt ge en så sann bild av Beckomberga som möjligt.

 

*

 

Stridsberg skriver också dramatik. Nästa höst har pjäsen Beckomberga premiär på Dramaten i Stockholm. Jag frågar vad som är lättast att skriva, roman eller pjäs?

 

–       Det är svårare att skriva en roman. En roman är som att leva, att skriva en pjäs är som att ha ett arbete. Själva scenen finns där redan och utgör den magiska punkt som man letar efter i åratal när man skriver en roman. Jag tycker om att dramatiken och teatern liknar barnets lek: ”Ta på dig den här hatten och så säger vi att du är en drottning över hela världen och sedan säger vi att det var så här…”

 

Stridsberg säger att hon kanske är mer influerad av konstnärer och poeter, än av andra romanförfattare. Hon läser mycket poesi och många stycken i hennes böcker är poetiska. Jag påtalar att det i hennes språk i böckerna ibland finns likheter med poeter som Ann Hallström.

 

– Jag uppskattar Hallströms  poesi, särskilt de första diktsamlingarna, säger Sara. En annan poet som har inspirerat mig är Helena Eriksson.

 

Jag avslutar med att fråga om hon trivs med sitt nu tioåriga arbete som professionell författare?

 

–       Jag skulle vilja citera konstnären Louise Bourgeois  ord: ”art is the guarantee of sanity”. Och jag hade varit väldigt olycklig om jag haft ett annat arbete. Valet stod mellan att vara författare eller att vara djupt olycklig..

 

 

 

– Peter Björkman.

 

Nu, över ett halvt sekel efter våra förödande krig, har vi allt mer intensivt börjat diskutera eutanasi. Ska vi ha en lag som tillåter en människa att döda en annan – under “betryggande omständigheter”? 68 % av finländarna bejakar tanken, visar en aktuell undersökning, som också påvisar att läkarna är emot.

Samtidigt återkommer nu den offentliga debatten ständigt till frågan om vårt lands sneda befolkningsprofil. Fakta är välkända, den växande mängden åldringar i förhållande till de arbetsföra, att det i vårt samhälle finns för få barn och för många gamla individer.

Att sambandet mellan dessa två debattämnen är ett utslag av vårt kollektiva undermedvetna, verkar uppenbart.

Att i lag tillåta eutanasi är att gå över en gräns, är ett så stort steg att varje humant tänkande värjer sig till det yttersta. Den som försöker få en uppfattning om hur människor i andra tider tänkt och handlat, hur de levande förhållit sig till de döende, ser naturligtvis bara en evig ström av olika mönster, av växlingar, olika tiders krav och press på människorna. Oöverskådliga versioner finns även i det som ligger nära vår tid. Hur bedömer man, eller vad vet man om, hur människor under olika tidsperioder handlat inför döende individer. Vad var på djupet orsaken till deras handlande. Vad var mer eller mindre humant under specifika förhållanden.

Kan någon kunskap om det förgångna ge stöd inför det val vi är i beråd att ta i dag?

Read the rest of this entry »

Tags:

Att dessa heta sommardagar, när man obrytt vandrar längs minnets järnkedjor, kan vara så kvävande men så tilltalande! Kvällen är en befrielse och lisa, den dränker jaget i världen och för det mot höjderna: att bida sin tid till ackompanjemang av naturen – en stjärna brinner och dör i de ändlösa rymderna, syrsorna syr en stråkkvartett åt oss som lever. När man sitter i trädgården och läppjar på ett svalt vin och stirrar ut över havet – vad innebär det? Ledan som anfaller även den mest ihärdiga av själar dör ut och föder en närvaro som överlever historien. Havet är nära och fjärran, ändlöst men gripbart. Allting – är. Det eviga är känslan av obegränsning, stillhet, förstumning och närvaro. Kluckandet från vågorna är tankens vila och flykt, känslans tystnad och kraft. Tänk att kärnan i själen, dit brus och oljud från livet inte förmår tränga, ibland står nära detta heliga.

Read the rest of this entry »

Tags:

Hon längtar lite efter Japan varje dag. Efter att gå och handla i någon förort, åka med tåget, leva vanligt vardagsliv.

