Mari Lindman

You are currently browsing articles tagged Mari Lindman.

Livet som skört och tillfälligt

Henrika Ringbom
Öar i ett hav som strömmar
Schildts & Söderströms

På pärmen till Henrika Ringboms diktsamling Öar i ett hav som strömmar finns ett fotografi som genast slår klorna i mig. På fotografiet, som är taget i Berlin, syns en sliten fasad med en hel del graffitti. Bredvid ser vi en buske. Mitt i bilden finns en öppen port och en korridor genom vilken man ser en annan vägg, en annan öppen port; man ser ända fram till en stängd dörr, graffitti där också. Fotografiet etablerar genast en plats, en märklig skönhet. I slutet av samlingen får vi veta mera om detta fotografi. I ett av sina karaktäristiska prosalyriska stycken skriver Ringbom om den där dörren, bakgårdarna, färgerna. Husen är bebodda, skriver hon, fast det är inte så det vid första ögonkastet ser ut. ”Jag öppnar dörren och kommer ut på en gård med ett stort mandelträd i blom, rosa moln ovan en lekplats. Ruiner, pelarkapitäl, bänkar, murgröna. Murarna till gårdarna bredvid är låga, det är öppet, ljust, naturen har fått sköta sig själv, förfallet ha sin gång och gått så långt att det är vackert bredvid de upputsade husen.” Platsen beskrivs inte helt olikt vissa andra av dikterna som mera har drömmens karaktär. Också här finns den sortens konkretion som drömmar tenderar att ha, där konkretionen bär på lager av stämningar, associationer, glipor. Just detta är Ringbom genomgående bra på att fånga. Texterna i samlingen, där hon gör upp med hur man går vidare i livet och bearbetar känslor av sorg och saknad, kan påminna om privata anteckningar men det gör dem varken otillgängliga eller inneslutna i sig själva.

Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Spindelprojekt och isens tröga rörelse

Roger Melin: Fältbok för pilgrimer

Roger Melin
Vattnet ser det som inte finns men varit: fältbok för pilgrimer
Black Island Books

Vad tänker du på när du hör ordet pilgrimsvandring? Själv tänker jag på koncentrerat gående, den stora uppmärksamheten och den enhetliga riktningen: vandraren är på väg och just riktningen är bortom alla tvivel. Roger Melins diktsamling Vattnet ser det som inte finns men varit: fältbok för pilgrimer är en delvis annan sorts resa. Istället för det fokuserade är det ett skiftande landskap vi rör oss i här och kursen är inte alltid klar – även om ett av pilgrimsresans viktigaste element lyfts fram: att det är själva vandringen som är meningsfull, sökandet. Melin skriver fram ett slags resande som snarare än en metodisk uppmärksamhet tittar omkring sig åt många håll samtidigt. Den här något kringflackande uppmärksamheten verkar vara ett slags angreppssätt. ”Det glider undan mycket på en vandring,/ det att jag inte ser dig bära på något fysiskt/ är att gå dig till mötes./ Jag går för att inte fastna och lämna mig därhän,/än sedan då, utgångspunkten är helt annorlunda,/ och dold för dig själv, men vem tror det.” Och för att alludera till en annan dikt där detta formuleras på ett än mer positivt sätt: det är gott att ha flera riktningar. Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Om plats där det dolda gror

Catharina Östman: Tills våra ansikten klarnar Scriptum 2012

Catharina Östman
Tills våra ansikten klarnar
Scriptum 2012

När jag läser Catharina Östmans senaste diktsamling Tills våra ansikten klarnar funderar jag på hur poesin pendlar mellan det konkreta och det allmänna på väldigt olika sätt där både konkretion och det allmänna kommer att säga något om den specifika poetens angreppssätt och litteratursyn. Det som gör dikt bra är ofta att läsaren drabbas på sätt som skapar konkretion där man kanske minst väntat sig det. Det kan handla om en slående bild, en formulering, eller ett tvärt grafiskt kast.

När jag läser den här diktsamlingen upplever jag att Östmans mål är just att formulera något allmänt, men på ett personligt och eget sätt. För mig framstår följande som ett slags huvudtema: ”det finns en väg inåt/som man bara kan gå ensam/och mycket långsamt”. Det tonfall som slås an genast från början är det privata, men samtidigt förmedlas en allmän erfarenhet.

Samlingen är östmans sjunde diktbok. Tills våra ansikten klarnar har en någorlunda klar struktur. Texterna skildrar hur något söndras, stängs inne, men hur jaget småningom helnar, hittar tillbaka till sig själv. Här skriver hon om kärlek, om slitningar, om sorg men också om ett slags envist och enträget livsbejakande – man måste leva (och här skiner en tematik fram, men den blir aldrig mer än en antydning). Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Hopp trots dödlighet och saknad

Tua Forsström: En kväll i oktober rodde jag ut över sjön

Tua Forsström
En kväll i oktober rodde jag ut över sjön
Schildts & Söderströms 2012

Ibland är poeter så skickliga att orden blir kliniska. Så är inte fallet med Tua Forsströms En kväll i oktober rodde jag ut över sjön. Det är dikter att förundras över. Det är dikter som öppnar sig småningom.

Jag låter ett av motiven som upprepas i olika varianter sjunka in: diktjaget dumpar död fisk i sjön från sin roddbåt. Fisken har jaget tiggt till sig från torget. Är det en försoningshandling? Vad är det diktjaget vill försonas med? ”Inte vara onödigt rädd”. Det bakvända i bilden av den döda fisken som släpps ner i den mörka sjön har en suggestiv effekt.

Boken är tunn. I dikterna känner man genast igen Forsströms sätt att skriva, hennes poetiska territorier.  Det är en kylig värld som vi träder in i, det blåser hela tiden. Levande och död, varelser och materia samexisterar. Jaget är, heter det, inte fäst vid någon, men å andra sidan kopplas jaget till sina minnen, drömmar, till de döda, till stjärnorna, till sina medmänniskor. Vardagen är hela tiden där, vardagen där man tas in på sjukhus, lyssnar på nyheter eller tar långa och uppfriskande promenader. Uttrycket ”alldeles vanlig” förekommer flera gånger. Det drömska (som ibland har karaktären av minnen) sipprar in, men inte som en klar motsats till det vardagliga och rapporterande, sakliga tilltalet. Read the rest of this entry »

Tags: , ,