Vad är ett självporträtt? Det skulle kunna beskrivas som ett estetiskt fenomen där en konstnär eller författare inkluderar sig själv, och samtidigt bryter ned skillnaden mellan det offentliga och det privata: ett tröskeltillstånd där fakta blandas med fiktion. Tonsättare kan gömma sig i sina kompositioner. Ett exempel är DSCH-motivet som Dimitri Shostakovich använder i varje inledande stycke av den åttonde stråkkvartetten. Några enkla stråkar skapar ledmotivet som har hans initialer. Även konstnären och diktaren arbetar ofrånkomligt med sig själv – men hur tolkar man bäst ett självporträtt? 

”Vi drivas ständigt mot slutmålet: självporträttet”, skriver poeten och konstnären Rabbe Enckell i sin prosabok Tillblivelse. I ett annat sammanhang skriver han: ”Verkligheten ger oss ingen riktning, den ger oss bara möjligheter, obestämda chanser. För att begränsa dessa möjligheter och rationalisera deras inverkan på oss, börjar vi ’klä oss’ i våra jag.” Enckell anser att självporträttörer alltid presenterar sig som något – en asketisk bohem, en androgyn dandy och så vidare. Oavsett vilken av de möjliga identiteterna som gestaltas framförs en roll.

Olof Sager-Nelson: Självporträtt

”Grön av avund” är ett uttryck en del använder sig av, men få försöker spåra dess ursprung. I Shakespeares Othello beskrivs svartsjukan som ”ett grönögt vilddjur”. Det är en referens till renässanskonstnärer som sällan fick tag i gröna pigment och bokstavligen drabbades av avund vid åsynen av grönt. Det kanske är en skröna – i alla händelser passar den utmärkt in på konstnärerna Olof Sager-Nelson (1868–1896) och Helene Schjerf­beck (1862–1946) som intresserade sig för renässansmåleri och sjögröna färger dominerade deras både häcklade och hyllade paletter.

En posör är någon som agerar högst teatralt. Poserandet är inte endast en handling, det kan tolkas som en iscensättning – ett sätt att gestalta en roll. Begreppet roll går att koppla till en skådespelares insats på teaterscenen, men även konstnärens identitetsskapande kan emellanåt förefalla teatralt och även självporträttet kan tolkas utifrån idéer om roll eller identitet. 

Året före sin död målade Olof Sager-Nelson ett självporträtt med ett yvigt Mefistofeleshår. Huden är målad i en blekgrön färg. Den avmagrade halsen är dold av en vit stärkkrage. I den vibrerande bakgrunden skymtar turkosa streck. Pannan ligger i skarpa veck ovanför näsroten: Är det bekymmersrynkor eller arrogans vi möter? Vad är det som Sager-Nelson låter oss se? Är det ett ansikte präglat av sjukdom? Möjligen går det att spåra i hans blick – ögat är väl själens spegel?

Dagens forskare beskriver Sager-Nelsons självporträtt som ”en mästerlig psykologisk skildring av den sjuke och sårbare men trotsige unge målaren”. Detta var inte lika givet för en betraktare vid sekelslutet 1800. När självporträttet ställdes ut kritiserades den gröna färgen för att vara ett utslag av missriktad originalitet och konstverket beskrevs som ”manierat”. Tolkningarna av självporträtt varierar antagligen mest genom konsthistorien. Metaforer som att ögat är själens spegel har resulterat i idéer om att det yttre avspeglar det inre. Vi människor spekulerar ofta i innehåll grundat i yta – men vad döljer sig under färgskikten? 