 

– Vissa saker är speciellt fina. Som ett museum jag tänker på, där de har så vackert porslin och vackra målningar. Det är härligt att bara gå i de tysta salarna och känna. Och doften av stråmattor är underbar, säger Monica Braw, Japanexpert, författare och journalist.
Hon har bott i Japan över 15 år. Men dessutom ägnat det hela sitt yrkesliv.
Egentligen var det en slump som gjorde att hon kom dit. Braw studerade ryska i Lund, och åkte till Sibirien på en reportageresa. Sedan skulle hon fortsätta till USA, där hon gått på high school.

– Jag tyckte att jag inte riktigt fattat allting, att jag borde åka tillbaka till USA. Jag skulle bara mellanlanda i Japan.

Men Japan verkade väldigt intressant, så Braw tog sig lite tid där. Och då slog kärleken till, både till Japan och till numera bortgångne maken Juhani Lompolo, mångårig journalist för Finlands radio.

– Vi träffades direkt efter att jag kommit dit. Det var på en påsklunch hos gemensamma bekanta. Och vi gifte oss nästan med detsamma. Read the rest of this entry »

Tags: , , ,

– Fann jag en film tagen av SS som visar hur tretusen judiska män, kvinnor och barn kvävs tillsammans i gaskammare i Auschwitz skulle jag inte bara låta bli att visa den, jag skulle förstöra den!

Det säger inte en historierevisionist som vill underlätta förnekandet av Förintelsen, utan en ledande fransk intellektuell, Claude Lanzmann, redaktör för Les temps modernes och upphovsman till det främsta filmverket om Förintelsen, den drygt nio timmar långa Shoah.

Read the rest of this entry »

Varför inte?

Eva-Stina Byggmästar: Locus amoenus

Eva-Stina Byggmästar
Locus amoenus
Ellerströms
2013

Eva-Stina Byggmästars diktsamling är en ovanligt vacker liten volym i förlaget Ellerströms exklusiva Enhörningsserie. Boken har titeln Locus amoenus som är latin för ”en behaglig plats”. Begreppet har använts redan av skalder som Homeros och Virgilius och i konsten från romartiden, då betecknande ett populärt pastoralt ideallandskap.

En plats där trygghet och bekvämlighet råder, och där det skall finnas träd, gräs och vatten till hands. I den här samlingens 48 dikter, de flesta mycket korta, tar oss Byggmästar med in i en sådan idealvärld, där man enligt baksidestexten ”kan leva ut sina erotiska drömmar, långt bortom samhällets normer och krav”. Read the rest of this entry »

Tags: , , ,

Anna Enquist – Bedövarna

Anna Enquist
Bedövarna (De verdovers)
Övers. Per Holmer

Natur och Kultur 2013

Anna Enquist (svenskklingande pseudonym för Christa Widlund) är sedan 1990-talet en av Nederländernas mest lästa författare och har i hemlandet hamnat på bestsellerlistor för såväl sin prosa som – ovanligt nog – sin poesi. Hon är dessutom relativt välkänd även för svenska läsare, är gift med en svensk cellist, talar svenska och har tillbringat åtskilliga somrar i en hyrd stuga utanför värmländska Arvika.

Enquist är en av kanske en handfull samtida nederländskspråkiga författare som presenterats i helfigur på svenska. Förutom den historiska romanen De thuiskomst (Hemkomsten) från 2005 finns samtliga viktigare verk översatta till vårt språk: ett urval dikter, tre romaner, en novellsamling och ett antal teatermonologer. Read the rest of this entry »

Tags: , , , ,

Seierstad seger genom medkänsla

Åsne Seierstad – En av oss

Åsne Seierstad
En av oss
Bonniers

När skotten på Utöya når Simon Saebös huvud dör han inte i ögonblicket. Han stryker med den hand han har kvar mot skallen och drar den åt sig i reflex: det är hjärnan han känner. Och han förstår det. Han hinner förstå att det är hjärnan. 

