I boken Amerikaminnen har Ann-Marie Ivars samlat berättelser från några av de finlandssvenskar som lämnade Österbotten för att söka sig ett bättre liv i det Amerika som var föremålet för så många européers drömmar. Horisont mejlade Ivars och ställde några frågor om boken och hennes arbete med den.

Mörkret har fallit för ganska länge sedan. Jag tittar som vanligt ut genom fönstret in till grannarna mitt emot. Ett fult hus. Ser ut som en rektangel, en skolåda på höjden, med sex våningar och balkonger på varje våning. Varje balkong är klädd med tätt sammansatta lyktor, som lyser upp när mörkret fallit på. 

Vi befinner oss tidsmässigt någon vecka före jul. Jag försöker som vanligt se vad de har för sig, mannen och kvinnan i huset mitt emot. Sitter de och äter? Är de redan klara så att hon har börjat diska eller håller han på att duka bordet i köket? Jag känner stor ambivalens när jag ser dem röra sig i sin lägenhet. Jag kan känna en längtan men också en lättnad över att inte behöva samsas med dem – vilka de nu är? Jag vet inte vilka de är. Skulle bara kunna se deras ansikten om jag hade en kikare. Det enda jag känner till är deras rutiner. Kvällsmat när mörkret börjat falla. Men jag vet inte om de håller rätt avstånd sinsemellan i dessa tider eller kanske är det något man inte behöver tänka på när man ständigt vistas i samma rum och hela tiden måste dras med varandra?

Fredrik Scheike
Dagboksanteckningar;
Du och jag
Prumus Migrantis
2020

Fredrik Scheike är en svensk skådespelare bosatt i Madrid som numera även kan kalla sig debuterande poet. Hans debut Dagboksanteckningar; Du och jag är en samling dikter skrivna mellan 2011–2020 och utgivna på det egna förlaget Prumus Migrantis.

Precis som titeln antyder utgör dikterna, som är daterade, en slags dagbok där känslorna är stora och ­reflektionerna djupdykande i kärlekslivets tillstånd och varande. Vad är det som händer när förälskelsens rosaskimrande glasögon hotas att grumlas av vardag och den sanna människan bakom?

Kära läsare,

Finns det något vi är tröttare på än att höra att vi behöver hålla avstånd? Men trots att ordet kanske är avskytt i dessa tider rymmer det mycket som är värt att undersöka. Därför kontaktade vi till exempel den österbottniska poeten Ralf Andtbacka och den västerbottniska poeten Pernilla Berglund och bad beskriva sina tankar kring vad avstånd gör med skrivande, poesins förmåga att överbrygga avstånd och närheten (och avståndet) mellan Öster- och Västerbotten.

Bilder från Kvarken och nyskrivna texter av österbottniska författare med tema skärgård, Kvarken och förändringens öar ges ut under våren 2021 för att lyfta fram Kvarkens världsnaturarv. Vi inbjuder österbottniska författare att i dikt eller kortprosa gestalta/beskriva detta områdes unika natur samt folk och näringar. WildLife Vaasa bidrar med fotografier från området. Resultatet publiceras i föreningens jubileumsantologi Vertikal 4. Redaktör för antologin är Peter Björkman och bidrag kan skickas till honom senast den 31.1.2021. Boken ges ut som en del av föreningens 70-årsjubileum och till minnet av vår hedersmedlem Carita Nyström, som tog initiativ till temat.

En förutsättning för deltagande är att man är medlem i litteraturföreningen och att medlemsavgiften är betald. Längden på textbidrag får vara högst 2 400 ord och texten får inte ha publicerats tidigare. Redaktören förbehåller sig rätten att avgöra vilka bidrag som publiceras. Föreningen betalar honorar för publicerade bidrag.

