Det är vår. April arbetar sig sprickfärdig igenom sin del av det sällsamma året tvåtusentjugo. Staden ter sig egendomlig och tyst i en pandemi. Jag är sjuk. Ligger i sängen och skriver, fyller tystnaden med ord samplade från en låt på Spotify: lord, be a comma. 

För ovanlighetens skull känns kroppen mer sjuk än vad mitt skrivande gör. Jag lägger ifrån mig pennan och läser i förvissning om att tillfriskna.

Anstöt ligger beredvilligt på nattduksbordet. Thomas Bernhards debutroman. Den redan då Bernhardska prosans, översatt av Jan Erik Bornlind, första del beskriver en landsbygdsläkare som tar med sin son på hembesök hos sina patienter. Hos sonen, tillika berättaren, väcker de sjuka människorna anstöt. De anländer till Hochgobernitz och fursten Sarau vars monolog, likt en språklig medvetandets malström, utgör andra delen av romanen. 

Hur ska man veta vem man är när man hela livet varit en del av en grupp, någons bästis? Hur mycket plats får man egentligen ta? Hur skyddar man sin egen integritet? Det här är några av frågorna som styr handlingen i romanen Silver.

I sin debutroman låter Hanna Ylöstalo sin huvudkaraktär 19-åriga Silver ta sina första trevande steg mot att bli vuxen. Silver, som också romanen heter, sätter ord på osäkerheten och rädslan inför allt det nya, skuldkänslorna som uppstår när man reser ifrån, men också den euforiska känslan av frihet i processen att bli vuxen. Silver når inte hela vägen till målet, men nog en god bit på vägen.

Romanen utspelar sig under sommaren efter gymnasiet och under den första hösten i den nya studiestaden. Sommaren fylls av fester med väninnorna, en tid full av drömmar och kravlöshet, men sommaren innefattar också uppbrottet från bästisen, och från mormor som Silver bott med största delen av sitt liv. 

En vän från förr påminner mig om min tonårs kärlek till den danska poeten Michael Strunge (1958–1986). En ambitiös svensklärare ute på den skånska landsbygden satte honom i händerna på oss en temadag på 90-talet och jag var direkt förlorad. Under vårt ängsliga patrullerande mellan rökrutan och klassrummen läser vi dikterna högt för varandra. Jag kan denna utantill än idag:

Finns det mer att säga?
allting är så verkligt 
och här ikväll har du än en gång en massa av
de där små flätorna överallt i ditt hår
Strunge         Köpenhamn 12/10 1983 

Vad kan en 15-åring mer än häpna och falla inför detta? Vad kan en 15-åring mer än att cykla till biblioteket, riva ut blad ur Strunges böcker och sätta dem på väggen i tonårsrummet? Bredvid Frödings ”Änglakärlek” som jag klottrat med röd penna. Bredvid Majakovskijs dramatiska diktning. (Majakovskij plötsligt förvandlad till en björn på grund av förlorad kärlek.) Bredvid parfymen ”Date” och de små naggade tvålarna med doft av lavendel och ros.

Helt ovanligt är det inte att författare skapar skönlitterära verk på ett annat språk än sitt modersmål men det är inte heller särskilt allmänt. Ett exempel som ofta lyfts fram är polacken Józef Teodor Konrad Korzeniowski, som under namnet Joseph Conrad skrev romaner och noveller på engelska, vilket han själv betraktade som sitt tredje språk, efter polskan och franskan. Detta hindrade honom inte från att etablera sig som en av den engelskspråkiga 1900-talslitteraturens allra största. 

Författaren Aris Fioretos har i över tio år arbetat med en romansvit som sätter kroppen, och framförallt de idéer och ideologier som har präglat synen på kropp, sexualitet och sjukdom, i centrum. Sviten avrundades 2019 med storverket Atlas som inte liknar något annat.    