Denna och liknande scener blir möjliga i Åsne Seierstads ´En av oss´ (Bonniers) därför att vi lärt känna Simon i texten sedan han föddes på sjukhuset i Kirkenes i augusti 1992. Han skrivs först till en tydlig person, en tonåring med politisk brådmogenhet och en ung vuxen med stark vilja och rörande omtanke – en omtanke som möjligen kostar honom livet: han håller upp hålet i staketet och manar på de andra att söka skydd innan han själv gör det, som han lärt av sin far Gunnar. Så mördas han.

Genom att han först gjorts tydlig, sedan mördas, blir medkänslan, saknaden och sorgen möjlig också hos läsaren. Detta är ingen thrillertext därför att varje offers historia tydliggörs nästan lika mycket som förövaren Anders Bering Breiviks.

Det finns också i denna långa reportagetext små vackra naturbilder som ökar närvaron utan att öka ohyggligheten i hela förloppet.

Det är en mycket medveten och skicklig journalist som för pennan: hon vet betydelsen av varje avsnitts längd, betydelsen att balansera vidrigheter mot djup medmänsklighet, betydelsen av små replipunkter, av vila för läsaren i korta antydda fiktionsinslag. Ändå väjer hon inte för dådens obegripliga grymhet.

Slutackordet i boken blir också trovärdigt genom att införa nya komplikationer två år efter morden: Simons föräldrar känner sig övergivna i sin sorg sedan mediastormen blåst över, Gunnar anklagar sig själv för att ha lärt Simon så mycket hänsyn i fotbollsträningen. Som vid all plötslig sorg finns en leda vid omgivningens försök till tröst i att släta över och markera att man måste gå vidare. All sorg är samma sorg. Den är bråddjup, svart och kvarstannande. Håll käft med dessa klena tröster, låt oss sörja!

Anders Bering Breivik träffade knappast sin biologiske far. Modern var växelvis starkt bindande och avvisande, så långt kan man nog lita på den psykologiska utredningen från barndomen. De första rättspsykiatrernas slutsats att ”multikultur” är en språklig nybildning i psykotisk mening och diagnosen bland annat därför paranoid schizofreni är befängd. Med ”neologism” menas i princip en språklig nybildning som är absolut unik för personen ifråga.

Narcissistisk personlighetsstörning plus Asperger är åtminstone en begriplig diagnos för mig som är psykiater. Sådana dubbeldiagnoser är inte alls ovanliga. Breiviks handlingar är däremot fullständigt exempellösa.

Men det hör till Åsne Seierstads storhet att inte fastna så mycket vid diagnoserna. Hon tycks alltid vilja göra personerna rättvisa i det unika som också finns hos varje människa. När hon följer ”Anders” ser hon en revolterande tonåring som vill bli ”king” i grafittigängen i västra Oslo men kanske knappt blir ”hangaround” och sedan avvisad, en egenföretagare i aktieplacering och falska examensbevis som överges av sin kompanjon, en adept inom Fremskrittspartiet som först anammas men sedan avvisas ”för vaghet”.

Då djävlar. Då inleds hans ökenvandring. Han börjar klippa och klistra på dator ur islamfientliga sajter ungefär när han flyttar tillbaka till sin mor 2006, han tillbringar flera år praktiskt taget helt framför datorn med våldsspelet World of Warcraft, förlorar sitt umgänge, blir ”justitiarius” det vill säga gruppledare under ”avataren”, spelfiguren, Andersnordic. Han blir samtidigt faktiskt inbjuden till Sankt Johanneslogen av Oslos frimurarloge, lägsta graden. Han har redan nått högre i sitt våldsspel och avvisar dem som andra avvisat honom.

Vårvintern 2011 när han flyttar till en tämligen avsides gård i Volstua vid Glomma har allt fantasimördande och alla inlägg om islams hot mot Europa fört honom till mycket målmedvetna förberedelser för vad som ska komma. Han ägnar över tre månader åt ren framställning av tändladdningar och sprängdeg i Volstua. Det finns korta dagbokskommentarer som antyder tvivel men i stort ändå ett slags vardaglig rutin att förbereda massmord där han ”motiverar sig” med pizza och godis och hanterar omgivningens ibland nyfikna intresse med ett slags formell skicklighet. Han avslöjar nästan hela sin plan för en häpen tågresenär som väl tror han skämtar makabert. Han låter bomben brisera och blir iakttagen av en person som skriver upp registreringsnumret, anmäler till polisen.

