Schildts & Söderströms

You are currently browsing articles tagged Schildts & Söderströms.

Livet som skört och tillfälligt

Henrika Ringbom
Öar i ett hav som strömmar
Schildts & Söderströms

På pärmen till Henrika Ringboms diktsamling Öar i ett hav som strömmar finns ett fotografi som genast slår klorna i mig. På fotografiet, som är taget i Berlin, syns en sliten fasad med en hel del graffitti. Bredvid ser vi en buske. Mitt i bilden finns en öppen port och en korridor genom vilken man ser en annan vägg, en annan öppen port; man ser ända fram till en stängd dörr, graffitti där också. Fotografiet etablerar genast en plats, en märklig skönhet. I slutet av samlingen får vi veta mera om detta fotografi. I ett av sina karaktäristiska prosalyriska stycken skriver Ringbom om den där dörren, bakgårdarna, färgerna. Husen är bebodda, skriver hon, fast det är inte så det vid första ögonkastet ser ut. ”Jag öppnar dörren och kommer ut på en gård med ett stort mandelträd i blom, rosa moln ovan en lekplats. Ruiner, pelarkapitäl, bänkar, murgröna. Murarna till gårdarna bredvid är låga, det är öppet, ljust, naturen har fått sköta sig själv, förfallet ha sin gång och gått så långt att det är vackert bredvid de upputsade husen.” Platsen beskrivs inte helt olikt vissa andra av dikterna som mera har drömmens karaktär. Också här finns den sortens konkretion som drömmar tenderar att ha, där konkretionen bär på lager av stämningar, associationer, glipor. Just detta är Ringbom genomgående bra på att fånga. Texterna i samlingen, där hon gör upp med hur man går vidare i livet och bearbetar känslor av sorg och saknad, kan påminna om privata anteckningar men det gör dem varken otillgängliga eller inneslutna i sig själva.

Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Självbiografiskt tränande

Robert Åsbacka – Bara man håller på så blir det hyfsat bra till slut

Robert Åsbacka
Bara man håller på så blir det hyfsat bra till slut
Schildts & Söderströms

Författare som skriver böcker om att träna. Tankarna går till Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning; en bok jag aldrig läst, men som jag tänkt köpa åt min sportande far flera gånger. Tänkte alltid att det passar en idrottare bättre än en litteraturare.
Men det är väl en grej det där med att skriva och träna. Jag läste för länge sedan om den moderna författarkaraktärens helomvändning: Från en nedsupen, plågad konstnär som ur rännstenens mörka klarhet kunde få kontakt med de djupa frågorna i livet till en driven hantverkare som är full av fokus och ambition. Jag minns inte var jag läste det, men logiskt borde följa att vinet samtidigt byts mot träning.

Bara man håller på så blir det hyfsat bra till slut handlar om träning. Robert Åsbacka beskriver i dagboksform hur han under ett år hårdtränade Taijiquan (eller Tai Chi Chuan) inför EM 2012. Taijiquan är en kinesisk kampsport. Grundligare förklaring vågar jag mig inte på. Åsbacka själv försöker flera gånger beskriva sporten under bokens lopp: ”Att säga något om vad taijiquan verkligen är, känns som att lyfta locket av en bikupa framåt sensommaren. En kupa fylld av svensk lantras där samhället upprepade gånger bytt drottning utan odlarens inblandning, och där man bara genom att lyssna till surret förstår att det finns ett uppdämt raseri därinne som när som helst kan släppas loss.”

I boken får vi följa hans träning från när han bestämmer sig för att delta, till efter att EM är avklarat ett år senare. Det är många kvällar på gymmet, en del tekniskt prat om tajiquan som gren och en hel del reflektioner över den egna träningen. Men samtidigt glider Åsbacka in på så många andra spår om skrivandet, litteraturen och livet i allmänhet.

Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Valtiala Robin, Barnvagn i överhastighet

Robin Valtiala
Barnvagn i överhastighet
Schildts & Söderströms
2013

Väcker ur vardagsslummern

En bra haikudikt bygger på ett moment av överraskning – att som läsare kastas från ett ställe till ett annat, utan en trygg brygga, att bli överrumplad över hur saker hänger ihop. Just denna konst förfinas av Robin Valtialas lilla diktsamling Barnvagn i överhastighet. Valtialas dikter är vakna, ofta roliga; korta rader slungas fram i ett slags allmän anda av öppenhet. Om det är något jag tycker kännetecknar haikudikter när de är som bäst är det deras rymd som står helt i kontrast till det ringa formatet; de öppnar upp, läsningen liksom spricker upp, snarare än att slutas kring ett motiv eller en formulering. Read the rest of this entry »

Tags: , , ,

Jag älskar dig med mina höstliga dimmor

Claes Andersson Hjärtats rum dikter

Claes Andersson
Hjärtats rum: Valda dikter 1962-2012
Atlantis / Schildts & Söderströms, 2012.

