Bokrecension av Henry Parland: Samlade skrifter 2. Prosa.

I fjol utgav Finlands Svenska Litteratur­sällskap på förlaget Appell under en redaktion ledd av Per Stam första delen av Henry Parlands samlade skrifter, Poesi. I år utges del 2, Prosa med Elisa Veit som ansvarig redaktör. En avslutande del, Kritik, planeras till nästa år. Den nya volymen omfattar åren 1925 till 1930 och är efter Veits kunniga inledning uppdelad i ”Publicerat”, ”Opublicerat”, ”Ofullbordat” och ”Dagboksliknande anteckningar”.

Prosan upphörde nästan helt efter mötet med Gunnar Björling i november 1927; därefter skrev Parland fram till utgivningen av Idealrealisation med några undantag endast poesi. 1928 hade han som tjugoåring välkomnats av de äldre författarna i Quosegoredaktionen Diktonius, Björling, Rabbe Enckell, Hagar Olsson, varav ett par till helt nyligen varit hans förebilder. 

Henry Parland föddes i Viborg 1908; mamman Maria, född Sesemann, var tyskspråkig, och skulle sedan få ytterligare tre söner, Hon hade en andel i den stora släktgården i Tikkala utanför Viborg. Pappan Oswald var av engelsk släkt men nu ingenjör vid ryska järnvägen. Familjen bodde i Sankt Petersburg. Mammans bror, Vasilius Sesemann, från 1923 professor i filosofi i Kaunas, Litauen, talade ryska med Henry då han 1929 efter misslyckat växelrytteri och allt värre krapula (bakfylla, red.anm.) 21-årig förpassades till exil i Litauen.

Vid första världskrigets utbrott kom familjen att vistas mycket på Tikkalagodset. När revolutionen utbröt beslagstogs släktens fastigheter och företag.  Oswald, först instängd i bolsjevikernas Ryssland, fick efter flytten till Kilo 1921 och Grankulla 1922 småningom anställning vid finska järnvägsstyrelsen men lyckades aldrig bemästra finskan tillräckligt för att, trots seger i en internationell tävling i brokonstruktion, få inkomst efter sin kompetens. I fortsättningen levde Parlands med knappa marginaler, katastrofalt dåliga efter börskraschen i New York 1929. 

Oswalds slit kom att stå i skarp kontrast till sonens bohem- och författarliv på krogarna i Helsingfors. Vad hade hänt om Henry Parland som de samtida Gide och Proust kunnat leva på räntor? Eller fått stipendier från en författarfond? När man i Agneta Rahikainens Jag är ju en utlänning vart jag än kommer läser korrespondenserna från de inblandade går det inte att avfärda föräldrarna som filistrar eller antediluvianer okänsliga för uppgörelsen med en havererad kultur. I hemmet lästes tyska och  ryska klassiker och romantiker; de fyra sönerna kom alla att skriva böcker. Henrys dåliga samvete blir explicit i novellen Jag och min fars glasögon, skriven under det första exilåret i Kaunas och till jul 1929 publicerad i Bonniers antologi De bästa student­novellerna. 

I Kilo gick Henry i finsk skola; efter flytten till Grankulla i ett svenskspråkigt lyceum. Han var alltså fjorton år när han på allvar började tillägna sig svenskan som sedan blev hans litterära språk.

Somrarna 1923–25 vistades Parlands i Kellomäki på Karelska näset. Orten hade varit en ferietummelplats för den ryska aristokratin; där hade man sina semesterflotta ”datjor”, och dit flydde man efter revolutionen. Här fanns även ryska intellektuella och konstnärer. Henry, med några barndomsår i S:t Petersburg, insöp en anda som sedan fick honom att inifrån förstå poeter som Jesenin och Majakovskij liksom tankarna hos Sklovskij och de ryska formalisterna. Det naiva besjälandet av tingen finns redan i den tidiga prosan; i en gymnasieuppsats ges ett igenkännande porträtt av Edith Södergran, som hade liknande influenser. 

