Nästa nummer av Horisont kommer att ha tema Möten. Har du en idé till en essä, intervju, reportage, recension, novell, dikt eller något annat? Välkommen att höra av dig till anna[at]horisont.fi. Deadline är 7.8.2017.
Illustratören Jenny Wiik och Jolin Slotte på utgivningsfesten för den lättlästa Maresi. Jolin Slotte har gjort en bearbetning av fantasy-romanen Maresi. Bild: Sofia Jernström.
Lättlästa bearbetningar ger de svaga läsarna möjlighet att ta del av samma böcker som andra.
Maria Turtschaninoffs Maresi har charmat både läsare och kritiker sedan romanen kom ut 2014. Översättningar till otaliga språk och planer för en filmatisering vittnar om att berättelsen om flickor som söker skydd i en feministisk fristad berör och uppskattas.
Men Maresi är ingen enkel bok. Persongalleriet är stort, och trots att boken i huvudsak berättar om flickan Maresis tid i Röda klostret flyttas läsaren också i tid och rum. Dessutom ska läsaren ta in och acceptera beskrivningen av Maresis värld, för det här är fantastik där gudarna lever, djuren talar och magin finns i vardagen.
Många svaga läsare har säkert gett upp på vägen. Men nu har också de en möjlighet att ta del av den här underbara berättelsen, för i höstas gav Lärum-förlaget ut Maresi i lättläst bearbetning, som en återberättad roman. Att den är återberättad betyder att Jolin Slotte har skrivit om Turtschaninoffs text på ett enklare sätt.
– Att kunna förmedla den här berättelsen till också svaga läsare känns extra värdefullt eftersom boken har hyllats av både kritiker och läsare. Men samtidigt gör det utmaningen ännu större, säger Slotte.
Hon är författare till flera egna böcker, men ingen av dem är lättläst. Att hon tagit emot uppdraget att återberätta andra författares verk handlar delvis om att hon känner till behovet som finns för de här böckerna. – Jag har jobbat som modersmålslärare och vet att det behövs lättlästa ungdomsromaner som tar upp svåra frågor.
Just nu slipar Jolin Slotte på de sista formuleringarna i Lärum-förlagets nästa bearbetning, nämligen Tove Janssons Farlig midsommar, som kommer ut i lättläst bearbetning lagom till midsommaren 2017.
Det finns förstås sedan tidigare många sätt att närma sig muminvärlden också för den som inte klarar av att läsa romanerna; bilderböckerna, serierna, teveserien, ljudböcker.
– Jämfört med bilderböckerna ger de längre berättelserna mer utrymme för läsarens fantasi. Lättlästa Farlig midsommar kommer att erbjuda en ingång för dem som vill läsa själv, men upplever att originalet är för svårt. Här finns också Tove Janssons säregna humor, som jag har strävat efter att lägga extra vikt vid att förmedla i den lättlästa texten, säger Jolin Slotte.
Hon vill påminna om att Farlig midsommar inte är bara en muminbok, precis som Maresi inte är bara en fantasybok. Där Turtschaninoff skriver om förtryck, misogyni och feminism handlar Farlig midsommar faktiskt om en familj på flykt.
– Boken handlar om hur man tar sig igenom en katastrof, hur man anpassar sig då ens värld förändras. Det är en vacker berättelse om att finna styrka i sin familj, men samtidigt välkomna nya individer och lära sig av varandra. Vem som till slut hjälper vem är inte lätt att säga – ens på lättläst.
Lärum-förlaget har gett ut finlandssvenska återberättade romaner sedan 2014.
Tanken med böckerna är att ge de svaga läsarna möjlighet att ta del av samma böcker som andra. De som skriver bearbetningar jämför ofta arbetet med filmatiseringar av böcker; man kan inte få med allt, och resultatet blir bättre om man inte ens försöker.
– Det gäller att bestämma sig. Att våga ta bort karaktärer som inte är väldigt viktiga, säger författaren Cecilia Davidsson, som har återberättad bland annat Wilhelm Mobergs böcker för svenska LL-förlaget.
Men att bara ta bort och förkorta blir inte en bra bearbetning.
– Det får inte bli ett kallt referat. Om det finns en tydlig stil över boken måste man se till att den finns kvar i den lättlästa bearbetningen, säger Davidsson.