Sensommaren 1893 reser Olof Sager-­Nelson till Paris. Tjugofem år gammal har han kastat sig ut i det okända, med 180 francs i sin ficka, vilket ungefär motsvarar sextusen svenska kronor i dagens värde. Konstnären drabbas omedelbart av pengabekymmer – prioriteringarna varierade mellan mat för dagen, målarmaterial eller ateljékostnader. Hans första Parisateljé bestod av cementgolv och väggarna hade han målat i en djupgrön färg. Konstnärsvännerna Werner von Hausen, Ellen Thesleff och Magnus Enckell tyckte det var inkarnationen av dysterhet, men Sager-Nelson verkar ha trivts, kanske inspirerad av 1600-talskonstnären El Greco som själv bebodde en kolsvart ateljé i Toledo – denne ska ha sagt till en kamrat som besökte ateljén: ”Släpp inte in solen. Den förstör mitt inre ljus!” Senare reste Sager-Nelson till Brügge, drabbades av lungsot och avled vid tjugosju års ålder i Algeriet. Innan dess formade han sitt eget universum där den gröna färgen fick en alltmer självständig roll. Det var framför allt i sin munkcell till ateljé konstnären skapade porträtt av unga män och kvinnor vars händer är utmärglade med utdragna handlovar. Deras ansikten är ofta sammanbitna och gjorde skandal i Stockholm 1894, på grund av deras ”kusligt gulgröna likfärg”, och kallades för ”kadaverösa porträttstudier”. Det aktuella självporträttet visades året efter och en recensent anmärkte att modellerna verkade transparanta och avmagrade: ”Hr N:s gallgröna själfporträtt hänvisar på källan till denna uppfattning: det är han själf, som ser sin värld med dessa ögon eller kanske rättare glasögon, – men det är icke vår skyldighet att anse hvarje bisarr nyck vara detsamma som konstnärspersonlighet.” 

Sager-Nelson själv skriver till en vän att han var missnöjd med flera av de verk han ställde ut: ”Utom mig sjelf – der vakar djefvulen och den ä de rädda för. Men min mening är inte att skrämmas”. Är självporträttet målat i Parisateljén med de gröna väggarna? Använder konstnären sig av en spegel? Det finns bevarade brev som tyder på det senare: ”Jag såg mig nyss i spegeln och fick syn på en slusk. Törs hvarken klippa, tvätta eller raka mig”, och igen samma tid: ”Jag har dock målat en sak, ett sjelfporträtt som jag vet är styft.” Samtidigt går det att finna spår av Sager-Nelsons allvarstyngda blick genom andra konstnärskap. I Resor utan mål från 1932 skriver den unge Harry Martinson: ”Det fanns en målare, en av de bästa jag vet, som målat Brügge i grönt. Allt i grönt. Gavlar och kanaler och popplar. Hela Brügge grönt som en gröngurkas kött. Nu talar man om typiskt Brüggegrönt och det är just det Sager-Nelsongröna.”

Vid Stockholmsutställningen 1897 visades ett par av Sager-Nelsons målningar postumt. En konstkritiker fortsatte likt sina företrädare att beskriva verken som kadaver och avslutade med ett tips: ”Låt oss skynda från dessa konstens afvägar och kasta blickarne på porträtt, hvilka, om de också inte äro mästerverk, visa åtminstone att deras målare äro normala”. En besökare av annan uppfattning var Helene Schjerfbeck. Under sommaren besökte den finlandssvenska konstnären Stockholm på genomresa och fängslades av självporträttets giftgröna väggar. För henne blev mötet mer än ett flyktigt skum på vågkrönet av en omvälvande epok. 

 ”Är det min ton, den svavelaktiga, liksom den gröna var Nelsons?” Frågar Schjerf­beck i ett brev från 1916 – och året innan: ”Sedan jag hade Nelson här har jag svärmat för giftgröna väggar, sådana som togo helsan i H.fors af mig” – hon syftar på de luftrörsbesvär hon drabbades av som ritlärare i Helsingfors. Under 1900-talets början väljer hon därför självvald isolering i Hyvinge. Schjerfbeck frigör sig från realismens krav att återge det yttre och måleriet blir mer och mer immateriellt samtidigt som hon blickar inåt.
Under sin långa karriär målade Schjerfbeck uppåt fyrtio självporträtt och under de sista trettio åren av sitt liv ställer hon ut flera av dem. I denna avskalade självporträttsvit bryts den tidigare eleganta ytan med upplösta penseldrag och konstnärens utseende underordnas alltmer – hon experimenterar, skrapar, suddar, tunnar ut. Det vilar ett obehag över dessa ansikten med tillsnörpta mungipor där konstnären avbildar sitt eget åldrande utan att väja för nedbrytningen av de fysiska dragen. 1921 beskrev hon dragningen till döden i sina självporträtt med följande ord: ”Min bild blir död i uttryck, så tager målarn fram själen och jag kan inte rå för det. Jag skall söka uttrycket, dystrare, starkare.” Ett av Schjerfbecks sista självporträtt kallas I ljus och skugga och är enbart målat i Sager-Nelsongröna nyanser, året innan hon avled.

