Jaana Erkkilä: Fanstackarn och Vinterparadis

Fantasifullt och Simbergskt

Jaana Erkkiläs (född 1960) bok Fanstackarn och Vinterparadis är ett annorlunda verk. Enligt Erkkilä är den dels ”två poetiska berättelser i ord och bild”, dels en hedersbetygelse till bildkonstnären Hugo Simberg (1873–1917) och till naturskyddsarbetaren Veikko Salkio (1912–2006): ”Hommage à Hugo Simberg & Veikko Salkio”.

Simberg var en av de mest betydande konstnärerna under den finländska konstens guldålder, men samtidigt skiljde han sig från sina samtida med sina fantasimålningar med smådjävlar och änglar. Det här återkommer också i Erkkiläs bok. Salkio är kanske inte lika känd, men information om honom finns på webben för den som är intresserad. Han grundade bland annat naturmuseet Kieppi i Karleby.

Fanstackarn och Vinterparadis är en trespråkig bok, finska, svenska och engelska. För översättningarna står Anna– Lisa Lindgren, Harriet Jossfolk– Furu, Jane Rose och Erkkilä. Det är en intressant och spännande liten bok som är svår att placera in i något fack.

Tyvärr har jag inte sett den i någon bokhandel eller någon annanstans; det verkar som om den bara går att beställa från förlaget. Det är synd, för det är en trevlig bok som skulle förtjäna större spridning. Ja, trevlig är just det rätta ordet. Vi har de två berättelserna, Fanstackarn och Vinterparadis, och vi har dem på tre språk. Erkkilä nämner i efterordet att hon arbetat med ”en barnpublik som utgångspunkt”, men Fanstackarn och Vinterparadis kan – och skall – läsas av alla!

Erkkilä är bildkonstnär och hennes konst som pryder varje uppslag i boken är en glädje för ögat. Då berättelsen Vinterparadis börjar sker det tillsammans med fantasifull blåvit skogsbild där björnen sover i en fåtölj med igelkotten på ryggstödet och pojken i sängen med korpen sittande vid sänggaveln. Det finns nog något Simbergskt över boken, och i synnerhet över Erkkiläs bilder. Det enda jag önskar är att bilderna vore större. Erkkilä är en skicklig bildkonstnär, och, visar det sig, också en skicklig skribent.

I förordet berättar hon att på Simbergs tid var allt ”osäkert tryggt. Ingen visste på förhand, vem som var svag och vem som var stark.” På den tiden var nämligen Döden en av byborna.

Petter C. Björk

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *