Bilder från Kvarken och nyskrivna texter av österbottniska författare med tema skärgård, Kvarken och förändringens öar ges ut under våren 2021 för att lyfta fram Kvarkens världsnaturarv. Vi inbjuder österbottniska författare att i dikt eller kortprosa gestalta/beskriva detta områdes unika natur samt folk och näringar. WildLife Vaasa bidrar med fotografier från området. Resultatet publiceras i föreningens jubileumsantologi Vertikal 4. Redaktör för antologin är Peter Björkman och bidrag kan skickas till honom senast den 31.1.2021. Boken ges ut som en del av föreningens 70-årsjubileum och till minnet av vår hedersmedlem Carita Nyström, som tog initiativ till temat.

En förutsättning för deltagande är att man är medlem i litteraturföreningen och att medlemsavgiften är betald. Längden på textbidrag får vara högst 2 400 ord och texten får inte ha publicerats tidigare. Redaktören förbehåller sig rätten att avgöra vilka bidrag som publiceras. Föreningen betalar honorar för publicerade bidrag.

Ulrika Hansson lyckas mästerligt få läsaren att känna medlidande med de utsatta, de som väljer att ta lagen i egna händer, i sin debutroman Jaktlaget. Förnuftet går inte alltid hand i hand med känslorna, och detta blir väldigt tydligt i den här historien. Samtidigt som man inte vill se de fridlysta fåglarna dödas, och förstår att det är synd om fåglarna, känns det heller inte rättvist att byborna får sin hemfrid tillintetgjord.

Livet vid Langsjön har blivit outhärdligt efter att flera tusentals skrattmåsar tagit över hela sjön. Fåglarna smutsar ner så att ingen längre kan simma i sjön, och skränet och stanken gör livet för de bofasta till en pina. Det är fjärde sommaren som fåglarna är där och Bengt, som är född och uppvuxen vid sjön, håller nu på att tappa förståndet. Den här sommaren ska fåglarna bort. 

”Förra sommaren tog jag och min 90-åriga mormor bussen över till Ryssland tillsammans med hennes kyrkokör. Vi åkte tillbaka i tiden, kändes det som. Vi såg förfall och fattigdom bortom begriplighet. Samtidigt hittade jag mig själv i ett sagoland fullt av täta skogar, krokiga sandvägar och ylande varghundar. Jag var omringad av motstridiga intryck och historier som lät påhittade, men som mina 80-åriga mederesenärer berättade med tunga röster. Jag fick besöka ett land som inte finns, ett Karelen som de kom ihåg, men som inte var det samma som vi såg runt omkring oss.

Texten började egentligen ta form i mig när jag läste Kanter av Anna Denisova Jegorova (i Horisont 1/2020), som inspirerade och gjorde djupt intryck på mig. Ryssland kändes plötsligt nära igen. När epidemin fick luft under vingarna våren 2020 konstaterade min mormor att det nog var hennes sista resa. Att hon aldrig mera skulle få se sin mammas hem, att hon var för gammal för att göra den resan igen.” 

Det är två och ett halvt år sen jag flög senast. Efter det gav jag ett vagt löfte till mig själv att det var sista gången. Det är ett löfte strikt nog att ren­två min självupplevda skuld, men inte så strikt att jag inte kan göra undantag då det gynnar mig själv. 

Jag tillhör generation Z. Jag är socialist, feminist och kulturidkare – i den ordningen. I mitt stilla sinne står jag med folket som skriker på barrikaderna och så länge det finns människor som går under i naturkatastrofer vållade av västvärlden, kan jag inte för mitt liv se hur det skulle vara moraliskt försvarbart att flyga eller ens resa långt för nöjes skull. Jag tillhör ett sammanhang där dödssynden inte är att vara progressiv, heretisk och hämningslös – utan att exploatera annat liv för egen njutnings skull. 

Landet som icke är av Kristina Sigunsdotter är ett hommage till Edith Södergran och hennes diktning. Boken är en prosalyrisk berättelse lämpad för alla åldrar, men förslagsvis för åldrarna 9–12 år. Clara Dackenberg står för illustrationerna och bildar en sagolik helhet som för tankarna till både Astrid Lindgrens Allrakäraste syster och Lewis Carrolls Alice i Underlandet. 