Samma år publicerade Sigurd Frosterus sin sista essäsamling Nordiskt i dur och moll. Essän ”Världens gång, ett konstnärsöde” handlar om Sager-Nelson och i en passage diskuteras självporträttet: ”För gäves skall man ur samlingen leta efter nyckel till Nelsons mentalitet. Inför det svårtydda ansiktet, med bredd över panna och kinder men lös modellering av käkar och haka, dröjer man perplex; inför ögon som stirra mot rymden, utan att yppa vad som lever bakom blicken, känner man sig gäckad.”

Det existerar en omfattande mytologisering kring självporträtt som ibland tillskrivs förmåga att uttrycka en djupare psykologisk sanning. Frosterus ansluter sig till skaran av frågande konsthistoriker som försöker koppla utsidan till insidan. Enligt detta perspektiv betraktas konstnärens motivkrets som intimt sammankopplad med hans livsöde, och det gröna blir till en föraning om döden – att spegla en existens bortom den materiella världen.

I svensk konsthistoria beskrivs tiden kring sekelskiftet 1900 som det moderna självporträttets embryo. Det fanns ett omfattande konstnärsproletäriat och flera nya konstnärsidentiteter växte fram, varav en del ansåg sig stå över den nivellerade, genomsnittliga, människan. ”Studiet af själslifvet”, blev det primära för Sager-Nelson, som föraktade andra konstnärers strävan att behaga konstkritikerna och publiken: ”och så är jag nu ständigt sysselsatt med studiet af mig sjelf”. I andra brev hävdar han att kroppen bara är ett skal som vi släpar på. Samtidigt var han svårt lungsjuk och mycket fattig, likt Helene Schjerfbeck, båda undviker att återge sina tunna kroppar. I deras självporträtt framträder denna motsägelsefulla roll – de förefaller lika hänsynslösa som ömtåliga. Därmed visar de inte bara upp sig själva och sin tid, utan speglar likväl dagens medielandskap. De är liksom postmoderna innan postmoderniteten ens fanns.

Även om Gamla Stan i Stockholm nuförtiden är mer fyllt av turister än mystik, går det fortfarande att finna en viss magi i stadsdelen med sina trånga gränder och källarvalv från medeltiden. Och även om antikvariatet Verklighetsflykt inte ligger i någon smal gränd, utan på en med Gamla Stans mått mätt relativt bred tvärgata, så känns det definitivt som en av de där undangömda pärlorna som inte ens de flesta av oss som bor i Stockholm känner till, men som gör att vi fortfarande tycker att det känns värt att besöka Gamla Stan trots alla turistshoppar som säljer vikingahjälmar i plast (med de där hornen som vikingarna inte hade). 

Read the rest of this entry »

Bokrecension av Henry Parland: Samlade skrifter 2. Prosa.

I fjol utgav Finlands Svenska Litteratur­sällskap på förlaget Appell under en redaktion ledd av Per Stam första delen av Henry Parlands samlade skrifter, Poesi. I år utges del 2, Prosa med Elisa Veit som ansvarig redaktör. En avslutande del, Kritik, planeras till nästa år. Den nya volymen omfattar åren 1925 till 1930 och är efter Veits kunniga inledning uppdelad i ”Publicerat”, ”Opublicerat”, ”Ofullbordat” och ”Dagboksliknande anteckningar”.