Lappen blir liggande. Det är som Palmemordet: en lapp blir liggande. Hela hans resa mot Utöya följs minut för minut, formligen mellan polisbilar som hade kunnat känna igen honom. 

Mot alla dessa offer vi lärt känna i boken.

Det är en skör balansgång hon går, Åsne Seierstad: balans mellan referat av ohygglig grymhet och medkänsla i varje enskildhet. Balans mellan allmänintresset för själva morden och sorgen hos de kvarlevande, deras intresse. Balans mellan mest dokumentation och en aning fiktion, för att göra läsandet möjligt.

Hon segrar. Hon går den nästan omöjligt svåra balansgången hela vägen ut. Trovärdigt, sakligt, med total närvaro.

Tags: , , ,

Att stå utanför sig själv

Henrik Jansson: Nyckelroman

Henrik Jansson
Nyckelroman
Scriptum

Henrik Janssons Nyckelroman handlar om huvudpersonen Henrik, som i sin tur skriver om karaktären HJ. Alla tre är författare och Åbobor. Själva titeln Nyckelroman antyder att berättelsen är en maskerad form av verkliga personer och händelser. Henrik medger att han gömmer sig bakom fiktionen, och studerar sitt liv genom karaktären HJ. Författarskapet och skrivandet diskuteras genom hela romanen, som utspelar sig i Åbo.

Nyckelroman är enligt baksidans text en roman om relationer, sjukdom och balansgången mellan det levda och det skrivna. Förhållandet mellan Henrik och sambon Matilda beskrivs redan på romanens första sida med en ömhet som går att känna igen från Janssons Brev till min K (2011). “Saker som dessa, de behöver inga ord men måste ändå skrivas”, skriver Henrik om livet med Matilda. Språket är poetiskt i all sin enkelhet. Jag upplever ändå att fokus ligger vid fiktionen och självreflektionen som berättelserna medför för Henrik och HJ. Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Livet som skört och tillfälligt

Henrika Ringbom
Öar i ett hav som strömmar
Schildts & Söderströms

På pärmen till Henrika Ringboms diktsamling Öar i ett hav som strömmar finns ett fotografi som genast slår klorna i mig. På fotografiet, som är taget i Berlin, syns en sliten fasad med en hel del graffitti. Bredvid ser vi en buske. Mitt i bilden finns en öppen port och en korridor genom vilken man ser en annan vägg, en annan öppen port; man ser ända fram till en stängd dörr, graffitti där också. Fotografiet etablerar genast en plats, en märklig skönhet. I slutet av samlingen får vi veta mera om detta fotografi. I ett av sina karaktäristiska prosalyriska stycken skriver Ringbom om den där dörren, bakgårdarna, färgerna. Husen är bebodda, skriver hon, fast det är inte så det vid första ögonkastet ser ut. ”Jag öppnar dörren och kommer ut på en gård med ett stort mandelträd i blom, rosa moln ovan en lekplats. Ruiner, pelarkapitäl, bänkar, murgröna. Murarna till gårdarna bredvid är låga, det är öppet, ljust, naturen har fått sköta sig själv, förfallet ha sin gång och gått så långt att det är vackert bredvid de upputsade husen.” Platsen beskrivs inte helt olikt vissa andra av dikterna som mera har drömmens karaktär. Också här finns den sortens konkretion som drömmar tenderar att ha, där konkretionen bär på lager av stämningar, associationer, glipor. Just detta är Ringbom genomgående bra på att fånga. Texterna i samlingen, där hon gör upp med hur man går vidare i livet och bearbetar känslor av sorg och saknad, kan påminna om privata anteckningar men det gör dem varken otillgängliga eller inneslutna i sig själva.

Read the rest of this entry »

Tags: , ,

« Older entries