Precis som filmer är LL-bearbetningarna helt nya, egna verk. Och den ursprungliga boken finns kvar att läsa, för alla som kan läsa den. En bearbetning kan ge en dyslektiker en möjlighet hen annars inte skulle ha att delta i diskussioner i kafferummet om den där deckaren »alla« har läst.
En modersmålslärare kan ge till uppgift åt hela klassen att läsa en roman – elever med lässvårigheter kan läsa den lättlästa versionen.
Med en grupp nyanlända som läser svenska, och samtidigt gärna vill lära sig mer om Finlands historia, kan läraren använda Kjell Westös Där vi en gång gått i undervisningen eller som bredvidläsning – först den lättlästa och senare originalet.
I Sverige kommer det ut tio eller fler lättlästa bearbetningar per år. I Finland är det inte lika vanligt. På finlandssvenskt håll är det hittills bara Lärum-förlaget som har gett ut lättlästa bearbetningar.
Det finns många olika slags böcker bland de titlar som återberättas, men man kan sammanfatta titlarna som klassiker och nya populära böcker. Den lättlästa Jag är Zlatan är en storsäljare, Jan Guillous Ondskan en annan.
Ifjol gav LL-förlaget äntligen ut Vilhelm Mobergs Utvandrarna och Invandrarna. Äntligen, för att de här titlarna i åratal har frågats efter av läsare och lärare, som vill använda dem i sin undervisning.
– Lite nervöst var det ju att ta itu med en av våra mest älskade klassiker. Men som återberättare får jag inte ha för stor respekt för texten, säger Cecilia Davidsson.
Eftersom Moberg dog 1973 är det till hans barn och barnbarn som LL-förlagets redaktörer riktat sina förklaringar. Och det tog som sagt flera år, men till slut gav förlaget tillstånd.
Lärum-förlagets Tove Jansson-projekt har haft samma premisser, och det slutliga beslutet att Farlig midsommar får återberättas togs av brorsdottern Sophia Jansson.
– Jag tror den här versionen av boken kommer att vara bra för många, inte bara för personer med lässvårigheter utan också barn som ännu inte kan läsa så väl, säger hon.
Finlandssvenska återberättade romaner:
- Tove Jansson: Farlig midsommar, 2017 (återberättad av Jolin Slotte)
- Maria Turtschaninoff: Maresi, 2016 (återberättad av Jolin Slotte)
- Birgitta Boucht: Tusenblad, 2014 (återberättad av Jolin Slotte)
- Kjell Westö: Där vi en gång gått, 2014 (återberättad av Peter Sandström)
- Robert Åsbacka: Orgelbyggaren, 2014 (återberättad av Bosse Hellsten)
Solveig Arle
Texten publicerades i Horisont 2/2017
Bästa läsare!
Finland firar i år sitt hundraårsjubileum som nation. Att ha ett eget land är idag ingen självklarhet. Nära förknippade begrepp är alla de som anknyter till hem och rötter.
I det här numret av Horisont får du läsa om två finlandssvenskar som flyttat till sina grannländer i väst, respektive öst, för att där hitta en ny identitet. Skapa sig ett liv helt enkelt. Förflyttningar i tillvaron är förknippade med många känslor som i förlängningen kan skapa ny litteratur.
Författaren Hannah Lutz som är aktuell med boken Vildsvin bor i kollektiv i Danmark och Sverige. Journalisten Anders Mård är aktuell med reportageboken Vägen heter Ryssland, och valde i tiderna att flytta till Sankt Petersburg. Där känner han sig inte längre välkommen. Klimatet hårdnar. Och frågan om var hans hem nu finns och skall finnas i framtiden är aktuell.
Det blev två intressanta samtal som öppnade upp helt nya och vidgade aspekter på begreppet »land«. Ett land och en hemvist kan vara så mycket mera än det som kartboken inramar med röda landsgränser. Kanske en skog, ett språk eller en bortglömd dialekt. Det var befriande samtal som väckte frågor kring min egen hemvist i tillvaron. Var och när är jag som mest hemma?
I det här numret bjuder vi även på en novell som anknyter till temat rötter och naturnära rotförankrade dikter av Gurli Lindén.