Henry Parland: Samlade skrifter 2. Prosa. Appell Förlag. 2019.

Prosan upphörde nästan helt efter mötet med Gunnar Björling i november 1927; därefter skrev Parland fram till utgivningen av Idealrealisation med några undantag endast poesi. 1928 hade han som tjugoåring välkomnats av de äldre författarna i Quosegoredaktionen Diktonius, Björling, Rabbe Enckell, Hagar Olsson, varav ett par till helt nyligen varit hans förebilder. 

Henry Parland föddes i Viborg 1908; mamman Maria, född Sesemann, var tyskspråkig, och skulle sedan få ytterligare tre söner, Hon hade en andel i den stora släktgården i Tikkala utanför Viborg. Pappan Oswald var av engelsk släkt men nu ingenjör vid ryska järnvägen. Familjen bodde i Sankt Petersburg. Mammans bror, Vasilius Sesemann, från 1923 professor i filosofi i Kaunas, Litauen, talade ryska med Henry då han 1929 efter misslyckat växelrytteri och allt värre krapula (bakfylla, red.anm.) 21-årig förpassades till exil i Litauen.

Read the rest of this entry »

Kära läsare!

När det här numret av Horisont dimper ner i din brevlåda är hösten redan långt gången, men när jag skriver detta är det fortfarande sommar även om ”dagarna mörknar minut för minut” som det heter i Tove Janssons vackra och vemodiga ”Höstvisa”. Förhoppningsvis bjöd sommaren på en del vackra dagar. Kanske har du kunnat ligga vid vattnet och titta på en blank och stilla yta. Kanske har du funderat över vad som lever sina liv där under, i mörkret, eller kanske har du funderat över vilka liv under ytan som vi människor har släckt med våra föroreningar. Om vad som döljer sig under ytan handlar årets tredje nummer av Horisont. Jag intervjuar poeten Rosanna Fellman om debutboken Strömsöborna, som handlar just om sådant som människor (och samhället) försöker dölja under glättiga ytor. Ida Ståhl och Mikael Henrik Myrtin tacklar båda i sina noveller det som kan pyra under ytan i tillsynes harmoniska relationer. Gunnar Högnäs har översatt Sanna Karlströms dikter om ägg (ett föremål som gömmer sitt ömtåliga innanmäte bakom en hård yta), och Adam Korpskog har i en essä studerat den yta som utgör målarduken: i det här fallet Olof Sager-Nelsonsoch Helene Schjerfbecks vilkas på sin tid omdiskuterade självporträtt han skriver om. Detta och mycket mer får du i nya Horisont med temat Under Ytan!

Read the rest of this entry »

Öar har en lång historia i litteraturen. När jag tänker på litteratur där öar haft mer eller mindre en central roll, är Pappan och havet, Flugornas herre och Robinson Crusoe de första som dyker upp. För att inte tala om Odyssén. Robinson Crusoe var så banbrytande när den utkom för 300 år sedan att den utvecklade en ny genre – robinsonaden. Bland ny litteratur har vi Johanna Holmströms Själarnas ö och Maria Turtschaninoffs böcker om Maresi och Röda Klostret.

Ön som centrum

Litteraturhistorien är som ett stort hav som omges av landskap av olika berättelser. Bland dem, vid sidan av och lite längre ut till havs, myllrar det av öar. Den tyska författaren Judith Schalansky skriver i boken Atlas över avlägsna öar att öar är fastlandets fotnoter, så långt från sitt fosterland att de inte ens får plats på nationskartorna. 

Read the rest of this entry »

Det lungsjuka husetav Matilda Gyllen­berg är en fängslande och mörk debut. Med ett förträffligt språk tar Gyllenberg avstamp i småstadsidyllen Lockum och målar upp ett något kusligt mysterium som för tankarna till Stephen King och hans Maine, dock utan skräck. 

Det är en mångfacetterad berättelse om moderskap, rädslan för det som är annorlunda och hur långt människan är beredd att gå för att skydda det egna.

