Forsström befäster sin starka ställning

Tua Forsström
Anteckningar
Förlaget/ Albert Bonniers

Det är sex år sedan jag mötte vad som skulle komma att bli en av mina favoritdikter:

Det är svårt att bedöma skadornas omfattning

Jag ska komma tillbaka till dig och rapportera

En kväll i oktober rodde jag ut på sjön

Det blåste hårt och den lilla glasfiberbåten som jag hade lånat av Lasse drev med vågorna hastigt utåt mot holmarna

Jag skulle bara dränka de där fiskarna

 Jag saknar dig så mycket

Allt var lätt som ett skal

Det mörknade och jag var inte fäst vid något

Dikten är ur finlandssvenska poeten Tua Forsströms förra diktsamling En kväll i oktober rodde jag ut på sjön från 2013. Jag har med mig denna dikt alltsedan, den ligger i en ask i mitt inre som en liten ädelsten. Den rymmer nämligen ett tillstånd som i synnerhet en sörjande människa känner igen och behöver. I dessa ömmande marker rör sig Forsström som bekant ofta i, där hon i läsaren skapar ett utflöde för smärtan som gör ett sådant tillstånd mer uthärdligt. Även i sin senaste diktbok Anteckningar pågår detta arbete. För även om sorg kan delas med andra är man fortfarande ensam i den, alldeles fruktansvärt ensam, och där kan litteratur träda in och omfamna en på ett sätt som andra saker inte riktigt kan. I synnerhet den forsströmska.

Anteckningar är hennes tolfte diktsamling sedan debuten 1972 och Forsström kretsar vant kring några av livets grundpremisser – död, förlust, saknad, sorg, ensamhet. Men även liv: den pågående naturen, den upprepade vardagen, sjön, svamparna i skogen. Precis som i tidigare verk är här en mängd andra levande arter som fiskar, möss, harar, en katt, en fjäril, koltrastar- alla ryms, de är alla individer i behov av skydd tycks hon mena, där tröst och omhändertagande är lika viktigt som för oss. Jaget hittar till exempel en strandad skalbagge på en balkong i Bratislava och hjälper den att överleva, ger den vatten: …/ Jag sa att jag överger dig inte/ Det här livet och reglerna är vad vi har/ Flyg iväg på dina grönskimrande vingar, skynda dig, flyg bort./” Det är någonting rörande omsorgsfullt med dessa gester, de återkommande varelsernas självklarhet. Som om det inte går att förhålla sig till och skriva om döden, utan att först förhålla sig till livet och de som befolkar detta. Att ta hand om en skalbagge blir ett slags upprorshandling, som att säga ”Jag vägrar förhandla med dig idag” till döden.

Och kanske tätas ytterligare en spricka i hjärtat via denna öppna hand mot världen. Anteckningar känns som en ren fortsättning på En kväll i oktober rodde jag ut på sjön; ett återupptaget samtal där Forsström vänder sig till flera passager i den, går i dialog, stuvar om, gör andra sammanhang. Hon pratar med gamla författare som Emerson och poeter som Auden, Sebald, Turkku och Huotarinen. Emerson hade en son som dog i scharlakansfeber, jaget i Anteckningar har förlorat ett barn som stod henne nära, och samtidigt som bearbetningen och acceptansen kommer och går i tydlighet i dikterna nagelfar hon sorgens olika bottnar. Hur den förändras över tid, hur pass djup eller grund den kan vara. Att jaget märker sig själv säga ”det var det året Vanessa dog”. En akt som vittnar om att en förskjutning ägt rum, någonting har blivit dåtid utan att man egentligen hann med.

Nästa kapitel heter jag

vet inte vad du drömmer och

jag håller dig i min famn.

Du var den jämna varma vinden som

blåser genom hjärtat. Allt som var underbart. Där vår skatt är, där

kommer vårt hjärta att vara.

Vi gick genom det höga gräset och

simmade i vattnet med fiskarna.

Lilla modiga kamrat.

Det blir inte tydligare än i Anteckningar, Forsström är en av de största. Den tonsäkerheten och skärpan, att röra sig tvärsöver allt vad det innebär att vara människa med så fjäderlätta och likväl magnetiska rörelser, den är det få som besitter och därför måste jag alltid återkomma till henne.


Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *