Österbottnisk litteratur

You are currently browsing articles tagged Österbottnisk litteratur.

Dikt

Om kvällarna minns jag barndomen och ser alla tider
jag vandrar.
Som ett löv i vindarna, inom mig lider världens vävnad
och jublar friheten.
Och jag är växande tusen sånger
samtidig visdom: frid.

Liksom vindarna ändrar riktning
och vi skingras i dem
talar jag om saker som är sanna och
aldrig kan hejdas.

Och vi talar som hade vi blåst fram vinden
och fåglarna till att leka i den.

Ur Det är världen jag älskar (1971)

svensk tolkning av Göran Ekström

Tags: , , ,

Dikt

Det som varit vackrast
distans och ensamhet har burits till världen
på diktens fat,
det som varit högst
har burits till världen på den iakttagande
närvarons fat.
Nu mal världens dystra kvarnar,
vars kuggar är mig främmande och alla sirener
tjuter som vid flyglarm.
Jag är ensam och rådlös, dagarnas skira glans
är borta.
Måtte jag ej bli kvar på skeppets däck
som Baudelaires Albatross, måtte det ej längre
finnas människor som retar Albatrossen.
Jag skulle unna mig se en ny värld.

Ur Alldeles som om en människa lyssnade (1984)

svensk tolkning av Göran Ekström

Tags: , , ,

Dikt

Hur många gånger har jag förälskad för första gången
skrivit en dikt om ditt ansikte,
om soldansen på dina kinder. Hur många gånger har
jag föryngrats
tillbaka till början.
Ajaj vilka dagar, söt är honungen för mina ögons bin
i dina ögons blommor.

Ur Skapandet (1972)

svensk tolkning av Göran Ekström

Tags: , , ,

Han var ung, han var förälskad, han ville förändra världen. Han kunde skriva fram det skira och det djupa som ingen annan. Men hans öde blev tragiskt. Kvar finns poesi som talar till oss med en unik röst.

Göran Ekström i Vasa blev bekant med Leif Färding i slutet av 1960-talet. Det är en mång­sidig och entusiastisk ung man han berättar om.
– Leif var ljus i sinnet och intresserad av allt. Han var filosofisk och också mycket romantisk  vid den här tiden. Han hade en vacker, ung flic vän och de var så förälskade, säger Ekström, ak­tuell i boken Med ansiktet i vinden möter jag världen (Fri Press), där han tolkat Leif Färdings dikter till svenska. Trots det svenskklingande namnet var Färding nämligen finskspråkig.

Read the rest of this entry »

Tags: , , , ,

Tua Forsström

Jag älskar Gösta Ågrens dikter för deras allvar och mod och den karga skönheten. Han kan skriva om våra liv  på ett sätt som hjälper mig att se tydligare. Insiktsskapande ja, på ett sätt som gör att jag med tiden tror att jag själv har hittat på vissa rader hos honom.

 

Ralf Andtbacka

Gösta Ågren tillhör de poeter som skapat en diktvärld med omisskännliga drag. Han förenar det lokala och det universella, det personliga och det allmänmänskliga, på ett sätt som är utmärkande för stor litteratur. Det finns kärvhet i hans poesi, en strävan att i alla skeden se klart på livet, men genom sin speciella formuleringskonst är han samtidigt något av en tröstare.

 

Claes Andersson

Gösta Ågren är en egensinnig och imponerande mänska och författare. Han är kompromisslös, ständigt nyfiken och nytänkande, antingen det gäller historien, marxismen, våldet, hembygden, modersmålet eller strävan efter en  egen poesiform. Några av hans paradoxer har blivit allmän egendom: ”Oroa dig inte, det ordnar sig aldrig” är en av dem, som jag också stulit och använt i min pjäs Den förälskade terapeuten. GÅ har med åren skrivit en alltmera förtätad poesi, klar, logisk och ändå fylld av mystik, ändå ovedersägligt gripbar och begriplig. Han hör till de poeter jag alltid vill läsa.
Jag har i min poesihylla 24 av Ågrens böcker. De är alla starka på sitt sätt. Hans eget urval En dal i våldet (poesin 1955-1985 i urval) innehåller många av mina favoritdikter. Tag t.ex. denna dikt, ”Sommar”, så typisk för Gösta Ågrens explosiva och ändå innerliga språkliga kraft: ”vid- / öppna rop. Denna form / av smärta kallas rosor.”

Tags: , , , , ,

Vissa författare har stor bredd, anses det. Det kan man utan tvekan säga också om Gösta Ågren, men framför allt tänker jag på hans höjd. Hans författarskap fyller hela av­ståndet mellan plogfårorna och landsvägsgruset i barndoms­byn Lippjärv, intill Nykarleby, och de högsta sfärer av varandet som markeras av filosofer som Wittgenstein och Heidegger. Om ena ytterpolen i det avseendet är diktsamlingen Här i orkanens blinda öga (2006), där varje dikt är en kommen­tar till de båda filosofernas utsagor, är romanen Jordlös bonde (1956) den andra. Romanen, Göstas andra bok, efter diktsamlingen Kraft och tanke året innan, är ett sårigt och mycket realistiskt format avtryck av omständigheter i den österbottniska byn som kommer författarens biografi väldigt nära. Här ligger tyngdpunkten med överväldigande eftertryck på de materiella villkoren, med en ung huvudperson, pojken och snart nog ynglingen Sven (ett av Göstas autentiska namn, för övrigt), som börjar kasta sina blickar och sända sina tankar upp mot och ut över tillvarons vidare räjonger. Ren nöd, oreserverat armod präglar tillvaron för den jordlöse backstugusittaren och hans familj, där Sven är yngste sonen, och faderns timmerhuggande är osäkert och ger klent livsuppehälle. Undra på att det föder drömmar hos den redan dröm­begåvade pojken. Read the rest of this entry »

Tags: , , ,