Diktare i ljusets tjänst

Han var ung, han var förälskad, han ville förändra världen. Han kunde skriva fram det skira och det djupa som ingen annan. Men hans öde blev tragiskt. Kvar finns poesi som talar till oss med en unik röst.

Göran Ekström i Vasa blev bekant med Leif Färding i slutet av 1960-talet. Det är en mång­sidig och entusiastisk ung man han berättar om.
– Leif var ljus i sinnet och intresserad av allt. Han var filosofisk och också mycket romantisk  vid den här tiden. Han hade en vacker, ung flic vän och de var så förälskade, säger Ekström, ak­tuell i boken Med ansiktet i vinden möter jag världen (Fri Press), där han tolkat Leif Färdings dikter till svenska. Trots det svenskklingande namnet var Färding nämligen finskspråkig.

Sin stora inspirationskälla  hittade Färding i den öster­ländska filosofin, i buddhismen och hinduismen. Även om han aldrig studerade på uni­versitet, skaffade han sig akademisk bildning på egen hand.
– Han var mycket beläst. Fransk poesi, spe­ciellt Baudelaire, hörde till favoriterna. Han hade stora kunskaper i historia och intresserade sig för olika historiska personer, bland andra Lord Nelson. Mångsidigheten var något som skulle prägla Färding hela livet. Han engagerade sig i många olika saker samtidigt.
– Leif var aldrig enkelspårig. Aldrig varken ut­präglad hippie, socialist, pacifist, miljövän, para­psykolog eller öster­ländsk mystiker. Han var hela registret, och hade kontakt med folk från de olika riktningarna på en gång.

För Färding hängde allt gott ihop, menar Ekström. Fredsrörelsen var lika naturlig som miljörörelsen, den sociala rättvisan, moralfilosofin eller kärleken.
– Han var ofta på sommarstugan i Sundom skär­gård. Vissa tider vistades han på landsbygden i nån liten stuga där han skrev mycket. Naturen var en inspirations­källa, en del av världen som var oförstörd av människan.

Färding oroades djupt av samhällsutvecklingen, av egoismen som bredde ut sig, av miljöförstörelsen, och många andra saker. Han upplevde att han fått uppgiften och förmågan att genom diktningen förändra världen.
– Leif trodde fullt och fast på det. Han ansåg sig utvald av ljusets makter. Han pratade mycket om nåt han kallade ”Magic Flute”, en symbol för kärlekens mäktigaste vapen, som hade lagts i hans händer. En del av denna ”Magic Flute”, var diktningen.
Färdings förhoppning och vision var att människan skulle bli ädlare och godare.
– Det var inte att leka med språket som var det stora för honom, eller litteraturen som konstform. Han hade ett högre mål som han använde diktningen för.

Färdings samhällsengagemang och altruistiska livs­hållning kan beskrivas som medfödd. Hans far var arbetare men mycket intellektuell.
– Pappan var beläst och uttryckte sig gärna både muntligt och skriftligt. Gemensamt med Leif hade han bland annat intresset för samhället och socialismen. Mamman var en varm och gladlynt människa. Några syskon hade Färding inte.

I skolan var han mest intresserad av modersmålet, och bör­jade tidigt med sin samhällskritiska filosofi och lyrik. Ekström har hört berättas att Färding i tonåren brukade träf­fa sina gelikar på Vasa Stadsbibliotek. Det fanns en hör­na med mjuka kuddar och madrasser där gänget höll till.
– Leif var förgrundsfiguren som satt med sin skriv­maskin och funderade. De andra pratade om världs­problemen och eggade upp varandra. Emellanåt knattrade skriv­maskinen till, då Leif skrev ner det som skulle föras fram som ett manifest.
– När han sedan drog pappret ur skrivmaskinen var det ofta sådant som ingen annan förstod. Hans tankar flög lite högre och snabbare än de andras, säger Ekström.

Färding flyttade till Helsingfors när han var runt 20 år, och där fick hans intressen mer näring, samtidigt som han fann många gelikar.
– Han rörde sig  i författar- och bohemkretsar, levde ett slags bohemliv.
Hans lyriksamlingar fick ett entusiastiskt mottagande, om än i en ganska snäv krets. Kulturtidskrifterna uppmärksammade honom, och utgåvorna sålde slut på kort tid.
– Han blev ett slags ”guru” bland new age-diktarna, hippiediktarna. Och bland dem som var intresserade av österländsk visdom var han ett namn redan före han gav ut sin första bok.

Ekström vittnar om att Färding var motsägelsefull på många vis. Han kunde vara både häftig och mild, nyckfull och långsiktig, egocentrisk och självuppoffrande. När han skrev var han pedantisk, och han studerade med stor disciplin.
– Men ute på stan var han mycket impulsiv, ibland rena anarkisten. Han kunde hoppa upp på en bänk och hålla tal, eller kliva upp på en staty och predika för folk som gick förbi.

Efter omkring tio år i Helsingfors återvände Färding till Vasa. Hans liv hade nu börjat ta en annan vändning. Äktenskapet hade slutat i skilsmässa. Han hade blivit påkörd av en bil och skadat huvudet rätt illa. Och för vännerna var det mycket framträdande hur bedrövad över samhällsutvecklingen han var.
Den djupa depressionen slutade tragiskt i självmord.
–Det Leif i ungdomen trodde skulle bli ett vackert och ljust, kärleksfullt samhälle, blev något helt annat. Han hade haft för stora förväntningar på sig själv, för stora krav och förhoppningar, säger Ekström.
–Efter de sista dikterna upplevde han att han gjort sitt. Han hade inget kvar, han kände att han var uttömd och hade förlorat skaparförmågan.

Ekström har ägnat sig åt att översätta Färdings diktsamlingar under en period på tio år. Det är den första tolkningen till svenska som getts ut i bokform. I Horisont har en del dikter tidigare presenterats på svenska i tolkning av Göran Torrkulla.
Ekström har upplevt två svårigheter. Den ena var att hitta den djupaste meningen i dikten.
– Ofta är de mångtydiga och fulla av symboler.  Då gäller det att vara säker på att man tolkat rätt, innan man kan söka motsvarande symbol i svenskan.
Den andra utmaningen har legat i att få fram Färdings skira, klangfulla språk. Ekström ville, som han säger, ”inte skriva nya dikter”.
– Jag ville ha samma känsla, samma radindelning, samma klang och rytm. Många gånger blev dilemmat att den innehållsmässigt korrekta översättningen inte lät bra. Vad ska man pruta på då, det estetiska eller betydelsen?

Finns det något vi missat i Leif Färdings lyrik?
– Det skulle i så fall vara hur bra den är! Han tilldelades inga priser, och jag tror att folk inte riktigt visste att han var så här bra. Det gäller mig också.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *