Förlust är ett ord som har en sorglig och slutgiltig klang. Men förlust kan också vara utgångspunkt för skapande: många är de litterära och andra verket som tillkommit som en följd av eller behandlat motivet ”förlust”.Nu efterlyser även Horisont noveller, reportage, essäer, dikter eller annat material på temat. Mejla ett förslag eller utkast till anna@horisont.fi. Deadline för texter är 11/10.

Författaren Tomas Tranströmer. Foto: Yanan Li

I kvällsmörkret den 29 augusti 1952, några mil söder om Woodstock i New York, stiger en ung pianist, David Tudor in på en liten öppen scen i Maverick Concert Hall. Han sätter sig vid pianot, stänger tangentlocket och tar fram ett stoppur. Inom de närmaste fyra minuterna lyfter Tudor locket i två repriser, bara för att återigen stänga det. Pianisten är väldigt försiktig i sina rörelser, så att han inte ska föra något oväsen. När han kommer till slutet av det tonlösa partituret, stiger Tudor upp för att motta publikens applåder. Musikstycket som publiken felaktigt uppfattat som tystnad, är i själva verket premiärframförandet av kompositören John Cages nyaste alster 4’33”. 

Cage förklarar några årtionden efteråt att tystnaden som publiken trodde sig höra (eller inte höra) är feluppfattad. Han klargör att man i verkets första del de facto kunde höra en svag bris smeka konsertsalens ytterväggar; i den andra delen ljöd ett svagt smattrande av regndroppar mot takpärtorna; och att den slutliga delen ackompanjerades av en otålig publiks skruvande, suckande och hostande kroppar. 

Läs resten av artikeln »

Det är augusti för många år sedan, jag är i lågstadieåldern. Det var den tiden då sommaren kändes lika lång som resten av året och hela sommar­lovet spenderades på villan i den österbottniska skärgården. Men till och med den här sommaren, som hade känts så overkligt oändlig, kom till sitt slut. 

Över havsviken ligger en slöja som gör allt dunkelt och tyst. Det är ett lugn före en storm av förändring, före allt blir till höst. De packade väskorna står bredvid bilen, uppradade som gravstenar.  Jag står på den grånade terrassen och ser knotten dansa över den lilla ängen mellan lidret och bastun; de förgylls av den lågt stående, brinnande augusti­solen som långsamt flyter mellan furorna på skogsbacken. 

Läs resten av artikeln »
Don DeLillo
Översättning:
Rebecca Alsberg Tystnaden
Albert Bonniers förlag 2021

Som barn till italienska invandrare vilka startade ett bageri i Bronx växte författaren Don DeLillo (f. 1936) upp i en miljö av dofter och urban närvaro. Den har successivt förångats i hans senare författarskap. 

I den nya romanen, Tystnaden, är den försvunnen. Av de fem personer vilkas tankar och handlingar vi får följa sitter tre i en lägenhet åtta trappor upp i New York, en skadereglerare, hans hustru och hustruns elev. Eleven, nu trettioårig fysiklärare, kommer att flitigt citera ur en faksimiliutgåva av Einsteins Manuskript från 1912.  

De sitter i spänd väntan på att Super Bowl, årets match, ska börja i tv. De två andra, en försäkringstjänsteman och en kvinnlig poet, befinner sig i en flygkabin på väg från Paris med målet att hinna i tid till matchen och vännerna. Under färden följer mannen med uppgifterna om färdhastighet via en skärm, höjd över havet, temperatur, tid i Paris och i London, beräknad ankomsttid. 

I DeLillos debutroman, Americana, reser en ung man med filmkamera genom landet för att finna Amerikas själ. I Tystnaden återstår blott ”slamsor av en civilisation”. 

Under pandemin har ett nytt så kallat paradigm bara accentuerats. Redan innan de första coronafallen hade världen delvis flyttats från det sinnliga och rumsliga via datorer och mobiltelefoner in till kontorsrum och lägenheter. I bussar, på tåg: människor försjunkna i sina mobiler. Till och med trottoarernas fotgängare ser ner i de små skärmarna medan ansiktsuttrycken speglar händelser – dramatiska, sorgsna, trista – från någon annanstans. 

I DeLillos roman kollapsar elektroniken (en cyberattack, en solfläck, en meteorit, utomjordingar?). Tv-skärmen slocknar just innan avspark i Super Bowl och kylskåpet med halvtidspausens snabbmat slocknar. Mobilerna dör och – av oförklarlig anledning – blir samtidigt flygplanet strömlöst och tvingas nödlanda en bit utanför Newark. En tystnad uppstår förvisso. Det är en tystnad som människorna tycks oförberedda på. 

I smygande successiva stadier har vi – tycks DeLillo mena – genom teknologin, i samarbete med marknaden, vant oss bort från närvaron och dialogen. Något var på väg att förloras. Inte bara en tillvaro i rum-tiden utan även i historien, i den berättelse vi är del av.

Om det i Americana fanns hopp om Amerikas framtid är hoppet redan i Ratners stjärna (1976) ifrågasatt; där finns likheter med Henry Millers  The Airconditioned Night-mare. I Tystnaden har även luftkonditio­nering­en försvunnit.

Det har historiskt sett gått häpnadsväckande snabbt. Det västerländska samhället började genomelektrifieras i början av förra seklet. Ännu på tiotalet gick lykttändare omkring på kvällen för att tända gatubelys­ningen. Ända in på femtiotalet mjölkade bondmoror för hand, dessa sekelgamla ljud och doften av varm mjölk i en lagård.  Med en närmast vetenskaplig noggrannhet – en stundom aforistisk pincett – plockar DeLillo ut attityder och tänkesätt som utmärker vår tid.

Flygplanet har nödlandat. Jim Krisp, försäkringsagenten, fick ett sår i pannan, men han och Tessa överlever och tar sig via en vårdcentral till vännerna åtta trappor upp. Där sitter de fem på udda möbler, som det anstår intellektuella bohemer. Tv-skärmen svart. Handlingen – om man nu kan tala om en sådan i den korta romanen – består i stort sett av monologer rakt ut i rummet och rum-tiden som, genom den unge Martins utläggningar om Einstein, blivit dubiös. 

Redan på vårdcentralen hade receptionisten – ”medelålders, klädd i högskaftade kängor, rejäla jeans, tjock tröja, med ringar på tre fingrar” –  gett efter för ett plötsligt behov att berätta sin historia: barndom, uppväxt, utbildning… Ett socialpsykologiskt behov uppstår drömartat att ingå i en större berättelse delad av alla.  Det gäller på sätt och vis fortfarande Amerikas själ.

DeLillo har redan tidigare ställt diagnos på vårt samhälle. I Vågen (1988) om händelser kring mordet på president Kennedy; i Cosmopolis (2003) om New York före terrorattacken. Tystnaden är hans senaste.

   Vi får följa fem personer från eftermiddag till de timmar då gryningen närmar sig med en ny dag. Denna nya dag är det frågetecken romanen utmynnar i.

Elsa Kemppainens Riesling och mjölk är en berättelse som rör sig över tre tidsplan utifrån berättarjaget Iris tillvaro – dels som gymnasieelev i Helsingfors, dels som ung litteraturstudent i Berlin och dels som nybliven mamma tillbaka i Finland. Det handlar om existens, kropp och förskjutning av gränser, jagupplösning och objektifiering, men också om att ta någonting tillbaka. 

Läs resten av artikeln »

falk är ett diktverk med flertal f: förfall och förnyelse, förlust och försoning, fångenskap och frihet; och framförallt falk. Fri såsom fågeln, lyder ett välkänt bevingat uttryck. Den fria fågeln står i tjänst som metaforiskt medel och klär människolivet i bildlig fjäderdräkt, synnerligen inom lyriken. Fågelns särdrag är förmågan att flyga fritt ovan vårt mänskligt konstruerade jordeliv som en självklar symbol för själen. 