På baksidan av omslaget står det: ”En blandning av thriller, saga och psykologisk realism” vilket omedelbart skapar en särskild förväntan hos mig. Jag tänker mig att den ska väcka ett visst obehag, vara lite ryslig och spännande. Min läsupplevelse är dock något annat, jag finner tyvärr inte berättelsen så fängslande som texten på baksidespärmen lovar. 

Det som däremot fångar och drar iväg med mig är språket. Det är rent och luftigt och korrelerar samstämmigt med jag­berättarens person. Det är enkelt och rättframt, utan överdådiga beskrivningar. Den namnlösa jagberättaren är en rak och ärlig person, hon framstår som kall och mycket reserverad. 

Jagberättaren har tillsammans med sin man och sjuåriga dotter renoverat och inrett mannens farföräldrars gamla hus, i det lilla idylliska samhället Lockum. Berättaren är ett kontrollfreak, allt i hemmet ska vara tipptopp och hon är oerhört missnöjd med det mesta i hennes omgivning.

Read the rest of this entry »

En svart hund tar över Lisbetas drömmar. Hunden nosar försiktigt på henne och trycker nosen i hennes halsveck. Samma hund jagar kyrkoherden och driver honom till vansinne om kvällarna. Hunden dyker upp lite varstans, stundvis illavarslande, som speglade den folkets drömmar, rädslor och samveten. 

Den finns överallt, men ändå inte. Inte förrän den svarta tiken visar upp sin livslevande unge för Lisbetas pojkar långt senare. 

Märket är en mörk skildring av häxjakten på Åland för cirka 350 år sedan. Personer och platser är sanna, kanske mer än så. Vi får följa Lisbeta, en praktisk och orädd bondkvinna som senare döms till döden för trolldom. Lisbeta har god hand med sina djur och med maken Per. 

Liksom de andra bondkvinnorna i trakten är Lisbeta vidskeplig. För att vara säker på att hon verkligen gjort allt för djuren genomför hon systematiskt vissa ritualer, små harmlösa huvudlösa tricks. Hon har lärt sig hur man gör för att få mer mjölk från korna, att askarna kan rena blod, och att det kan betyda döden att hugga ner ett träd som en förfader har planterat. 

Vidskepligheten visar sig ändå ha ett högt pris för Lisbeta och grannkvinnorna när de, en efter en, blir halshuggna för sina ritualers skull. Ritualerna skvallrar, enligt häradshövdingens tyska böcker, om samråd med självaste hin onde. Kyrkoherden hittar dessutom bett på kvinnorna, så kallade djävulsmärken, och det räcker som bevis för att få kvinnorna avrättade.

Read the rest of this entry »

1

Också jag är öbo. Förutsatt att jag tillåts tänja begreppet långt bortom all rimlighet. Efter föräldrarnas död blev jag och mina två syskon ägare till ett sommarviste på en mindre ö. Det är en strandtomt (1 410 m2) med tillhörande byggnader: fritidsbostad (35 m2), ekonomibyggnad (5 m2) och bastu (18 m2).

Ingen veranda.

Ingen vattenledning.

Inget avlopp.

Ingen elektricitet.

De här uppgifterna meddelas i deklarationen för fastighetsbeskattning. Standarden är fortfarande densamma som när farfar och hans yngre bror reste stugan och vedboden 1938, det sista fredsåret. Senare blev de osams. Brodern löstes ut och skaffade sedermera ett eget sommarställe, men det är en annan historia. 

I ett vitrinskåp här i vår trähusbostad finns ett inramat fotografi av farfar när han sitter på en sten ute på Andtback grunne, så skrivs platsnamnet på deklarationsblanketten. Han ser ut precis jag minns honom, en gammal man som utstrålar värdighet och rotfasthet: han är en given del av platsen och dess historia. Bilden är tagen under en av de sista somrarna han levde, kanske den allra sista, 1978. Det är möjligt att jag var närvarande vid fotograferingstillfället, jag är inte säker.

