Tua Forsström

You are currently browsing articles tagged Tua Forsström.

Hopp trots dödlighet och saknad

Tua Forsström: En kväll i oktober rodde jag ut över sjön

Tua Forsström
En kväll i oktober rodde jag ut över sjön
Schildts & Söderströms 2012

Ibland är poeter så skickliga att orden blir kliniska. Så är inte fallet med Tua Forsströms En kväll i oktober rodde jag ut över sjön. Det är dikter att förundras över. Det är dikter som öppnar sig småningom.

Jag låter ett av motiven som upprepas i olika varianter sjunka in: diktjaget dumpar död fisk i sjön från sin roddbåt. Fisken har jaget tiggt till sig från torget. Är det en försoningshandling? Vad är det diktjaget vill försonas med? ”Inte vara onödigt rädd”. Det bakvända i bilden av den döda fisken som släpps ner i den mörka sjön har en suggestiv effekt.

Boken är tunn. I dikterna känner man genast igen Forsströms sätt att skriva, hennes poetiska territorier.  Det är en kylig värld som vi träder in i, det blåser hela tiden. Levande och död, varelser och materia samexisterar. Jaget är, heter det, inte fäst vid någon, men å andra sidan kopplas jaget till sina minnen, drömmar, till de döda, till stjärnorna, till sina medmänniskor. Vardagen är hela tiden där, vardagen där man tas in på sjukhus, lyssnar på nyheter eller tar långa och uppfriskande promenader. Uttrycket ”alldeles vanlig” förekommer flera gånger. Det drömska (som ibland har karaktären av minnen) sipprar in, men inte som en klar motsats till det vardagliga och rapporterande, sakliga tilltalet. Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Tua Forsström

Jag älskar Gösta Ågrens dikter för deras allvar och mod och den karga skönheten. Han kan skriva om våra liv  på ett sätt som hjälper mig att se tydligare. Insiktsskapande ja, på ett sätt som gör att jag med tiden tror att jag själv har hittat på vissa rader hos honom.

 

Ralf Andtbacka

Gösta Ågren tillhör de poeter som skapat en diktvärld med omisskännliga drag. Han förenar det lokala och det universella, det personliga och det allmänmänskliga, på ett sätt som är utmärkande för stor litteratur. Det finns kärvhet i hans poesi, en strävan att i alla skeden se klart på livet, men genom sin speciella formuleringskonst är han samtidigt något av en tröstare.

 

Claes Andersson

Gösta Ågren är en egensinnig och imponerande mänska och författare. Han är kompromisslös, ständigt nyfiken och nytänkande, antingen det gäller historien, marxismen, våldet, hembygden, modersmålet eller strävan efter en  egen poesiform. Några av hans paradoxer har blivit allmän egendom: ”Oroa dig inte, det ordnar sig aldrig” är en av dem, som jag också stulit och använt i min pjäs Den förälskade terapeuten. GÅ har med åren skrivit en alltmera förtätad poesi, klar, logisk och ändå fylld av mystik, ändå ovedersägligt gripbar och begriplig. Han hör till de poeter jag alltid vill läsa.
Jag har i min poesihylla 24 av Ågrens böcker. De är alla starka på sitt sätt. Hans eget urval En dal i våldet (poesin 1955-1985 i urval) innehåller många av mina favoritdikter. Tag t.ex. denna dikt, ”Sommar”, så typisk för Gösta Ågrens explosiva och ändå innerliga språkliga kraft: ”vid- / öppna rop. Denna form / av smärta kallas rosor.”

Tags: , , , , ,