MARTINA 
MOLIIS-MELLBERG  falk 
Schildts & Söderströms
 2021 

En annan men förenlig figurativ fågelskådning låter som följande: Då fågeln flyger, klyver vinden, kvarlämnar den inga spår i himlen. Fågelns osynliga spår i firmamentet motsvarar flyktighet och förgänglighet. Hela baletten upphör bakom oss. Följaktligen är fågeln ombud för frigörelse från sinnlighetens fängelse – en frälsande ande som öppnar för ett celestialt medvetande. Oaktat är falk en lyrisk luftfärd som i själva verket kvarlämnar omärkliga ord i märkbart djupsinniga dikter. 

Läs resten av artikeln »

Kära läsare!

Under den här våren har redaktionen fört givande samtal med redaktionsrådet om Horisont. Det har handlat om allt från innehåll, målsättningar och funktion. Vi har alla varit rörande överens om betydelsen av att små kulturtidskrifter får fortsätta att skapas. För det är en skapande process vi talar om. Under ett samtal var det en medlem i redaktionsrådet som beskrev Horisont som ett konstverk. Varje gång tidskriften kommer i postlådan har man ett helt nytt verk att upptäcka. 

Eftersom redaktionen valt en linje där vi inte följer en obeveklig struktur med ett fast antal sidor för varje genre och avdelning, blir den färdiga produkten varje gång unik. 

Det har varit ett medvetet drag, men att få det definierat som att vi fyra gånger i året är med och skapar ett konstverk tillsammans med andra ”konstnärer” var en mycket fin bild. Det här numret har ”tiden” som temat. Av mängden insända bidrag att döma så intresserar ämnet er.

För mig personligen blir det här mitt sista nummer som redaktör för Horisont. Även om jag fattat beslutet själv känns det ve­modigt. Nästan fem års inspirerande arbete med ”Årets kultur­tidskrift 2020” är till ända. Jag kan bara konstatera att ”allt har sin tid”.

Trevlig läsning!

Camilla Lindberg 

I boken Amerikaminnen har Ann-Marie Ivars samlat berättelser från några av de finlandssvenskar som lämnade Österbotten för att söka sig ett bättre liv i det Amerika som var föremålet för så många européers drömmar. Horisont mejlade Ivars och ställde några frågor om boken och hennes arbete med den.

Läs resten av artikeln »

Mörkret har fallit för ganska länge sedan. Jag tittar som vanligt ut genom fönstret in till grannarna mitt emot. Ett fult hus. Ser ut som en rektangel, en skolåda på höjden, med sex våningar och balkonger på varje våning. Varje balkong är klädd med tätt sammansatta lyktor, som lyser upp när mörkret fallit på. 

illustration föreställande glödlampor på rad som är ihoptrasslade och några som är ordnade och upphängda efter varandra

Vi befinner oss tidsmässigt någon vecka före jul. Jag försöker som vanligt se vad de har för sig, mannen och kvinnan i huset mitt emot. Sitter de och äter? Är de redan klara så att hon har börjat diska eller håller han på att duka bordet i köket? Jag känner stor ambivalens när jag ser dem röra sig i sin lägenhet. Jag kan känna en längtan men också en lättnad över att inte behöva samsas med dem – vilka de nu är? Jag vet inte vilka de är. Skulle bara kunna se deras ansikten om jag hade en kikare. Det enda jag känner till är deras rutiner. Kvällsmat när mörkret börjat falla. Men jag vet inte om de håller rätt avstånd sinsemellan i dessa tider eller kanske är det något man inte behöver tänka på när man ständigt vistas i samma rum och hela tiden måste dras med varandra?

Läs resten av artikeln »

Fredrik Scheike
Dagboksanteckningar;
Du och jag
Prumus Migrantis
2020

Fredrik Scheike är en svensk skådespelare bosatt i Madrid som numera även kan kalla sig debuterande poet. Hans debut Dagboksanteckningar; Du och jag är en samling dikter skrivna mellan 2011–2020 och utgivna på det egna förlaget Prumus Migrantis.

Precis som titeln antyder utgör dikterna, som är daterade, en slags dagbok där känslorna är stora och ­reflektionerna djupdykande i kärlekslivets tillstånd och varande. Vad är det som händer när förälskelsens rosaskimrande glasögon hotas att grumlas av vardag och den sanna människan bakom?

Läs resten av artikeln »

« Äldre inlägg