Vissa anser att vår tid är fixerad vid ytan – kolumner följs idag ofta av en bild på själva skribenten. I dagens digitala selfie-kultur verkar det angeläget för människor att urskilja sig från massan och betona den egna identiteten. Men detta behov av bilder på oss själva och andra har existerat i varierande form genom historien. Människan har alltid varit upptagen av sitt eget och andras utseende. Bilder fyller en social funktion som både skapar och bekräftar våra relationer – detsamma gäller genren självporträtt.

Vad är ett självporträtt? Det skulle kunna beskrivas som ett estetiskt fenomen där en konstnär eller författare inkluderar sig själv, och samtidigt bryter ned skillnaden mellan det offentliga och det privata: ett tröskeltillstånd där fakta blandas med fiktion. Tonsättare kan gömma sig i sina kompositioner. Ett exempel är DSCH-motivet som Dimitri Shostakovich använder i varje inledande stycke av den åttonde stråkkvartetten. Några enkla stråkar skapar ledmotivet som har hans initialer. Även konstnären och diktaren arbetar ofrånkomligt med sig själv – men hur tolkar man bäst ett självporträtt? 

”Vi drivas ständigt mot slutmålet: självporträttet”, skriver poeten och konstnären Rabbe Enckell i sin prosabok Tillblivelse. I ett annat sammanhang skriver han: ”Verkligheten ger oss ingen riktning, den ger oss bara möjligheter, obestämda chanser. För att begränsa dessa möjligheter och rationalisera deras inverkan på oss, börjar vi ’klä oss’ i våra jag.” Enckell anser att självporträttörer alltid presenterar sig som något – en asketisk bohem, en androgyn dandy och så vidare. Oavsett vilken av de möjliga identiteterna som gestaltas framförs en roll.

1

Också jag är öbo. Förutsatt att jag tillåts tänja begreppet långt bortom all rimlighet. Efter föräldrarnas död blev jag och mina två syskon ägare till ett sommarviste på en mindre ö. Det är en strandtomt (1 410 m²) med tillhörande byggnader: fritidsbostad (35 m²), ekonomibyggnad (5 m²) och bastu (18 m²).

Ingen veranda.

Ingen vattenledning.

Inget avlopp.

Ingen elektricitet.

De här uppgifterna meddelas i deklarationen för fastighetsbeskattning. Standarden är fortfarande densamma som när farfar och hans yngre bror reste stugan och vedboden 1938, det sista fredsåret. Senare blev de osams. Brodern löstes ut och skaffade sedermera ett eget sommarställe, men det är en annan historia. 

I ett vitrinskåp här i vår trähusbostad finns ett inramat fotografi av farfar när han sitter på en sten ute på Andtback grunne, så skrivs platsnamnet på deklarationsblanketten. Han ser ut precis jag minns honom, en gammal man som utstrålar värdighet och rotfasthet: han är en given del av platsen och dess historia. Bilden är tagen under en av de sista somrarna han levde, kanske den allra sista, 1978. Det är möjligt att jag var närvarande vid fotograferingstillfället, jag är inte säker.

På flera andra ställen, exempelvis i en Wiki­pedia-­artikel som jag blev mycket överraskad över att existerade, används namnformen Antbackgrundet:

Antbackgrundet är en ö i Finland. Den ligger i sjön Larsmosjön och i kommunen Kronoby i den ekonomiska regionen Jakobstadsregionen och landskapet Österbotten, i den centrala delen av landet, 400 km norr om huvudstaden Helsingfors. Öns area är 1 hektar och dess största längd är 170 meter i öst-västlig riktning. I omgivningarna runt Antbackgrundet växer i huvudsak blandskog.

Stavningen haltar men det är ändå mitt efternamn och det förenar mig med en specifik plats och ett sammanhang som jag har ganska begränsade kunskaper om. Tiden går, människor försvinner, detaljer blir dis – med vissa undantag. 

Väldokumenterat är att det funnits fosterländsk aktivism i släkten. Vapen från det beryktade tyska smuggelfartyget s/s Equity lastades om på Grunne för vidare transport i slutet av 1917. I samma veva var farfar var med om att gömma gevär i dynghögen innan ryska soldater anlände och genomsökte hemgården. 

Svårare är att få reda på hur stuglivet på ön såg ut på 1930- och 1940-talen. Vilka var rutinerna? Vad gjorde man om kvällarna? Hur var stämningen? De flesta som kunde berätta någonting om detta är borta. De som finns kvar skulle jag fråga om det uppstod en naturlig situation, annars känns det för obekvämt, sådana sociala trösklar kan vara underligt höga.