Mellan 2002 och 2018 arbetade Aris Fioretos fram en romantrilogi med undertiteln Den nya människan I–III, sprunget ur begreppet der neue Mensch som under 1910-1920-talet växte fram allt mer i Tyskland. Man ville definiera människan vetenskapligt så långt som möjligt både socialt, etniskt och biologiskt och det bedrevs forskning på Charité-sjukhuset i Berlin som fick en betydande roll. Projektet med der neue Mensch nådde sin kulmen under nazismen. Samtliga romaner i Fioretos trilogi cirklar kring en specifik kroppsdel och karaktärerna förekommer dessutom i varandras romaner. Den första boken Irma, 25 – som är en reviderad version av Stockholm noir från år 2000 – rör sig kring hjärnan och tänkandet. Den andra boken Sanningen om Sascha Knisch (2002) uppehåller sig vid det manliga könet och därmed drifter och begär. Den tredje med titeln Nelly B:s hjärta (2018) har hjärtat och känslorna som utgångspunkt.  Allverket Atlas släpptes hösten 2019, och är i korthet en encyklopedisk metatext blandat med essä som korresponderar med både trilogin och tidigare böcker av Fioretos, såväl som medicinsk idéhistoria. ”En galen bok” som författaren själv har kallat den i en tidigare intervju. Eftersom världen fortfarande står mitt i en pandemi när vi planerar intervjun, och Fioretos dessutom befinner sig i familjens hus i Grekland möts vi textledes via mail.

Vilse och vinddriven. Men kanske är det så man ska vara när man börjar orientera sig i en ny diktsamling. Man försöker lära sig hur just detta diktuniversum fungerar, vad olika tecken och symboler betyder.  Man gör beräkningar med utgångspunkt från horisonten, och kan kanske bestämma var man befinner sig, åtminstone på ett ungefär. Trots att horisonten böjer sig lätt och är beviset för att jorden är rund är den ofta det rakaste vi har i naturen. 

jag använder horisonten
som inspirationskälla
när jag klipper pannluggen
rakt av

Så formulerar sig Caroline Kaspara Palonen i en av dikterna i sin diktsamling Ö, ö. 

För några år sedan recenserade jag en bok som hette A (av Martina Moliis-­Mellberg), som på olika sätt handlade om mytologiska väsen med anknytning till havet. Nu sitter jag här, några år senare, och läser en bok som heter Ö, eller Ö,ö, om vi ska vara petnoga. Det framgår dock snart att detta Ö inte primärt är den allting avslutande bokstaven, utan de facto en ö – en landmassa med en fyr på.

Författaren Caroline Kaspara Palonen är norska. I original heter boken Øy, Øy. Det var alltså först den svenska översättaren Pernilla Berglund som lyfte in alltsammans i – det svenska – alfabetet, det var hon som i förstone förde mig vilse in i en förvirrande metalitterär tolkningskorridor. Dock finns det faktiskt rader som handlar om skrivprocessen i några av dikterna. 

Att plocka nässlor
utan handskar
att skriva

Men, som sagt, vi är primärt ute i havsbandet. Jag backar tillbaka. Primärt är scenen inte en unken skrivkammare. Genom denna diktsamling blåser en frisk havsbris. Det finns ett jag i dikten, som känner.  Jaget gör inte så mycket på den här ön. Man förstår efter hand att det sannolikt är en ”hon” och att hon sörjer någon som tagit livet av sig (som också hade kunnat vara ett avslutande ö). Hon försöker skriva (hon är sannolikt poet, sannolikt rentav ett författaralterego). Minnen virvlar runt. Hon minns samtal, både allvarliga och triviala. Hon gör nya erfarenheter på den vindpinade klipporna. Hon tar små små steg. Det finns en katt på ön. Mink, mås. Men havsörnen är nog drömd/symbolisk/filosofisk. En del av bearbetandet.

Havsörnen landar på skuldran
och viskar till mig:
sorg är slöseri
jag känner klorna
de är kärleksfulla

Det finns även någon som jobbar med fyren, som kommer dit ibland. Men för det mesta för hon samtal med naturen. Vid ett tillfälle liknar diktjaget havet vid en man.

som en man i blått
han bara ligger där

Kanske hör man här ett svagt eko av Södergrans rader ”Du sökte en källa / och fann ett hav.” 

Detta är vackra dikter. Fulla av gåtfulla bilder, av oväntade möten mellan tankar och yttre verklighet. Man förstår inte allt. Men man känner tydligt känslor som vemod och hur diktjaget kämpar för att ta sig tillbaka. Någon tassar på, tar ett steg i taget. Man känner att det nog kommer att lösa sig.

I början av boken sade diktjaget: ”Jag vill inte skriva, / jag vill bara sova”. I slutet av boken går det ju inte att komma ifrån att hon har skrivit.