Hans Boij

You are currently browsing articles tagged Hans Boij.

 

Det onda sägs på många goda sätt; Du kan inte undvika dem alla.

 

Det vulgära i mig är botten också i andra

 

Ondska är bara brist.

 

Den goda viljan är inte felfri. Den felfrie tror motsatsen.

Read the rest of this entry »

Tags: ,

Jag börjar få märkliga försändelser, det är i mitten av åttiotalet och jag skriver pjäser, det är vad jag vill i alla fall, bli dramatiker. Den okände avsändaren har visst sett mig uppträda (nej inte på Chat Noir utan på Kilen i Kulturhuset) och blivit på något vis tilltalad av mitt sätt att deklamera. Han presenterar sig genom ett ganska detaljerat CV. Jag imponeras särskilt av att han varit anställd på varuhuset Bloomingdales i New York, gardinavdelningen.

De dadaistiska konstverken fortsätter komma genom min brevlåda, verkar inte finnas en snörstump som inte går att använda, torkade blommor pratar i vers, urklippta bokstäver i olika färger dansar.
Nej men, tänkte jag, den här människan har jag hittat på.

Det visar sig att just samma tanke hade Hans Hugo, fast jag kom att kalla honom Ernst, för enkelhetens skull, att jag var en kvinna han hittat på. Han blev hjärtans glad över att ha kunnat skapa en så bisarr kvinna, det märkte jag ju. För vi blev förstås vänner. Read the rest of this entry »

Tags: ,

Hans Boij har bott i Stockholm sedan 1960 och hans författarskap har till stor del kommit till på kaféer i staden eller på spatserturer i densamma. Många ser honom kanske som en stockholmsförfattare.
Det är viktigt för min berättelse att påminna om Boijs geografiska bakgrund. År 1939–1944 bodde han i Vasa, 1944–46 var han krigsbarn i Stockholm, från 1946–50 levde han i Helsingfors och sedan flyttade han till Djursholm, utanför Stockholm, där han bodde 1950-54. Därefter åkte han österut igen och bodde 1954–56 i Ekenäs. Boij flyttade sedan västerut ända till Amerika och bodde i Toronto och New York 1957–59, innan han vände åter till Finland för några månader i Oravais 1959 och sedan militärtjänstgöring i Dragsvik 1959–60. Först efter detta, år 1960, flyttade Boij till Stockholm.

Hans Boij flackade alltså mellan Sverige och Finland, en amerikansk utflykt undantagen, under sina första 20 år – något som är vanligt för finlands­svenskar. Boij är dock född i Vasa och har kvar starka rötter där. Boij har en teori om att människor som lämnar sitt hemlandskap i riktigt unga år har en större önskan att återvända än de som flyttar efter att ha genomgått hela sin skolgång i landskapet. Han menar att det finns kvar något för­trollat och obesudlat över det – när man lämnar som litet barn. Read the rest of this entry »

Tags: ,

”Jorden ser ut som en fallfärdig trappa. Den är full av snedsteg.” Med de orden inledde Hans Boij sin debutsamling Sviternas tal (1965) och den sentensen har på något sätt präglat den boijska inställningen till livet och dikten, även om han själv sällan eller aldrig annat än uppsåtligt trampat fel eller i det berömda klaveret. Han vet var trappans brister finns och han gör oss uppmärksamma på dem.

Hoppar man fram ett dussin böcker i utgivningen hittar man ”Opus 12 / Varelse”. Det är dikter med en omisskännlig särprägel, stillsamt ironiska, inte sällan i grunden starkt satiriska men det är en satir som åstadkoms med väl övertänkta och aldrig grova medel. Read the rest of this entry »

Tags: ,

Vad innebär skrivandet för dig?
– En bedräglig bekräftelse på att jag har funnits. Jag skrev, alltså fanns jag. Samtidigt känns det otillfreds­ställande att då recensenter ger exempel på mina treradingar, så är det mera sällan sådana jag själv skulle ha valt.

Vad skriver du om?
– Från början skrev jag för att jag ville vara lika bra som de bästa poeter jag läst. En skral utgångspunkt för en konstnär; den inställningen leder aldrig till nyskapande. Sedan jag 1985 kom i kontakt med E M Cioran har det långsamt gått upp för mig att – utöver den naturdyrkare jag är – har jag skrivit för att misshaga fascismen. Read the rest of this entry »

Tags: ,