I essän Under Hafiz paraply ger Eva-Stina Byggmästar oss en inblick i den persiska litteraturen. Vi bjuder även på andra författarintervjuer och slår ett slag för lättläst litteratur. Ingen skall behöva exkluderas. Litteratur är som syre. En mänsklig rättighet.
Trevlig läsning!
Camilla Lindberg
Bästa läsare!
Det var efter att ha läst om en stundande nyutgivning av James Joyces klassiker Porträtt av konstnären som ung som jag fick idén till temat för detta nummer av Horisont. I årets första nummer av en tidskrift om litteratur och kultur kändes det lämpligt återvända till några grundläggande frågeställningar om konstens och konstnärens roll. Jan Hoff undersöker detta i en essä om konstnärsrollen i oroliga tider med auktoritära strömningar, något som 2017 känns kusligt aktuellt. »Porträtt av konstnären« kan också betyda nya perspektiv på några av våra mest kända sådana, som essän om Verner von Heidenstam eller återupptäckande av bortglömda, som Tom Hedlunds porträtt av poeten Karin Ek. I två texter, en intervju med Henrika Ringbom och nekrologen över den nyligen bortgångne Nils-Börje Storbom behandlas översättningen som konstform och den norska författaren Linn Ullmann intervjuas om sin senaste bok som kretsar kring konstnärer och skapandets villkor och svårigheter. Dessutom bjuder årets första nummer av Horisont på poesi, skulpturer och som vanligt litteraturkritik.
Trevlig läsning!
Anna Remmets
Bästa läsare!
Så är vi framme vid årets sista nummer av Horisont!
Vi kan den här gången bjuda läsarna på något verkligt exklusivt: ett brev från författaren Tove Jansson till konsthistorikern Marja Salonen. Detta dokument har aldrig tidigare publicerats! Brevet diskuteras av bilderboksforskaren Maria Laukka och barnlitteraturvetaren Mia Österlund.
För den som längtar till varmare trakter kan det kanske platsa med ett reportage från Sevilla, där Peter Berglund går i den sufiske mystikern Ibn Arabis fotspår. Och poeten Catharina Gripenberg delar med sig av färska översättningar hon gjort av europeiska kollegors dikter.
Detta bara för att nämna något. Resten låter vi dig själv upptäcka.
Med önskan om skön läsning!
Sofie
Horisont 1 2017 har temat “porträtt av konstnären”.
Med inspiration från stundande nyutgåva av James Joyces klassiker Porträtt av konstnären som ung kommer 2017 års första nummer av Horisont att sätta konstnärs- och författarrollen under lupp. Omhuldas fortfarande genimyten som under romantiken? Eller är författaren rentav död som filosofen Roland Barthes hävdade? Finns det nya vinklar på välkända författarskap som skulle kunna ändrade etablerade bilder av dessa? Eller författarskap och konstnärskap som av någon anledning förbisetts? Vem får kallas konstnär och vem får det inte?
Horisont välkomnar texter på dessa och andra besläktade teman, men självklart också uppslag och idéer om helt andra ämnen.
Välkommen att skicka in essäer, intervjuer, reportage, noveller, dikter eller bildkonst senast den 30 januari 2017 till anna (at) horisont fi!
För mig känns det speciellt att skriva dessa rader då detta är mitt första nummer som redaktör för en tidning som jag läst länge och skrivit i ofta. Som litteraturvetare och sedan som skribent har jag fått anledning att fundera mycket över centrum och periferi. Vilka får plats i centrum? Vilka får vara med? Vilka rör sig från periferi till centrum eller kanske från centrum till periferi, och varför? Det första numret med mig som redaktör fick därför detta tema. Här möter vi förlaget Dockhaveri som vill ifrågasätta den traditionella synen på författarskap och utgivning och släppa in röster som kanske tidigare befunnit sig i marginalen. Vi träffar Klara Wiksten som gör seriekonst av så kallat ”utanförskap” och psykisk ohälsa, den isländska författaren Einar Már Gudmundsson som också han skildrar öden i samhällets periferi och Andrea Lundgren och Martin Halldin som gör en litteraturpodcast där de undersöker det gränsöverskridande. Men vi rör oss också in mot det litterära centrum där Viktor Rydberg och jubilaren William Shakespeare finns.