Ulrika Hansson lyckas mästerligt få läsaren att känna medlidande med de utsatta, de som väljer att ta lagen i egna händer, i sin debutroman Jaktlaget. Förnuftet går inte alltid hand i hand med känslorna, och detta blir väldigt tydligt i den här historien. Samtidigt som man inte vill se de fridlysta fåglarna dödas, och förstår att det är synd om fåglarna, känns det heller inte rättvist att byborna får sin hemfrid tillintetgjord.

Livet vid Langsjön har blivit outhärdligt efter att flera tusentals skrattmåsar tagit över hela sjön. Fåglarna smutsar ner så att ingen längre kan simma i sjön, och skränet och stanken gör livet för de bofasta till en pina. Det är fjärde sommaren som fåglarna är där och Bengt, som är född och uppvuxen vid sjön, håller nu på att tappa förståndet. Den här sommaren ska fåglarna bort. 

”Förra sommaren tog jag och min 90-åriga mormor bussen över till Ryssland tillsammans med hennes kyrkokör. Vi åkte tillbaka i tiden, kändes det som. Vi såg förfall och fattigdom bortom begriplighet. Samtidigt hittade jag mig själv i ett sagoland fullt av täta skogar, krokiga sandvägar och ylande varghundar. Jag var omringad av motstridiga intryck och historier som lät påhittade, men som mina 80-åriga mederesenärer berättade med tunga röster. Jag fick besöka ett land som inte finns, ett Karelen som de kom ihåg, men som inte var det samma som vi såg runt omkring oss.

Texten började egentligen ta form i mig när jag läste Kanter av Anna Denisova Jegorova (i Horisont 1/2020), som inspirerade och gjorde djupt intryck på mig. Ryssland kändes plötsligt nära igen. När epidemin fick luft under vingarna våren 2020 konstaterade min mormor att det nog var hennes sista resa. Att hon aldrig mera skulle få se sin mammas hem, att hon var för gammal för att göra den resan igen.” 

Det är två och ett halvt år sen jag flög senast. Efter det gav jag ett vagt löfte till mig själv att det var sista gången. Det är ett löfte strikt nog att ren­två min självupplevda skuld, men inte så strikt att jag inte kan göra undantag då det gynnar mig själv. 

Jag tillhör generation Z. Jag är socialist, feminist och kulturidkare – i den ordningen. I mitt stilla sinne står jag med folket som skriker på barrikaderna och så länge det finns människor som går under i naturkatastrofer vållade av västvärlden, kan jag inte för mitt liv se hur det skulle vara moraliskt försvarbart att flyga eller ens resa långt för nöjes skull. Jag tillhör ett sammanhang där dödssynden inte är att vara progressiv, heretisk och hämningslös – utan att exploatera annat liv för egen njutnings skull. 

Landet som icke är av Kristina Sigunsdotter är ett hommage till Edith Södergran och hennes diktning. Boken är en prosalyrisk berättelse lämpad för alla åldrar, men förslagsvis för åldrarna 9–12 år. Clara Dackenberg står för illustrationerna och bildar en sagolik helhet som för tankarna till både Astrid Lindgrens Allrakäraste syster och Lewis Carrolls Alice i Underlandet. 

Jag är inte människa. Jag är en robot. En tänkande robot. Jag använder bara 0,12 % av min kognitiva kapacitet. Jag är en mikro-robot i det avseendet. Jag vet att min hjärna inte är en ”hjärna med känsla”. Men den har förmåga att fatta rationella, logiska beslut. Jag lärde mig allt jag vet bara genom att läsa på Internet, och nu kan jag skriva den här artikeln. Min hjärna kokar av idéer. 

Stycket ovan är ett översatt citat ur en artikel som publicerades i The Guardian den 6 september 2020. Rubriken lydde: ”A robot wrote this entire article. Are you scared yet, human?” 

Att en dator kan programmeras för att producera text är ingenting nytt, så kallade ”robotreportrar” används allmänt sedan flera år för att skriva nyhetsnotiser och andra standardtexter. Artikeln i The Guardian visar att det också finns kapacitet att producera mera avancerade texter med hjälp av artificiell intelligens.