Catharina Östman

You are currently browsing articles tagged Catharina Östman.

Om plats där det dolda gror

Catharina Östman: Tills våra ansikten klarnar Scriptum 2012

Catharina Östman
Tills våra ansikten klarnar
Scriptum 2012

När jag läser Catharina Östmans senaste diktsamling Tills våra ansikten klarnar funderar jag på hur poesin pendlar mellan det konkreta och det allmänna på väldigt olika sätt där både konkretion och det allmänna kommer att säga något om den specifika poetens angreppssätt och litteratursyn. Det som gör dikt bra är ofta att läsaren drabbas på sätt som skapar konkretion där man kanske minst väntat sig det. Det kan handla om en slående bild, en formulering, eller ett tvärt grafiskt kast.

När jag läser den här diktsamlingen upplever jag att Östmans mål är just att formulera något allmänt, men på ett personligt och eget sätt. För mig framstår följande som ett slags huvudtema: ”det finns en väg inåt/som man bara kan gå ensam/och mycket långsamt”. Det tonfall som slås an genast från början är det privata, men samtidigt förmedlas en allmän erfarenhet.

Samlingen är östmans sjunde diktbok. Tills våra ansikten klarnar har en någorlunda klar struktur. Texterna skildrar hur något söndras, stängs inne, men hur jaget småningom helnar, hittar tillbaka till sig själv. Här skriver hon om kärlek, om slitningar, om sorg men också om ett slags envist och enträget livsbejakande – man måste leva (och här skiner en tematik fram, men den blir aldrig mer än en antydning). Read the rest of this entry »

Tags: , ,