Jag är en sådan som önskar att alla böcker skulle komma med en blyertspenna. Mina diktböcker är fyllda av understrykningar och mariginalkommentarer, sidornas hörn invikta vid de intressanta passagerna. Men när jag läser Tua Forsströms urval av Claes Anderssons dikter i Hjärtats rum… blir det lite löjligt. Var och varannan sida viks in och sidorna är fullklottrade på samma sätt som vissa präststuderande kan ställa till sina biblar.

Boken är sammanställd inför 50-årsjubileet 2012. Anderssons debut Ventil kom 1962 och 50 år senare den diktbok som avslutar samlingen Jag älskar dig med mina höstliga dimmor. Litteratur­historiskt var Claes Andersson en föregångare, vilket har gjort att han genom tiden har fått ta en hel del kritik för sitt sätt att dikta. Recensenter hade i början svårt med ironin och den vetenskapliga ordfloran, två aspekter som idag ses som legio. Just det som först kritiserades gör att diktningen ännu håller för läsning. ”Hamlet -66” inleds med den i grunden existentiella fråga som Hamlet ställer – vad händer när vi dör? – men besvaras utifrån ateistens och vetenskapsmannens perspektiv: ”All död beror i sista hand på syrebrist / Det rör sej om en sorts inre kvävning / Låt oss få den trivialiteten undanstökad”. Därefter följs kroppens förmultningsprocess till slutet: Read the rest of this entry »

Tags: , , ,

Intrigroman för ungdomar

Emma Pemberton: Kom

Emma Pemberton
Kom
Schildts & Söderströms 2012

I slutet av år 2010 utlyste Söderströms förlag något man kallade en ”intrigromantävling”. Förlaget efterlyste en färdig roman med ”en trovärdig och fängslande intrig” och med ”personer som är levande människor som talar till oss här och nu”. Första priset bestod av 6000 euro samt möjligheten att bli publicerad. Vinnarna offentliggjordes i fjol och juryn, bestående av Michel Ekman, Sara Ehnholm Hielm och Tapani Ritamäki, valde Emma Pembertons 296 sidor långa roman Kom.

Pemberton är född 1992 och Kom är hennes debutroman. Tävlingen utlystes som sagt av Söderströms förlag, men då det blev dags för utgivning gavs Pembertons bok ut på det fusionerade Schildts & Söderströms förlag. Att just Pemberton vann tävlingen med sin Kom motiverades så här:

”Liksom i filmen Short Cuts låter författaren sina personers liv flätas in i varandra på ett intrikat sätt. Alla känner alla – och har haft inbördes förhållanden – men här handlar det inte om en trist och förutsägbar ankdamm, utan om en medveten studie av ett hermetiskt rum. Noga som en insektforskare undersöker Emma Pemberton skiftningarna i sina personers känsloliv – sekund för sekund studeras bakgrunden till varje replik – det finns en häpnadsveckande rymd i dem. Kom är en intrigroman i betydelsen: en roman om intriger – en generationsroman – och författaren visar stor säkerhet i sitt sätt att hantera själva romankonstruktionen.”

Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Peter Sandelin: Måsen och skeppet

Peter Sandelin
Måsen och skeppet
Schildts & Söderströms 2013

Peter Sandelin är en av Svenskfinlands mesta författare. Han är född 1930 och debuterade 1951med diktsamlingen Ur svalans loggbok. Sedan debuten har han publicerat en lång rad verk. År 2005 erhöll han Svenska Akademiens Finlandspris. Därtill är Sandelin bildkonstnär och har bland annat ställt ut på Amos Andersons konstmuseum i Helsingfors.

Sandelins senaste diktsamling heter Måsen och skeppet. Det är 60 sidor lyrik i modernistisk stil, utan innehållsförteckning och utan namn på dikterna. Den enda strukturen är uppdelningen i tre delar. Personligen hade jag gärna sett uppdelningen utebli, eftersom Måsen och skeppet är en diktsamling i ordets rätta bemärkelse: dikter som samlats mellan två pärmar och som på ett suggererande sätt går in varandra. Läsningen kan ske fritt, från pärm till pärm eller en dikt här och en dikt där. Det är skickligt gjort av Sandelin, som behärskar något som få gör. Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Tonårstid och familjeliv

Tomas Jansson: Batman bor inte här längre

Tomas Jansson
Batman bor inte här längre
Schildts & Söderströms 2013

Det är alltid lika spännande då en ny författare gör entré på den finlandssvenska litterära scenen. Tomas Jansson (född 1961) torde vara känd för rätt många; han är filosofie magister i litteraturvetenskap, kulturjournalist, bosatt i Åbo och debuterar nu som romanförfattare med Batman bor inte här längre.

