2 2013

You are currently browsing the archive for the 2 2013 category.

Sluten cirkel eller allt samtidigt?

Fredrik Nyberg: Att bli ved

Fredrik Nyberg
Att bli ved
Norstedts, 2013

”Huvudperson” i Fredrik Nybergs nya prosa­diktsamling Att bli ved (Norstedts) är en äng som håller på att förgås genom inväxt av sly för att den inte är produktiv under kapitalismen. Som det tecknas olika vaga hot över men som smygande på slutet visar sig identisk med den äng utanför Srebrenica där massakerns offer grävdes ner.

Att ängen är subjekt i dikten är typiskt för den konkretism som ville utrota det psykologiska subjektets hegemoni i litteraturen: jaget, det ”jag som stod i vägen för sig själv” för att tala med Erik Beckman. Efter att ha anammat denna postmoderna propå är det nu som om Nyberg försöker återinföra jaget bakvägen för att peka ut moraliskt ansvar: Milosevic och Mladic nämns vid namn efter att ha smugit in på ängen som Riddaren, som ”Han med ljusgröna ögon” som ritar kryss över utplånade byar. Read the rest of this entry »

Tags: ,

Om plats där det dolda gror

Catharina Östman: Tills våra ansikten klarnar Scriptum 2012

Catharina Östman
Tills våra ansikten klarnar
Scriptum 2012

När jag läser Catharina Östmans senaste diktsamling Tills våra ansikten klarnar funderar jag på hur poesin pendlar mellan det konkreta och det allmänna på väldigt olika sätt där både konkretion och det allmänna kommer att säga något om den specifika poetens angreppssätt och litteratursyn. Det som gör dikt bra är ofta att läsaren drabbas på sätt som skapar konkretion där man kanske minst väntat sig det. Det kan handla om en slående bild, en formulering, eller ett tvärt grafiskt kast.

När jag läser den här diktsamlingen upplever jag att Östmans mål är just att formulera något allmänt, men på ett personligt och eget sätt. För mig framstår följande som ett slags huvudtema: ”det finns en väg inåt/som man bara kan gå ensam/och mycket långsamt”. Det tonfall som slås an genast från början är det privata, men samtidigt förmedlas en allmän erfarenhet.

Samlingen är östmans sjunde diktbok. Tills våra ansikten klarnar har en någorlunda klar struktur. Texterna skildrar hur något söndras, stängs inne, men hur jaget småningom helnar, hittar tillbaka till sig själv. Här skriver hon om kärlek, om slitningar, om sorg men också om ett slags envist och enträget livsbejakande – man måste leva (och här skiner en tematik fram, men den blir aldrig mer än en antydning). Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Peter Sandelin: Måsen och skeppet

Peter Sandelin
Måsen och skeppet
Schildts & Söderströms 2013

Peter Sandelin är en av Svenskfinlands mesta författare. Han är född 1930 och debuterade 1951med diktsamlingen Ur svalans loggbok. Sedan debuten har han publicerat en lång rad verk. År 2005 erhöll han Svenska Akademiens Finlandspris. Därtill är Sandelin bildkonstnär och har bland annat ställt ut på Amos Andersons konstmuseum i Helsingfors.

Sandelins senaste diktsamling heter Måsen och skeppet. Det är 60 sidor lyrik i modernistisk stil, utan innehållsförteckning och utan namn på dikterna. Den enda strukturen är uppdelningen i tre delar. Personligen hade jag gärna sett uppdelningen utebli, eftersom Måsen och skeppet är en diktsamling i ordets rätta bemärkelse: dikter som samlats mellan två pärmar och som på ett suggererande sätt går in varandra. Läsningen kan ske fritt, från pärm till pärm eller en dikt här och en dikt där. Det är skickligt gjort av Sandelin, som behärskar något som få gör. Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Medkännande, humoristiskt och insiktsfullt

Lars Hermansson: 10 avstånd

Lars Hermansson
10 avstånd
Lejd, 2013

Takhöjden i kök och vardagsrum är
3,23 meter, i hall och våt ut–

rymmen 2 och 80. När ett föremål
sugs in i ett svart håls gravitationsfält
saktas tiden i det ned till 0. I mor–

se vaknade jag av regnet och upptäck–
te att jag hade tandvärk […]

