Christer Kihlman

You are currently browsing articles tagged Christer Kihlman.

Självbekännelselitteraturen är släkt med självbiografin, memoaren, den fiktiva självbiografin, den självbiografiska romanen och autofiktionen och det som är ”baserat på en sann historia.” Det finns en överlappning, en gråzon. Det är svårt att bestämma vad som är vad. Något som emellertid kanske inte alltid är nödvändigt, bör tilläggas. Men de grundläggande begreppen är fakta och fiktion. Aristoteles skrev i sin Peri Poietikes (Om diktkonsten) ”att diktarens uppgift inte är att skildra det som har hänt, utan sådant som skulle kunna hända”. I dag är det inte längre så enkelt.

Jean-Jacques Rousseau (1712–1778) var tidig med sina Confessions (Bekännelser). Före honom gav Augustinus (354–430) ut ett verk med samma namn. Rousseau trodde att han inte skulle få efterföljare i sin nyskapande genre, men i dag flödar självbekännelserna och uppgörelserna och autofiktionen. I Svenskfinland var Christer Kihlman en av de tidiga, till exempel i den självutlämnande Människan som skalv (1971).

Författare som skriver om sina liv, sig själva, föräldrar, familj, vänner, sjukdomar, framgångar och tillkortakommanden, och vars författarjag i hög grad påstås vara detsamma som deras verkliga jag, är många (mest omtalad i Norden just nu är kanske Karl Ove Knausgård med sin Min kamp i sex band). Och om det inte explicit påstås vara samma jag eller verklighet, så förnekas det inte alltid aktivt heller. Kanske är det ett uttryck för individualismen som sägs prägla vårt moderna västerländska samhälle? Karl Ove Knausgård, Felicia Feldt, Karin Ehrnrooth, Susanna Alakoski, till och med Barack Obama, är några som skrivit om sig själva på olika sätt.

Litteraturvetenskapen talar om ”den självbiografiska pakten” (”le pacte autobiographique”). Med detta Philippe Lejeunes begrepp avses att läsarna skall ha rätt att anta att författaren försökt skriva sin egen historia. Ett avtal mellan författaren och läsaren: läsaren kan utgå från att författaren i hög grad håller sig till sanningen (som hon eller han minns den), i synnerhet om protagonistens namn är samma som författarens. Läsaren vet alltså att det inte är fiktion. Men det har blivit svårare. Undantag finns, till exempel i Peter Sandströms novellsamling Till dig som saknas (som belönades med den finländska Rundradions svenska litteraturpris i år). I en av novellerna heter karaktären Peter och är författare, och hänvisar till sitt tidigare verk Syster Måne. Sandström gav år 2001 ut Syster Måne. Den fiktive Peter citerar ur Syster Måne, men citatet stämmer inte överens med det som står i Sandströms Syster Måne. Ett mycket intressant grepp. En läsare tror lätt och kanske gärna att Sandström skriver helt och hållet om sig själv.

Miljonfrågan är: vad är fakta, vad är fiktion? Och i förlängningen: vilken roll spelar det? Ibland ingen. Det går att njuta av litteratur, oberoende av om den är sann, halvsann eller fiktion, eller en blandning. Men: ibland vill läsare veta. De kanske trott att något är sant, och så visar det sig att det utgick från verkligheten, men kryddats med fiktion. Eller så har person- och ortnamn bytts ut för att skydda verkliga personer, ibland till och med författarnamnet (exempelvis Felicia Feldt, som i verkligheten har ett annat efternamn).

Ett exempel är Karin Ehrnrooths bok Flickan som blev fel. Hon berättar om sin uppväxt, och säger så här (Hufvudstadsbladet 16.10.2011): ”Den är en roman baserad på mina känslor men inte hundra­procentigt sann.” Och just här tror jag vi bör stanna upp – det finns objektiva sanningar, men också subjektiva, individuella upplevelser. Och vi måste kunna skilja på det här då vi läser litteratur som utgår från författaren eller från annat som helt eller delvis är verkligt.

Såframt man inte skriver ett vetenskapligt verk, där man är källkritisk och hänvisar till trovärdiga källor och undviker tolkning, nöjer sig med att presentera verifierbara fakta, då är sanningen inte absolut. Det finns en del i Ehrnrooths bok som går att kontrollera i trovärdiga källor, och som visar sig vara sant.
Men författarinnans egna, personliga subjektiva upplevelser – vem kan ifrågasätta dem?