År 1986 fick han första pris i Arvid Mörnetävlingen och har sedan dess skrivit en del, men det är inte förrän nu som han också kan titulera sig romanförfattare. Jansson har själv sagt att det är en dröm som går i uppfyllelse. Jansson deltog med Batman bor inte här längre i Söderströms intrigromantävling och fick ett hedersomnämnande.

Batman bor inte här längre beskrivs som en bildningsroman och som en uppväxtroman, och det måste jag hålla med om att den är. Protagonisten är Robin som bor med sin familj som består av storebror Johan och av mamma och pappa. Mamman är deprimerad och oförutsägbar: ”Jag blir expert på att tolka hennes humörsvängningar, för jag måste veta vad de handlar om.” Pappan är ofta bortrest. Mamma äter inget, vill vila mycket, och tycker om då Robin tycker synd om henne – vilket han gör (han är den enda i familjen som gör det). Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Hopp trots dödlighet och saknad

Tua Forsström: En kväll i oktober rodde jag ut över sjön

Tua Forsström
En kväll i oktober rodde jag ut över sjön
Schildts & Söderströms 2012

Ibland är poeter så skickliga att orden blir kliniska. Så är inte fallet med Tua Forsströms En kväll i oktober rodde jag ut över sjön. Det är dikter att förundras över. Det är dikter som öppnar sig småningom.

Jag låter ett av motiven som upprepas i olika varianter sjunka in: diktjaget dumpar död fisk i sjön från sin roddbåt. Fisken har jaget tiggt till sig från torget. Är det en försoningshandling? Vad är det diktjaget vill försonas med? ”Inte vara onödigt rädd”. Det bakvända i bilden av den döda fisken som släpps ner i den mörka sjön har en suggestiv effekt.

Boken är tunn. I dikterna känner man genast igen Forsströms sätt att skriva, hennes poetiska territorier.  Det är en kylig värld som vi träder in i, det blåser hela tiden. Levande och död, varelser och materia samexisterar. Jaget är, heter det, inte fäst vid någon, men å andra sidan kopplas jaget till sina minnen, drömmar, till de döda, till stjärnorna, till sina medmänniskor. Vardagen är hela tiden där, vardagen där man tas in på sjukhus, lyssnar på nyheter eller tar långa och uppfriskande promenader. Uttrycket ”alldeles vanlig” förekommer flera gånger. Det drömska (som ibland har karaktären av minnen) sipprar in, men inte som en klar motsats till det vardagliga och rapporterande, sakliga tilltalet. Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Den kvinnliga synvinkeln

Journalisten, och nu författaren, Sonja Hellman påbörjade år 2011 ett projekt som skulle ta nästan ett år att genomföra. Resultatet är intervjuboken Kvinnor utan land. Den består av femton muslimska kvinnors berättelser. Det som förenar dem är tron och flytten, ibland flykten, till Finland från länder som Afghanistan, Somalia och Irak.

Tanken med projektet, enligt Hellman, var att låta kvinnorna själva komma till tals eftersom det finns många missuppfattningar om muslimska kvinnor och man låter huvud­duken stå i vägen för frågor om integration. Och historierna som läsaren får ta del av varierar. Några, som till exempel Layla (fingerat namn) berättar om oroligheterna under inbördeskrigen i hemlandet Afghanistan under 1990-talet, eller som Saudina om förhållandena i koncentrations­lägret i Bosnien. Andra berättar om äktenskapen som på olika vägar fört dem till Finland.

Read the rest of this entry »

Tags: , , ,

Skribenter som älskar sina barn

Förordet till Vardagshjälte har rubriken ”Någon borde skriva om oss”. Det här är utgångspunkten, och samma tanke finns hos Jenny Kajanus: ”Jag vill berätta, för om inte jag gör det finns det en risk att ingen gör det.” Man vill lyfta
fram gruppen ensam­föräldrar (eller ensam­försörjare, ensamstående, singelmammorna- och papporna).
Antologin handlar om hur tungt det kan vara att vara ensam i föräldrarollen, om att få pengarna att räcka till, om att komma överens eller inte med sitt ex, om att orka eller att inte orka – men det som genom­syrar alla texterna, och som håller ihop dem som en röd tråd, är kärleken till barnen. Vardagshjälte är en titel som implicerar något, något som Mathias Rosenlund explicit avslutar sin text med: ”Är jag en hjälte? Ja.” Read the rest of this entry »

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

« Older entries