Ann-Luise Bertells släktkrönika Heiman handlar om var mans lott, om att inte ha något val, om att aldrig få vara sig själv eller få följa sina drömmar, och om en längtan efter något bättre. Men ingen får det lättare, förutom möjligen de som lyckas ta sig iväg från hemtrakterna.
Heiman är ett episkt familjedrama om tre generationers liv på familjen Westerbacks hemman i Österbotten. Det är en berättelse om Rubens, Elofs och Stens svåra liv, kanske mest om Elofs. Elof blir föräldralös redan som tioåring då pappa Ruben dör i tuberkulos och rädslan blir efter det en följeslagare genom livet.
Hur ser den nordiska barnboken ut? I Danmark hittar vi morbida barnböcker och i Norge behandlar man stora samhällsfrågor som incest och kvinnovåld i bilderböckerna. Den finländska docenten Mia Österlund forskar i barnlitteratur och är ny ordförande i juryn för Augustpriset för bästa barn- och ungdomsroman. Att läsa 800 barnböcker i följd är en enkel match för henne. Hon sprudlar av iver när hon får berätta om sin hjärtesak.
Når er jeg gammel nok til å skyte faren min? – Åse Ombustvedt, Gro Dahle (NO), Rævefælden – Lilja Scherfig, Otto Dickmeiss (DA), Dragen – Svein Nyhus (NO), Silkesapans skratt – Annika Sandelin, Linda Bondestam (FI), Minna! – Leena Virtanen, Sanna Pelliccioni (FI), Vem vågar? – Stina Wirsén (SE), Sorsa Aaltonen ja lentämisen oireet – Veera Salmi & Matti Pikkujämsä (FI), Vi är lajon! – Jens Mattsson Jenny Lucander (SE/FI), Idiot – Dorte Kerrebæk (DA) Läs resten av artikeln »
Ingångssidan till Horisonts tema om Gösta Ågren 2012.
”Jag älskar Gösta Ågrens dikter för deras allvar och mod och den karga skönheten. Han kan skriva om våra liv på ett sätt som hjälper mig att se tydligare. Insiktsskapande ja, på ett sätt som gör att jag med tiden tror att jag själv har hittat på vissa rader hos honom.” – Tua Forsström i Horisont nr 6 2012
Poeten, regissören och översättaren Sven Gösta Ågren har avlidit i en ålder av 83 år. Ågren, född och uppvuxen i Nykarleby, vann Finlandiapriset 1988 för diktsamlingen Jär (1988).
Horisont behandlade år 2012 Gösta Ågrens författarskap. I numret kan man bland annat läsa “ett ofullständigt porträtt av Gösta Ågren” av Per Helge. Texten finns också tillgänglig online. Därtill innehöll numret en text av Håkan Boström om Ågrens poesi, dikter av Claes Anderssom och Roberth Ericsson tillägnade Gösta Ågren, samt kommentarer om Ågrens författarskap av Tua Forsström, Ralf Andtbacka och Claes Andersson.
Sven befinner sig vid en korsning och tittar vänster, tittar höger. ”Sen stod han stilla.” Protagonisten i inledningsnovellen står inför ett val mellan det kända och det okända. ”Med öppen mun tittade han rakt fram mot den fläckiga vägen som han kunde utantill.” Det är längs med den vägen Axel Åhman guidar läsaren i debutboken Klein – elva noveller rak väg genom Österbottens landsbygd med dess socialnormativa trafikskyltar.
Åhman är sedan tidigare bekant som basisten i den musikaliskt skojande humorgruppen KAJ med låtar som ”Karalåtin”. Bortsett från musiken är humorgruppen utmärkande för att de framför sitt material på Vörådialekt.
År 2016 visade Åhman sina litterära framfötter och vann tredje pris i skrivtävlingen Arvid Mörne med novellen ”Bastutronen”, vilken även ingår i novellsamlingen. Nu står Åhman på egna ben och dialekten har följt med på vägen, men har reducerats till novellernas dialoger. I enlighet med KAJ:s humorstil är igenkänningsfaktorn närvarande, men sjungande skojfriskhet har ersatts av en ömmare vardagsrealism där komedi samåker med tragedi.
Emilia hör av sig några veckor efter pappas bortgång och meddelar att hon och Tina hittat en del av hans tillhörigheter uppe på vinden. Det är inga stora saker – en bunt böcker, ett par skjortor, en rakapparat och en täljkniv – men kanske kan de vara av värde för mig. ”Mamma hittade flera fotografier från stugan också som hon tänkte att du kanske vill ha. Det finns en fin bild på dig och honom när ni sitter tillsammans i hängmattan”, skriver hon.
Vi bestämmer att vi ska träffas följande vecka på ett kafé i en stad som ligger ungefär halvvägs mellan oss. Jag kommer dit först och beställer en kaffe medan jag väntar. Det är lördag eftermiddag och mycket folk i farten, trots det dåliga vädret. Utanför panoramafönstret faller ett ihärdigt regn som hamrar mot taket, piskar trottoarerna och bildar stadiga rännilar som irrar över asfalten. Luften är kvalmig, tyngd av bulldoft och våta skosulor. De flesta borden är upptagna av kunder i min egen ålder, unga människor som pratar i munnen på varandra eller sitter hukade framför en laptop.