Lars Hermansson inleder sin diktbok 10 avstånd med mätningar av olika slag. Lite som ett fixerat barn som för första gången fått tag på en mätsticka och fullkomligt har snöat in på att mäta allt omkring sig. Allt. Från anus till olika positioner på den egna kroppen, till exempel. Men Hermansson hejdar sig. Låter bli. Han kommer på sig själv med ”Är det taskigt att skriva om din fitta, lämnar jag ut dig” i delen som handlar om jagets ex och heter just ”Jag tänker på din fitta”. Ändå finns det en vuxen man därinne någonstans, men en vuxens tanke och en vuxens teman. Det infantila tillåts inte riktigt, på gott och ont. Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Burlesk grundton tar över

Monika Fagerholm: Lola uppochner

Monika Fagerholm
Lola uppochner
Bonniers 2013

Parodi på en pusseldeckare. Istället en relationsroman från småstadshåla där övergivna tonårsbarn längtar bort men ändå stannar. På ett upphackat språk, vrängt i sig självt med avbrott, omvändningar, tempusväxlingar, bisatser, vidareassociationer som vid lätt mani. Dels för att gestalta känslor,  dels för att skapa en atmosfär av osäkerhet så som tillvaron själv tänks osäker, var god jämför David Lynch och Twin Peaks. Ungefär så ville jag genrebestämma Monika Fagerholms roman Lola uppochner (Bonniers), vill bestämma, romanen uppochner fast liksom strandfast. Detta lilla tillägg kunde vara typiskt, kan vara, som ettföralla.

Monika Fagerholm växte upp i superakademisk familj i Helsingfors men fick stipendiatsvistelse i svenskspråkiga Ekenäs 1998 och blev fast där, även gift. Hon berättar om en skräck hon fick inför småstadens mörker och tystnad och att denna tystnad tycktes dölja en hemlighet. Småstaden där alla känner alla på gott och ont döljer mycket mental och fysisk misär bakom tjusiga fasader. Hon berättar ju också om sitt eget alkoholmissbruk och hur hon nu är nykter alkoholist och skriver istället, ett skrivmissbruk, lyckosamt. Hon vet vad hon talar om samtidigt som hon har kandidatexamen, fått två Augustpris och ett Finlandiapris m.m. under otyglad författarkarriär sedan 1987.

Read the rest of this entry »

Tags: ,

Tonårstid och familjeliv

Tomas Jansson: Batman bor inte här längre

Tomas Jansson
Batman bor inte här längre
Schildts & Söderströms 2013

Det är alltid lika spännande då en ny författare gör entré på den finlandssvenska litterära scenen. Tomas Jansson (född 1961) torde vara känd för rätt många; han är filosofie magister i litteraturvetenskap, kulturjournalist, bosatt i Åbo och debuterar nu som romanförfattare med Batman bor inte här längre.

År 1986 fick han första pris i Arvid Mörnetävlingen och har sedan dess skrivit en del, men det är inte förrän nu som han också kan titulera sig romanförfattare. Jansson har själv sagt att det är en dröm som går i uppfyllelse. Jansson deltog med Batman bor inte här längre i Söderströms intrigromantävling och fick ett hedersomnämnande.

Batman bor inte här längre beskrivs som en bildningsroman och som en uppväxtroman, och det måste jag hålla med om att den är. Protagonisten är Robin som bor med sin familj som består av storebror Johan och av mamma och pappa. Mamman är deprimerad och oförutsägbar: ”Jag blir expert på att tolka hennes humörsvängningar, för jag måste veta vad de handlar om.” Pappan är ofta bortrest. Mamma äter inget, vill vila mycket, och tycker om då Robin tycker synd om henne – vilket han gör (han är den enda i familjen som gör det). Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Nu är det på allvar Lefflers tur

David Gedin & Claudia Lindén: Att skapa en framtid

David Gedin & Claudia Lindén (red.)
Att skapa en framtid
Kulturradikalen Anne Charlotte Leffler
Rosenlarv förlag 2013

Strindberg är förstås den författare som i kraft av sin mångsidighet och sin förmåga att fånga upp nya signaler i tiden blir ett närmast bedövande kraftcentrum under sent 1800– tal och tidigt 1900– tal i litteraturhistoriska framställningar. Hans produktion blir ett författarskap både i tiden och för framtiden med mottagna och förmedlade impulser i olika riktningar.

