”Jag kan flyga nu” – En essä om livets hastighet i omläsningen av Michael Strunge

En vän från förr påminner mig om min tonårs kärlek till den danska poeten Michael Strunge (1958–1986). En ambitiös svensklärare ute på den skånska landsbygden satte honom i händerna på oss en temadag på 90-talet och jag var direkt förlorad. Under vårt ängsliga patrullerande mellan rökrutan och klassrummen läser vi dikterna högt för varandra. Jag kan denna utantill än idag:

Finns det mer att säga?
allting är så verkligt 
och här ikväll har du än en gång en massa av
de där små flätorna överallt i ditt hår
Strunge         Köpenhamn 12/10 1983 

Vad kan en 15-åring mer än häpna och falla inför detta? Vad kan en 15-åring mer än att cykla till biblioteket, riva ut blad ur Strunges böcker och sätta dem på väggen i tonårsrummet? Bredvid Frödings ”Änglakärlek” som jag klottrat med röd penna. Bredvid Majakovskijs dramatiska diktning. (Majakovskij plötsligt förvandlad till en björn på grund av förlorad kärlek.) Bredvid parfymen ”Date” och de små naggade tvålarna med doft av lavendel och ros.

Jag bestämmer mig för att återuppta min kärleksrelation med Strunge. Vad har hänt med min känsla inför honom under 25 år? Vad händer när man återvänder till gammal kärlek? Jag finner ett exemplar av Kristallskeppet på tradera, då när alla bokhandlare för länge sedan sålt slut/glömt bort/slutat handla med hans böcker. Säljaren undrar varför jag är så glad över att få köpa just denna bok bland hans andra fina varor av:

Ingmar Nordströms saxparty 72
– Den med de blåa kostymerna. Den där Ingmars fru sytt slipsarna, det blev riktigt bra.

Sidney Sheldons samlade verk
– Alla , varenda en kan bli ditt för inga pengar alls, obs tips!

En keramikvas från Tyskland
– Bara lite naggad, brun , (ingen köper brun keramik).

Låt mig förklara en sak först. Jag har inget språk för litteratur. Jag läste Strunge helt känslomässigt och jag läser honom likadant idag. Ingenting har hänt med min litterära skolning. Min svensklärare på gymnasiet avskydde mig för att jag inte ”tyckte” klassikerna var så bra. Hon sa att det inte handlade om att ”tycka om” eller inte. Det bekom mig väldigt lite. Poesi och skönlitteratur var och är helt känslomässigt betingat för mig. Som olika typer av beröring. Hård eller mjuk, en hand på ryggen som plötsligt får dig att gråta fast du vet inte riktigt varför. 

Det här är faktarutan om Strunge: Han lever ett kort liv i Danmark men producerar massor av dikter under detta korta liv, kantat av psykisk sjukdom. Han är 28 år då han tar livet av sig själv. Jag närmar mig Strunges liv så som jag inte kunde 1995 (skriv­maskin var fortfarande ett ämne på schemat). Jag bildgooglar.

Bild efter bild framträder denna rock­stjärne­liknande poet: snäll, svår, sexig, otroligt begåvad. 

Fun fact om Strunge som också stödjer denna rockstjärneimage: mina bildgooglingar lär mig även att man kan köpa en mugg med en bild ritad av honom med texten ”væpnad med vinger”. (Mycket köpsugen.) Men jag tror också att det var så samtiden uppfattade honom. En rockstjärnepoet. 

Någonstans läser jag att Strunge sista ord till flickvännen var ”Nu kan jag flyga”. Och så gjorde han det. Ut genom fönstret. Ned på en gata. Clemens Altgård som med så kärleksfull och ihärdig hand översatt och satt ihop dikterna till Kristallskeppet skriver i efterordet om Strunges död att ”allt tyder på att Strunge överraskades av ett outhärdligt tillstånd”. 

Genom livet lider han av depressioner och maniska perioder och behandlades också inneliggande på sjukhus för detta. Kanske har Strunge också insikten om att han lever med en potentiellt dödlig sjukdom, för jag läser inte om ett liv när jag läser om hans utan tio. Diktningen är koncentrerad och skarp och han har tillgång både till vardagen och rymden. I dikten ”Livets hastighet” skriver Strunge: 

/Krossar klockan 
Med mina tankar
Jag lever endast 
med livets hastighet./

Och här är den känslomässiga läsningen när jag återvänder som 40-åring. För visst kan jag känna det som skapade resonansen i den 15-åriga kroppen. Kanske för att universum är närvarande i Strunges dikter så som det är i tonåren men definitivt också nu i den molande 40- årskrisen.

Det är hisnande även nu i dikten ”Tid och rum”, när kärleken ”överlever på tvären av stjärnorna /”. Det är fortfarande fysiskt omtumlande när diktarjaget letar efter sin partner ”mellan klädernas viskande vithet / och frånvaron av denna / får tingen att tala” i dikten ”Frånvaro”.

Jag hade som barn en vana att skriva brev till mitt framtida jag. För 5 år sedan öppnar jag ett brev från mig själv 15 år prydligt adresserat till mig själv 35 år.  I brevet beskriver jag en enda natt. En rymning ut genom fönstret i regnet, en olycklig kärlek, den röda baskern jag har på mig och vännerna som går vid min sida i regnet. Ett brev som får mig att minnas hur vi var så vilse varelser i grönområdenas mörker. Hade så höga pannor i kamp mot allt, var bara barn men med klädsel av svart och spets. Kantiga kroppar med små, små händer i längtan av liv. 

Jag avslutar brevet med en tydlig uppmaning till mitt vuxna jag att inte glömma denna kväll, att jag måste minnas den för evigt! Det förvånar mig nu att mitt femtonåriga jag förstod att det fanns ögonblick som skulle rinna ifrån mig som vatten men som skulle vara värda att försöka bevara. Men det hjälper mig förstå varför den inledande dikten ”Finns det mer att säga” berörde mig så hårt då och likväl idag. 

Det är inte bara namnteckningen, det avskalade tilltalet. Det är framförallt den där desperata önskan en har att kunna nagla fast de där ögonblicken att nu, just nu hände livet. Och den känslan delar en ju vare sig en är 15 år på röd Vespa Ciao, eller är 40 år och kör töntig elcykel.

Sin sista dikt skickar Strunge till sin vän Clemens Altgård. Inte ett mejl utan ett brev, för man gjorde så då. 

Det är 1985 och fortfarande står en mur på plats i Berlin. 

Det är 1985 men poesin tillåter oss kommunikation över tid och rum. 

Det är 1985 och Clemens öppnar ett brev från sin vän poeten som snart ska komma att dö i sin sjukdom. Och här är Clemens tolkning av Strunges sista dikt:

Natten böjer sig i växt
och dagarna tvättar ditt ansikte.
Du träder genom sömnen
och öppnar en dörr till solen.
Där, inte i ditt eget ljus bär du kroppen 
Genomströmmad av blod
Där är du människa nu
Och du går för att finna 
din tid

M.S