Jag har inte varit inne i stan på över en månad, inte sedan pappa ännu låg på sjukhuset, och märker att jag har svårt för ljudnivån och de konstanta rörelserna som inkräktar på mitt synfält. Det är som om jag precis vaknat upp efter för mycket sömn, jag känner mig långsam och bräcklig. Medveten om att koffein bara kommer förvärra känslan ställer jag ifrån mig kaffekoppen halvdrucken.
Vi efterlyste texter som tangerade ämnen kring barnet och barndom. Vi tänkte oss områden som tillblivelse, mognad och växtplatser. Barndomen är inte sällan förknippad med minnen, platser och händelser. Även undanträngda sådana ryms med på kartan.
Att barndom på många sätt förefaller att vara synonymt med sommar märktes tydligt i de texter som kom in. Det är i sommarens olika landskap som barndomen ofta gömmer sig. Det är åtminstone så många främst minns den. Men alla minnen är inte lika soliga.
I det här numret bjuder vi på sommarläsning i form av två längre noveller av skribenterna Ida Ståhl och Elina Sahlin. Den åländska poeten Carina Karlsson och den österbottniska poeten Eva-Stina Byggmästar gör två helt separata tolkningar på tematiken.
Den nordiska barnboken röner intresse i hela världen och den finländska docenten Mia Österlund är entusiastisk. Andra entusiaster förser barn med konstupplevelser.
Vi bjuder även på essäer, bland dem en om pubertetens vånda och andra våndor.
Den danska författaren Jonas Eika belönades med Nordiska rådets litteraturpris för sin novellsamling Efter solen,och skakade om etablissemanget när han vid utdelningen vände sig direkt till statsministern Mette Fredriksen och anklagade hennes regering för statsrasism. Michael Larsson har träffat honom i Köpenhamn och talat om skrivande och aktivism.
Det har varit ett omtumlande halvår för Jonas Eika, mottagare av Nordiska rådets litteraturpris 2019. Inte sedan Athena Farrokzhad spelade Ebba Gröns ”Beväpna er” i sitt sommarprat i den svenska radiokanalen P1 har ett offentligt utspel av en författare väckt sådant ramaskri som när Eika tog till orda vid prisceremonin i Stockholm i fjol.
Talet, ett kompromisslöst angrepp på det Eika kallade den danska ”statsrasismen”, riktades bland annat till statsminister Mette Frederiksen, men även övriga nordiska ministrar fick sig en känga. Talet avslutades med en uppmaning till alla som inte skriver under den politiska utvecklingen att desertera. Reaktionerna lät inte vänta på sig. ”Skäms, Jonas Eika”, skrev Folketingets vice talman Pia Kjærsgaard på Twitter. ”Författarclown”, skrev Rasmus Stoklund, ansvarig minister för integrationsfrågor för Socialdemokraterna.
Det är nog säkert att säga att det nya decenniets första år kommer att präglas av den nya sjukdom som går under namnet covid-19 eller corona. När viruset började spridas var det många som tog fram Albert Camus klassiker Pesten, men vilken litteratur och konst som kommer skapas under denna världsomspännande kris återstår ännu att se.
I tredje numret av Horisont detta år vill vi i alla fall undersöka ”sjukdom”. Hur gestaltas sjukdom i litteratur och annan kultur? Hur påverkar sjukdomar ett samhälles kultur? Hur påverkar sjukdom den som skapar litteratur och konst? Vem bestämmer vad som är friskt och vad som är sjukt? Vilka metaforer, för att parafrasera Susan Sontag, genererar sjukdom i vår tid?
Vi välkomnar essäer, noveller, poesi, reportage och annat som kan tänkas röra sig kring temat senast 3/8.
Skicka ditt bidrag till redaktör Anna Remmets, anna(at)horisont.fi
Vi befinner oss i början av ett nytt decennium. Förra 20-talet, 1920, brukar beskrivas som en dekadent och frisinnad paus mellan de båda världskrigen. Vad rör vi oss mot nu? Decenniets första nummer av Horisont har temat Rörelse. Här utforskas rörelser inom olika verk, som poeten Pentti Saarikoskis dans, och konstnären Axel Törnemans rörelser i ett absintindränkt Paris vid förra sekelskiftet. Också den politiska rörelsen tar plats, i ett samtal med den danska författaren Jonas Eika som tilldelades Nordiska rådets litteraturpris och tog tillfället i akt att höja rösten mot det han kallar ”statsrasism”, och i en dikt av Hanna-Linnea Rengfors som gestaltar ögonblicket då en ung aktivist ställer sig upp på ett flygplan innan det lyfter för att hindra en deportation. Årets och 20-talets första nummer av Horisont bjuder också på en personlig krönika av Alexandra Sandbäck om hur det är att bebo en kropp som inte passar in i normen, en text om den nyligen bortgångna Carita Nyströms texter och hennes plats i den feministiska rörelsen, och som vanligt mycket mer!
Hur skulle du beskriva Keflavik? Är det samma stad som utmärker sig i dina romaner Fiskarna har inga fötter och Som universum, ungefär?
– Det är inte lätt att beskriva Keflavik med bara några ord. Jag behövde ju skriva två romaner för att berätta om staden. Keflavik är vacker på ett fult sätt, brukar jag ibland säga, eller; ful på ett vackert sätt. Omgivningen är karg; svart lava, kala berg, stormigt, platt, öppet. Stormigt på grund av att staden är omsluten av ett öppet hav. Men det är också havet, detta vidsträckta, blå, stundtals mörka, stormiga hav, som ger Keflavik dess skönhet.
Design