Ett annat exempel är Emma & Uno av Märta Tikkanen, där hon skriver om sina morföräldrar Emma och Uno Stadius. Hon utgår till en del från handskrivna brev och verifierbara uppgifter, men då sådant saknas fyller hon på med det som kunde ha hänt: ”Jag vet inte, kommer inte att veta. Men kanske kan jag skriva fram möjliga konturer – ”.

I förordet till den då (utkom första gången 1968) omtalade Legionärerna av Per Olov Enquist skriver författaren att ”[d]etta är en roman om baltutlämningen, men om beteckningen ’roman’ förefaller någon stötande, kan den ersättas med ’reportage’ eller ’bok’.” Händelserna som beskrivs har inträffat, men beteckningen ”roman” kan vara ett sätt för författaren att, så att säga, ha ryggen fri (trots att Enquist gjorde omfattande undersökningar och efterforskningar). Det är en roman som inte är påhittad. Göran Hägg, docent i litteraturvetenskap, kallar den för ”dokumentärprosa”.
Rent självutlämnande finns i bland andra Britta Berggren Ericsons Snälla mamma – sluta dricka, i Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och i Kay Redfield Jamisons En orolig själ.
Snälla mamma – sluta dricka är en rörande berät­telse om författarinnans 30 år som aktiv (numera nykter) alko­holist. Heberlein och Redfield Jamison skriver om hur det är att leva med mano­depressivitet (bi­polär sjukdom). Redfield Jamison är dessutom psykolog och professor i psykiatri, och en av värld­ens främsta kliniker vad gäller just hennes egen sjukdom.

Den springande punkten är emellertid vår förmåga eller icke att läsa det som inte helt en­tydigt kan klassas som fiktion. Är vi förmögna att läsa sådant? I Hufvudstadsbladet (28.10.2012) ifrågasätter kulturchefen Philip Teir till och med kulturjournalisternas förmåga att läsa fiktion: ”Tanken är inte långsökt, nu då Skavlansoffan varje fredag fylls av författare som skrivit uppgörelser med sina föräldrar, äkta hälfter och sig själva.” Han avslutar sin text med att nämna ”vår uppenbara längtan efter förtroenden.”

Uppgörelselitteraturen är populär nu, liksom själv­bekännelselitteraturen. Det är svårt att veta var gränserna går och svårt att veta vad som är sant – om man har ett behov av det. Björn Ranelid brukar skriva om ”författaren” i sina böcker, till exempel i Kniven i hjärtat. I en diskussion om den där jag deltog blev många upprörda över att ”författaren” kunde göra så och skriva så. Men Björn Ranelids författare är inte den verkliga författaren Björn Ranelid! Det tog många för givet. Om en författare skriver om ”författaren” så måste det vara den verkliga författaren!?

I dag går debatten het om Sveriges kung. Vad gjorde han, vad gjorde han inte? Två motstridiga böcker har kommit ut, Den motvillige monarken (Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer) var startskottet i slutet av år 2010. Nyss kom ett svar på boken, då boken Från en säker källa (Dick Harrison och Desirée A. Schein) gavs ut. I teveprogrammet Debatt satt för ett tag sedan representanter för de båda böckerna och försökte övertyga varandra och publiken. Båda sidorna var bombsäkra på att just deras sanning var Sanningen om kungen – två sanningar som sinsemellan inte går ihop. Vem har rätt?

Vårt behov av sanning tycks vara påtagligt. Om författare inte noggrant väger sina ord och etiket­teringar riskerar de att hamna i hetluften (som Liza Marklund för några år sedan). Men som läsare har vi faktiskt också ett ansvar för att inte lita blint på allt, vara källkritiska, förmå skilja mellan fiktivt jag och författarens verkliga jag, förstå att gråzoner är oundvikliga och veta att det är skillnad på verifierbara uppgifter och på subjektiva upplevelser.

Jag rekommenderar förresten varmt alla böckerna jag nämnt ovan (bortsett från kungaböckerna som jag ännu inte läst).

Tags: , , , , , ,