Sandro Key-Åberg

You are currently browsing articles tagged Sandro Key-Åberg.

Sandro Key Åberg

Sandro Key-Åberg blev för mig en god förebild som skrivpedagog. På mina skrivarkurser var han en flitig gäst, eftersom han ägde en unik förmåga att se det utvecklingsbara i amatörskrivarnas texter. Han såg också eleverna som sina medmänniskor och kunde gjuta mod i en osäker medelålders kvinnlig skrivare genom att kalla henne ”O, du mitt vackra barn!”

 

Jag träffade Sandro Key-Åberg i kurssammanhang på 80-talet och läste hans då aktuella böcker. Ofta när han mötte en ny publik berättade han om sin problematiska barndom, då han ständigt bytte fosterhem och kände sig övergiven av sin lilla runda mor. Vem som var hans far visste han inte som barn. Tidigt i sin utsatthet som ”oäkting” lärde han sig att använda språket som försvarsmedel. ”Språket blev min överlevnadsflotte”, säger han i en intervju.

Hans barnsliga poetiska glädje över att vrida och vända på ord gjorde det ibland svårt att föra ett vettigt samtal med honom. Han kunde ta tag i en vardaglig fras och snabbt dribbla bort samtalspartnern genom att ge orden en annan mening än den konventionella.

Efter Sandros död 1991 kom jag att intressera mig för hans av mig olästa 50-talsböcker. Jag skrev min doktorsavhandling om hans tidiga författarskap och lärde känna en annan Sandro. Jag utgick från att hans svåra barndomsupplevelser måste ha påverkat hans diktning.

Read the rest of this entry »

Tags: ,

Jag läste Sandro Key-Åbergs roman De goda människorna av en slump, för snart tio år sedan. Jag hittade den i ett bibliotek, som inte var mitt, så ja, jag stal den, men jag tyckte väl att det var en passande handling för en bok med en så självgod titel.

Nu visade det sig att romanen var något helt annat än jag hade förväntat mig. Titeln skulle läsas bokstavligt och syftade på det faktum att människokött faktiskt är gott. Romanen berättade den vedervärdiga historien om en familj som flyttar in i en annan familj och kräver att bli serverad kött minst en gång per dag. Medan gästerna äter sina värdar ur huset kastar de lystna blickar på den lilla Kerstin, den föräldralösa kusinen, och textens formliga köttslighet blir plötsligt mycket svår att tugga i sig: ”Du kan se på Maud att hon är alldeles bedårad av det lilla livstycket, ögonen lyser, stora och vidöppna, du kan höra att hon utstöter små läten, ömsom kurrande, ömsom smackande. Esters ansikte är ljust och strålande av innerlig fröjd och hon putar med läpparna mot den lilla. Hans glittrar över hela ansiktet av förtjusning och hans mun är öppen och ger ifrån sig allehanda gutturala läten. Han böjer sig kelet ner mot Lilla Kusinen, för sitt stora, röda och våta ansikte intill hennes.”

Read the rest of this entry »

Tags: ,

På senvintern 1971 fick jag ett telefon­samtal från Rabén & Sjögrens bokförlag. Åke Löfgren, chef för skönlitterära avdelningen, talade om att förlaget antagit mitt manus. Diktsamlingen var planerad till våren 1972 men kontraktet skulle komma inom en snar framtid.

– När du har fått det, läst igenom och skrivit under kan du höra av dig, så får vi bestämma en dag när du kan komma hit och lämna in det, då får vi se varann i ögonen också, sa han och gratulerade till debuten.

Ett par veckor senare åkte jag till Stockholm. Åke Löfgren visade mig runt på förlaget och jag hälsade på några medarbetare, som välkomnade mig in i gänget. Jag blev bjuden på lunch och på den välkända krogen sa Åke Löfgren, att jag inte skulle hysa några förhoppningar om recensioner och försäljning.

– Debutsamlingar går man gärna förbi, det är inte ovanligt att de säljer tvåsiffrigt, sa han och såg fram mot nästa manus, som han hoppades skulle bli prosa.

Ett drygt år senare hade jag läst korrektur, fått fri­exemplaren och besked om utgivnings­dag, en torsdag i april. Söndagen som föregick ut­givnings­veckan publicerade Dagens Nyheters Namn & Nytt en dikt, min omskrivning av tros­bekännelsen, och fotot från dikt­samlingens baksida under rubriken ”Bagare Boström bakar beska bullar”. På måndagen tömde brevbäraren några försändelser adresserade till ”den så kallade diktaren” i min låda. Anonyma brevskrivare förklarade att jag en dag kommer att få brinna i helvetets eviga eld, de som klippt ur DN-spalten hade ritat svarta kors över mitt ansikte. En lokaltidning följde upp med dikt och foto på måndagsmorgonen. Det gav ett par stadsbor anledning att gå till arbets­förmedlingen, där jag var nyanställd, och kasta in brev med tidnings­urklipp i kundmottagningen, något som förskräckte min gamle handledare.

Read the rest of this entry »

Tags: ,

När jag som ung student kom till i Uppsala på 1960-talet var Sandro Key Åberg en tongivande poet. Jag läste hans dikter och såg hans nyskapande teaterföreställningar O. Scenprator (1964) och Härliga tid som randas (1968). Vid dessa föreställningar kunde man ta del av ett helt nytt scenspråk, en långt driven och mycket medveten lek med språkets klichéer. Utgångspunkten var ”vanliga” människors sätt att tala. Key Åberg kände mycket för den ”vanliga” människan, och i sina dikter ställde han ofta den lilla människans språk mot kanslispråket, maktens språk.

När jag längre fram på 1960-talet gjorde min praktiktermin som lärare på Fjellstedtska skolan i Uppsala lät jag eleverna läsa Key Åbergs prator. Det gick kanske inte hem så bra bland de blivande prästämnena, något som mer får tillskrivas deras lärares undervisningsförmåga än Key Åbergs texter. Det hela hade säkert fallit betydligt bättre ut, om Key Åbeg själv varit på plats och talat till eleverna. Han var en lysande pedagog, engagerad i folkbildningen, en flitig medverkare i skrivarkurser och poesiaftnar och en uppskattad föreläsare på konferenser och möten. Read the rest of this entry »

Tags: ,

Se dig om, min vän

där vi sitter på

våra mjuka och stoppade

säten i vår gungande

och lövade vagn,

där penninggräs och

prästkrage doftar

instoppade bland det

syrliga björkriset. Read the rest of this entry »

Tags: ,