Men omkring Strindberg fanns en mängd författare, som visserligen inte kunde tävla med honom när det gäller inflytande och mångsidighet, men som i olika avseenden kan ha gjort en väl så väsentlig insats. Hur någon någonsin har kunnat ta något av Strindbergs unkna kvinnosyn på allvar verkar idag obegripligt. Men det fanns också helt andra röster i samtiden som hade en helt annan inställning – inte oväntat mest bland kvinnliga författare. Read the rest of this entry »

Tags: , , ,

Hopp trots dödlighet och saknad

Tua Forsström: En kväll i oktober rodde jag ut över sjön

Tua Forsström
En kväll i oktober rodde jag ut över sjön
Schildts & Söderströms 2012

Ibland är poeter så skickliga att orden blir kliniska. Så är inte fallet med Tua Forsströms En kväll i oktober rodde jag ut över sjön. Det är dikter att förundras över. Det är dikter som öppnar sig småningom.

Jag låter ett av motiven som upprepas i olika varianter sjunka in: diktjaget dumpar död fisk i sjön från sin roddbåt. Fisken har jaget tiggt till sig från torget. Är det en försoningshandling? Vad är det diktjaget vill försonas med? ”Inte vara onödigt rädd”. Det bakvända i bilden av den döda fisken som släpps ner i den mörka sjön har en suggestiv effekt.

Boken är tunn. I dikterna känner man genast igen Forsströms sätt att skriva, hennes poetiska territorier.  Det är en kylig värld som vi träder in i, det blåser hela tiden. Levande och död, varelser och materia samexisterar. Jaget är, heter det, inte fäst vid någon, men å andra sidan kopplas jaget till sina minnen, drömmar, till de döda, till stjärnorna, till sina medmänniskor. Vardagen är hela tiden där, vardagen där man tas in på sjukhus, lyssnar på nyheter eller tar långa och uppfriskande promenader. Uttrycket ”alldeles vanlig” förekommer flera gånger. Det drömska (som ibland har karaktären av minnen) sipprar in, men inte som en klar motsats till det vardagliga och rapporterande, sakliga tilltalet. Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Mästerligt ur barnperspektiv

Christina Kjellson: Solknepet

Christina
Kjellsson
Solknepet
Kabusa förlag, 2013

Barndomsskildringen Solknepet är musikern och visartisten Christina Kjellssons romandebut. Har man lyssnat till Kjellssons visor, eller någon gång läst hennes blogg, Ordagrant, så vet man att man kan sätta förväntningarna högt var gång Kjellsson sätter något på pränt. Och av Solknepet blir man inte besviken. 

 

Romanen har fått sitt namn av ”sol­knepet”, som är en besvärjelseramsa sjuåriga flickan Mirjam säger när hon blir orolig. Hon konstruerade den när hon hörde någon berätta att om solen slocknar så tar det åtta minuter innan det blir mörkt på jorden och människorna fryser ihjäl. Mirjam har en oerhört stark och reell dödsskräck,  och när hon blir rädd för att dö säger hon ramsan. Har solen inte slocknat när hon är klar efter åtta minuter, så vet hon att det är lugnt ett tag till. Solknepet är bara en av många åtgärder och strategier Mirjam har för att inte dö, för att klara av sin vardag och för att förstå sig på en bitvis komplicerad värld, med ideliga faror, en älskad farmor som reser i väg och aldrig kommer tillbaka, grannbarn som äger nyckeln till ett evigt liv, vuxna, vars abstrakta tal och bildspråk hon inte förstår, samt kläder som ”klagar” och sitter fel. Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Newer entries »