Det har betydelse att skilja denna livssyn från uppgörelsen med en förbenad borgerlighet. Varje nyvaket reflekterande tonåring har sin Sturm und Drang; den är lika nödvändig som mjölktändernas bortfallande och könsmognaden. Men revolten har alltid något mer eller mindre bestående i sig. I Sakernas uppror (som redaktionen placerat i Poesi), införd i första häftet av Quosego, har han förenat en grundhållning som kommer att överleva med revolterande åsnesparkar som hör samtiden till, och som för övrigt ofta träffar rätt.

Mamman Maria var begåvad och hade konstnärliga intressen. Men hon var satt i dåtidens kvinnliga undantag. I S:t Petersburg levde familjen på relativt stor fot, och även i fortsättningen hade man tjänstefolk istället för diskmaskin och dammsugare. En sjuårig brors död var en barndomschock Maria Sesemann aldrig kom över; hon framhöll att tiden före Johannes död varit den lyckligaste i hennes liv. Den bortgångne hade kallats Entji eller Eni och smeknamnet överfördes till Henry. Som tröst för sin personliga ensamhet sökte Maria binda sonen till sig. Han fick inte delta i brödernas våldsamma lekar och låg sommarkvällar insvept i filt på altanen.  Oscar Parland, den näst äldste, anser i Kunskap och inlevelse att förkelningen blev till skada senare i livet. Bohem- och dagdrivarlivet med överdådigt drickande i förbudstidens Helsingfors blir ur en aspekt en revolt mot överbeskyddandet. Anslutningen till Die neue Sachlichkeit kunde man, som Peter Curman, förmoda ha samband med frigörelsen från mammans sentimen­talitet. I Idealrea­lisation råder Parland en mor att visa ”litet svalkande likgiltighet”. 

Maria var å sin sida närmast symbiotiskt beroende av sin mor Marie; vid hennes bortgång försämrades Marias hälsa. Efter sonens tidiga död hösten 1930 i scharlakans­feber kom hon efter ett självmordsförsök att leva de sista åren på mentalsjukhus. 

Henry Parland tillhör de unga döda; han blev tjugotvå år. Men genom sin begåvning och stilistiska förmåga blev han en personlig nydanare under tjugotalets efterkrigsperiod. Gunnar Björling skulle inte tröttna på att intyga att det var han, Björling, som påverkats av Parland, inte tvärtom. De äldre, förkrigsgenera­tionen såg med skepsis på maskinkultur och kommersiell förflackning; nu vänder sig futurister och dadaister till de nya tingen – dammsugare, bilar, flygplan, bio (Henry planerade så sent som 1929 att utbilda sig till pilot i Italien!). Inspirationen kom från rysk futurism, tysk expressionism och Huelsenbecks dadamanifest. En slagsida uppstod och fascismen tog över. Modernisterna räckte inte långt som motkraft. Inte ens en kommunistisk – och universell – poet som Diktonius nådde någon större publik.

I en recension av Idealrealisation (1929) i Nya Pressen avfärdar Hagar Olsson boken som ett exempel på ”den dekadenta dag­drivarkulten”. Den invändningen kom också från föräldrarna. Men det allmänmänskliga finns lika mycket i dekadent liv som i annat – kanske ger just dekadent liv utmärkta tillfällen att förstå människor och samtid. Relationer och miljöer blir nakna på annat sätt än i fabriker och på kontor.

Henry Parland tillhör dem för vilka det borgerliga livet – livet på givet och sedan länge utlagt spår – inte är tillräckligt. Efter studenten våren 1927 studerade han nominellt juridik; i själva verket gick han på kaféernas universitet. De anhöriga fick en chock vid uppdagandet 1929. Om någon ”spårat ur” måste hon söka sig annat stöd, en genius, ödet, själsfränder. Författare och konstnärer utgör en koloni utanför akademierna, mitt i livet. Finns ett högmod i det? (Oswald anklagar sonen för självöverskattning och hybris.) Inte nödvändigtvis. Ibland rentav tvärtom. Den som har en stor blick ser att varje människa har sitt speciella öde att genomleva.