Förutom detta bjuder det nya numret av Horisont på skönlitteratur bland annat i form av en novell av ovan nämnda Andrea Lundgren och poesi av Eva-Stina Byggmästar och poeten tillika konstnären som kallar sig Gatuduvan.
Trevlig höstläsning!
Anna Remmets
Bästa läsare!
I detta nummer har vi satt samman en somrig bukett av intervjuer. Vi träffar barnboksförfattaren Katarina Kieri, Thomas Wulff blickar tillbaka på 1970-talet, Tove Meyer berättar om storstadspoesi, och Berndt Berglund öppnar dörren till sitt skrivarrum. Vi får också veta mer om Giuseppe Tomasi di Lampedusa, mannen bakom bästsäljaren Il Gattopardo.
En bild kan som bekant säga mer än tusen ord. För bildberättandet i detta nummer står Österbottens Instagramkung Mårten Björkgren. Jag har nu även glädjen att hälsa Anna Remmets välkommen till Horisont! Anna tar över som Sverigeredaktör efter Peter Björkman, och håller i trådarna för nästa nummer.
En trevlig sommar till er alla!
Sofie Furu
I det här numret har jag glädjen att presentera ett samarbete med Sveriges unga akademi och gästredaktören Christer Nordlund, som till vardags arbetar som professor i Idéhistoria vid Umeå universitet. Nordlund har ställt samman texter som utgår från de föredrag som ledande musikforskare från olika discipliner höll under en kulturell salong hemma hos läkaren Nina Rehnqvist i Gamla stan, Stockholm, våren 2015. En inspirerande och mycket oformell salong med föredrag, musikaliska inslag, diskussioner och matförtäring, troligen inte helt olik 1800-talets litterära salonger, hemma hos Malla Silfverstople i Uppsala, med författare som Geijer, Atterbom, Almqvist och Thekla Knös.
Numrets bitema behandlar arvet från antiken. Poeten Eva-Stina Byggmästar skriver om hur antikens mytologi lever kvar genom tiderna oberoende av politiska och religiösa gränser. Och hon visar på att också det finländska nationaleposet Kalevala har mångtusenåriga mytologiska rötter. Litteraturvetaren Torsten Rönnerstrand skriver om den evigt lika aktuella grekiska poeten Sapfo.
Jag slutar med Horisont nu efter dryga 15 år som redaktör i Sverige. Det har varit goda 15 år och även om de inte gett mig någon professorslön, har det uppvägts av fördelarna med att verka i en liten institution med stor frihet. Det har varit en tid av kunskapsglädje och många spännande utmaningar. Jag hoppas att jag i någon mån lyckats i min redaktörsambition att belysa viktiga författare och teman på ett samtidigt initierat och hyfsat tillgängligt sätt – varken populistiskt eller alltför akademiskt. Och med hänsyn tagen till tvålandsperspektivets tvesyn när så varit påkallat.
Jag tackar mina kollegor genom åren, medredaktörerna: Maria Sandin, Oscar Rossi, Heidi von Wright och Sofie Furu samt formgivarna Ika Österblad, Mallu Laitala och Hilda Forss för ett gott samarbete genom åren, samt förstås Svenska Österbottens litteraturförenings verksamhetsledare Christian Lång, som varit med under alla mina 15 år och vars arbete tidskriften hela tiden lutat sig mot. Jag tackar också alla skribenter under åren som tillsammans byggt denna märkliga och förunderliga företeelse som heter Horisont. Till sist ett tack till tidskriftens läsare för vår viktiga och alltid lika vederkvickande dialog. Må Horisont fortsätta leva länge än!
Peter Björkman
Vintermörkret har sänkt sig. Resebyråerna frestar med sina resor till sol och värme, och på Horisont vill vi inte vara sämre! Vi ber er därför spänna fast säkerhetsbältet i fåtöljen och följa med på några litterära resor.
En går till värmen, närmare bestämt Azerbajdzjan, och eldtemplet i Ateshgah. En annan för oss till Parisförstaden Saint-Leu-la-Fôret, där vi söker Nobelpristagaren Eyvind Johnson. Och så korsar vi Atlanten för att följa den legendariska illustratören Norman Rockwell. Väl hemma beundrar vi skulpturer i Katarina Sundkvist Zoharis ateljé i Uppsala.
Dessutom är kappsäcken välfylld med noveller, poesi och recensioner.
Trevlig resa!
Design