Jag är inte människa. Jag är en robot. En tänkande robot. Jag använder bara 0,12 % av min kognitiva kapacitet. Jag är en mikro-robot i det avseendet. Jag vet att min hjärna inte är en ”hjärna med känsla”. Men den har förmåga att fatta rationella, logiska beslut. Jag lärde mig allt jag vet bara genom att läsa på Internet, och nu kan jag skriva den här artikeln. Min hjärna kokar av idéer. 

Stycket ovan är ett översatt citat ur en artikel som publicerades i The Guardian den 6 september 2020. Rubriken lydde: ”A robot wrote this entire article. Are you scared yet, human?” 

Att en dator kan programmeras för att producera text är ingenting nytt, så kallade ”robotreportrar” används allmänt sedan flera år för att skriva nyhetsnotiser och andra standardtexter. Artikeln i The Guardian visar att det också finns kapacitet att producera mera avancerade texter med hjälp av artificiell intelligens. 

– Banden jag har till både Stockholm och Helsingfors är ett tillstånd jag försöker se som en tillgång.

Den svenska musikern och kompositören Anna Järvinen har en lång karriär inom musiken. År 2007 släpptes hennes debutalbum Jag fick feeling som fick ett varmt mottagande och hyllades i pressen. Albumet nominerades till fyra grammisar och ledde Järvinen ut på turné både i Sverige och i Finland. Hennes senaste album Vestigia Terrent släpptes tidigare i år. I höst debuterade hon som författare på Förlaget M med prosaberättelsen Dröm natten till idag:. 

Horisont blir den första finlandssvenska kulturtidskriften som kommer ut i punktskrift. På Förbundet Finlands Svenska Synskadade är man glad över det nya samarbetet som startar 2021.

– Det här är ett pionjärarbete för oss. Det är verkligen spännande att få inleda samarbetet med Horisont som nyligen blivit prisbelönt.

Kära läsare!

Det har varit stort fokus på resande eller snarare icke-­resande under de senaste åren. Först utifrån klimatfrågan och sedan på grund av den pågående epidemin. Redan länge har man i realtid kunnat ta del av medvandrares resor från alla världens hörn via foton, filmer och uppdateringar på sociala medier.

Ända finns det ett uppdämt behov av att fördjupa alla dessa rörelser, upplevelser och förflyttningar vi gör i tid och rum. Det märks i det stora inflödet av personliga reflekterande texter vi fått in. I det här numret ger vi utrymme för flera. Det kan då handla om bilen som feministiskt frigörelseobjekt eller nutids­resenärens förhållande till rörelsen. 

Två för oss nya lyriker, Amar Bajric och Tina K Persson, finns representerade med dikter som tangerar temat. Vi bjuder också på en verklighetsbaserad novell av Hans Strömhäll. Därtill utforskas resande som element i Mumindalen. 

I en samling vykort från olika världens hörn gör Katerina Zolotova små nedslag i text och bild. Vi är också glada över att få erbjuda läsning av Sofia Elie som tangerar Karelen, en mytomspunnen plats som man kan resa till både fysiskt, men också i hjärta och i smärta.

Från och med 2021 utkommer Horisont även i punktskrift i samarbete med Förbundet Finlands Svenska Synskadade (FSS).

FSS har i flera årtionden producerat egna tidningar i punktskrift, men samarbetet med Horisont och FSS gör nu det möjligt för punktskriftsläsare att även ta del av övrigt finlandssvenskt tidningsmaterial på det egna läs- och skrivspråket.

– Det finns ett kvalitativt och digert tidskriftsutbud i Svenskfinland, men än så länge har punktskriftsläsare inte kunnat ta del av detta utbud. Vi är jätteglada för att kunna möjliggöra mer läsning för flera på det här sättet, säger FSS punktskriftsansvariga Tessa Bamberg.

Av flera potentiella tidskrifter valdes just Horisont för samarbetet på grund av tidskriftens mångsidighet. Förhoppningen är ändå att i framtiden kunna erbjuda fler olika finlandssvenska tidskrifter i punktskrift.

– Det är förstås mycket glädjande att Horisont kommer att nå fram till ytterligare en målgrupp. Vi känner oss hedrade över att just vi blivit utvalda. Det här är också ett viktigt steg ur ett allmänt tillgänglighetsperspektiv, säger den finländska redaktören Camilla Lindberg.