På flera andra ställen, exempelvis i en Wiki­pedia-­artikel som jag blev mycket överraskad över att existerade, används namnformen Antbackgrundet:

Antbackgrundet är en ö i Finland. Den ligger i sjön Larsmosjön och i kommunen Kronoby i den ekonomiska regionen Jakobstadsregionen och landskapet Österbotten, i den centrala delen av landet, 400 km norr om huvudstaden Helsingfors. Öns area är 1 hektar och dess största längd är 170 meter i öst-västlig riktning. I omgivningarna runt Antbackgrundet växer i huvudsak blandskog.

Stavningen haltar men det är ändå mitt efternamn och det förenar mig med en specifik plats och ett sammanhang som jag har ganska begränsade kunskaper om. Tiden går, människor försvinner, detaljer blir dis – med vissa undantag. 

Väldokumenterat är att det funnits fosterländsk aktivism i släkten. Vapen från det beryktade tyska smuggelfartyget s/s Equity lastades om på Grunne för vidare transport i slutet av 1917. I samma veva var farfar var med om att gömma gevär i dynghögen innan ryska soldater anlände och genomsökte hemgården. 

Svårare är att få reda på hur stuglivet på ön såg ut på 1930- och 1940-talen. Vilka var rutinerna? Vad gjorde man om kvällarna? Hur var stämningen? De flesta som kunde berätta någonting om detta är borta. De som finns kvar skulle jag fråga om det uppstod en naturlig situation, annars känns det för obekvämt, sådana sociala trösklar kan vara underligt höga. 

Read the rest of this entry »

Något av det svåraste som finns för en kritiker är att recensera verk där människor naket ger uttryck för sina egna tyngsta sorger. En stor del av all världens konst vilar visserligen tungt på ett fundament av olycklig kärlek, men Mikaela Nymans diktsamling handlar om sorg av annat slag. 

Det är på sätt och vis besvärligt för en recensent att innan ha öppnat boken, få information om att verket som ska ges ett utlåtande är en sorgebok över en av poetens allra närmaste människor. Vem är jag att ge något sådant kritik? Något som dessutom innehåller så obarmhärtiga titlar som ”Slutstädning”. Det är en initial och, förmodligen, ganska naturlig tanke. På den följer dock insikten om att det här är lyrik som ges ut på förlag. Det hör till tingens ordning att verket då recenseras. 

Read the rest of this entry »

Tags:

Författaren Agneta Andersson skildrar några glimtar från den mytomspunna ön Jurmo. Hon är också kyrkvärd, skärgårdsguide och delägare i Vrakplundrarförlaget som ger ut skärgårdsböcker. 

Jag vill vandra över hedarna och gå till kapellet. Jag vill sitta vid stranden och se ut över fjärden och känna att jag är fri. Jag vill att Jurmovinden skall blåsa i mitt hår. Jag vill bara känna den stora samhörigheten mellan Jurmo och mig.” Det här skrev jag när jag var femton. Över femtio år senare nickar jag igenkännande: Av de platser jag bott på har visst Jurmo alltid varit min stora kärlek? 

Sandvikharun som fungerade som ett säsongfiskeläge under första hälften av 1900-talet har nyligen förärats en egen bok.

Det där om vinden låter lite väl romantiskt. Faktiskt fick jag lära mig redan som barn att det är vinden som styr all verksamhet, ja själva livet på Jurmo. Jag minns en gång när farfar slumrade till vid matbordet. Gaffeln i hans hand föll mot tallriken med en skräll och farmor kastade en hastig blick åt hans håll. 

Men ingen sa ett ord utan alla fortsatte att äta kokta flundror och potatis. Plötsligt rätade farfar på ryggen, spände blicken i oss och utbrast: – Vi har nordväst! Varpå farbror Bertel störtade upp, drog skärmmössan över öronen och satte av mot bystranden. Farfar kände av vindens riktning till och med när han sov och nordväst betydde att sumpjollen måste flyttas eller dras upp på land. 

Read the rest of this entry »

Tags: ,

« Older entries