Men i Parlands situation uppstår en skarp konflikt: familjens omständigheter drogs allt hårdare åt; han kände plikten att bidra. I sista brevet till föräldrarna meddelar han att han fått tjänst vid Kreugers planerade tändsticksfabrik i Litauen.

I den nu utgivna Prosa är det påfallande att de tidiga novellerna, påverkade av Pär Lagerkvist, Pusjkin, Gogol, Edgar Allan Poe, är mindre polemiska och ägnas de eviga mänskliga frågorna i psykologisk realísm, eller i form av saga och science fiction. I studentuppsatsen om Pär Lagerkvist skriver han: ”äro vi icke alla mer eller mindre bankrutt på mål och ideal? Famla icke vi, moderna och upplysta människor omkring i det tomma, döda världsalltet?” Snart fann han genom den nya sakligheten och rysk formalism en möjlighet att göra ”det tomma, döda världsalltet” levande. Samtidigt ska man inte glömma att Viktor Sklovkijs teorier om främmandegörande från det dönackat antropocentriska tillhör poesins praktik inte bara i kinesisk och japansk dikt utan även i västerländsk. Man kunde säga att själva tekniken hos Sklovskij, som är något nytt, är en telning av en livsåskådning.

Efter studentexamen uppsökte Henry Parland ”med två adjutanter” Gunnar Björling i hans bostad vid Brunnsparken i Helsingfors. Under kvällen ger han Björling sina manus och glömmer en skjortknapp i hans gungstol. Björling imponeras av den nya ironiska tonen och de skarpa iakttagelserna, men avfärdar de tidigare prosastyckena som ”lagerkvist­sentimentaliteter”. Det blir ett uppehåll på två år. Våren och sommaren 1929 återvänder han till prosan. Omarbetar utkast. Science fictionnovellen om mänsklighetens död i värmekatastrof där kärlekens döds­ryckningar gestaltas tänkte han ge ut sedan tidsramen justerats. Under Kaunasåren förfinas den psykologiska prosan. Han läser Marcel Proust och deckar­författaren Edward Wallace, men Jag och min fars glasögon och romanen Sönder (som inte finns med i den här utgåvan) skiljer sig dock från Proust som är en Flaubert och bröderna Goncourt med inslag av orientaliskt mättad poesi. Parlands prosa är mer naken och mindre utstofferad även om den fortfarande har poetiska inslag. Likheten med Proust ligger mer i tekniken med olika berättarplan.

Under exilen blir behovet att förstå större än behovet av poesi. Parland kan skildra det kvinnliga psyket lika ironiskt skarpt som Katherine Mansfield; hos båda finns därtill en ömhet som inför något ohjälpligt.  

Men den tidiga prosan var något annat. Här gäller homeopatin: sjukdomens botemedel finns i sjukdomen. De absurda och surrealistiska texterna om misslyckande och självmord, till exempel Svanen (HP 17 år) och Harald Bangs dubbelliv (20 år) är prov på spänningarnas förlösning i dikten. Oscar Parland som senare utgav Henrys opublicerade texter vittnar om otaliga omarbetningar och slipanden av manus, vilket även gällde poesin. I novellen En kulen höstdag var Gud ute med sin bil… illustreras en håglöshetens anda som sedan skulle överföras till saklig kafétristess med inslag av dada. 

Några skarpa brott finns inte i Henry Parlands verk. Genom de nya kompletta utgåvorna ser man hur han naturligt och självständigt söker sig till de former som motsvarar ett behov. Att Svenska Litteratursällskapet i Finland nästa år ger ut Kritik är något att se fram emot.

Gunnar Lundin