Kollageillustration av en flicka som håller ett stetoskop mot en gammal illustration av en jordglod

Det är nog säkert att säga att det nya decenniets första år kommer att präglas av den nya sjukdom som går under namnet covid-19 eller corona. När viruset började spridas var det många som tog fram Albert Camus klassiker Pesten, men vilken litteratur och konst som kommer skapas under denna världsomspännande kris återstår ännu att se.

I tredje numret av Horisont detta år vill vi i alla fall undersöka ”sjukdom”. Hur gestaltas sjukdom i litteratur och annan kultur? Hur påverkar sjukdomar ett samhälles kultur? Hur påverkar sjukdom den som skapar litteratur och konst? Vem bestämmer vad som är friskt och vad som är sjukt? Vilka metaforer, för att parafrasera Susan Sontag, genererar sjukdom i vår tid?

Vi välkomnar essäer, noveller, poesi, reportage och annat som kan tänkas röra sig kring temat senast 3/8.

Skicka ditt bidrag till redaktör Anna Remmets, anna(at)horisont.fi

Kära läsare,

Vi befinner oss i början av ett nytt decennium. Förra 20-talet, 1920, brukar beskrivas som en dekadent och frisinnad paus mellan de båda världskrigen. Vad rör vi oss mot nu? Decenniets första nummer av Horisont har temat Rörelse. Här utforskas rörelser inom olika verk, som poeten Pentti Saarikoskis dans, och konstnären Axel Törnemans rörelser i ett absint­indränkt Paris vid förra sekelskiftet. Också den politiska rörelsen tar plats, i ett samtal med den danska författaren Jonas Eika som tilldelades Nordiska rådets litteraturpris och tog tillfället i akt att höja rösten mot det han kallar ”statsrasism”, och i en dikt av Hanna-Linnea Rengfors som gestaltar ögonblicket då en ung aktivist ställer sig upp på ett flygplan innan det lyfter för att hindra en deportation. Årets och 20-talets första nummer av Horisont bjuder också på en personlig krönika av Alexandra Sandbäck om hur det är att bebo en kropp som inte passar in i normen, en text om den nyligen bortgångna Carita Nyströms texter och hennes plats i den feministiska rörelsen, och som vanligt mycket mer!

Anna Remmets

Hur skulle du beskriva Keflavik? Är det samma stad som utmärker sig i dina romaner Fiskarna har inga fötter och Som universum, ungefär?

– Det är inte lätt att beskriva Keflavik med bara några ord. Jag behövde ju skriva två romaner för att berätta om staden. Keflavik är vacker på ett fult sätt, brukar jag ibland säga, eller; ful på ett vackert sätt. Omgivningen är karg; svart lava, kala berg, stormigt, platt, öppet. Stormigt på grund av att staden är omsluten av ett öppet hav. Men det är också havet, detta vidsträckta, blå, stundtals mörka, stormiga hav, som ger Keflavik dess skönhet. 

Läs resten av artikeln »

De senaste åren har jag läst flera böcker om människor som bor i städer och som är mer eller mindre olyckliga. Staden har ofta en stor roll i böckerna – som fond eller nästan som biroll – men är aldrig problemet, för när människor är lyckliga eller tillfreds, är de även det i staden. Jag känner igen mig i människornas olycka, men aldrig i deras outtalade övertygelse om att det trots allt är i staden som de hör hemma. 
Stockholmsromaner upplever jag som mer fantasy än Harry Potter, men kanske finns det även stockholmare som känner så. Jag läser Isabelles Ståhls Just nu är jag här och Lyra Ekström Lindbäcks (numera Lyra Koli) I tiden

I tidningsrecensionerna har de ibland kallats för generationsromaner – för min generation? Jag förstår ju att det är så, men jag kan omöjligt identifiera mig med huvudpersoner som har en lång rad flyktiga bekantskaper, som använder dejtingappar, har tillfälliga sexuella förbindelser, går på ölhak eller hajpade event, har ångestfyllda bakfyllor eller spenderar orimliga summor på kläder. 

Att sympatisera eller identifiera sig med en olycklig människa är enkelt, fastän jag aldrig tänker ”det kunde varit jag” när jag läser just de här böckerna. Det kunde varit jag, om jag i någon grad hade varit en stadsmänniska, men det enda jag inser är att det där inte är mitt sätt att bo i en stad på och inte heller mitt sätt att vara olycklig på. 

Till och med när jag läser böcker som utspelar sig i Malmö – som borde vara min stad – blir jag besviken. Jag läser Maria Maunsbachs Bara ha roligt och känner svårförklarad tacksamhet när Värnhem nämns: Känn något! Värnhem passerar jag med cykel varje dag på väg till och från mitt jobb. Jag känner inte så mycket för Värnhem. Borde jag det? 

Läs resten av artikeln »
David Vikgren
Material­vägen­sägen
Teg publishing 2019

”Beckett och Fröding” tänker jag när jag stannar upp en bit in i läsningen av Materialvägensägen. Man stannar upp rätt många gånger. Visst slamrar verket på som väloljad hexameter. Men man behöver även fatta vad man läser. 

Det är mer Samuel Beckett i de kompakta textblocken och mer Gustaf Fröding i de luftiga, rimmade partierna. Den sene Fröding: ”Gråbergsång”, ”Solskenet”. Det verk av Beckett jag tänker på mest är Hur det är. Som bekant ett extremt monotont verk. Man blir nästan galen när man läser det. Riktigt så illa är det inte med David Vikgren. Det är lite skenskarvsdunkande klassisk epik över hans verk också. Fraser återkommer som omkväden, som homeriska stående epitet.

Läs resten av artikeln »
Adrian Perera
Mamma
Förlaget 2019

Mamma är Adrian Pereras debut som romanförfattare. År 2017 debuterade han med diktsamlingen White Monkey, som samma år vann Svenska Yles litteraturpris med motiveringen: ”Med finstämd precision och skickliga radbrytningar tecknas i lyrikform en berättelse om att sticka ut på grund av sin hudfärg. Samtidigt som de fiktiva livsödena – pojken, mamman, pappan, mormodern – griper läsaren som sådana, skildrar de även mer allmängiltiga teman som hudfärg, utanförskap och gemenskap.” 

I Mamma befinner vi oss i en liknande miljö med en singalesisk mamma, en finlandssvensk pappa och en son som inte riktigt hittar fram mellan de polariserade identiteterna. 

Det är ur barnet Tonys perspektiv som berättelsen skildras, läsaren förblir begränsad till barnets infantila blick vilket förtydligar och fördjupar avståndet mellan läsaren och övriga karaktärer. Tony har svårt att greppa det som händer omkring honom. Hans mor Constance talar fyra olika språk och blandar dem friskt. Han märker hennes oro, men hon förnekar den och intalar både sig själv och sin son att allt är som det ska. 

Foto: Niklas Sandström
Läs resten av artikeln »

Sanna Tahvanainen skriver om Sylvia Plath och New York i sin senaste bok. Henna Johansdotter från Vasa har skrivit en dystopisk science fiction-roman som handlar om konstgjorda människor som odlas i glastankar. Båda författarna kommer från mindre orter och har längtat bort, till något större. 

”Mademoiselle önskar att vi presenterar oss med två meningar när vi kommer till New York,
Jag är inte rädd för att dö. Jag är rädd för att min fantasi ska dö.”

Året är 1953. Den tjugoåriga Sylvia Plath har precis kommit till New York för att påbörja praktik på modemagasinet Mademoiselle. En hel sommar ligger framför henne. Storstaden lovar stort och mycket. Frihetskänslan är enorm. Hon ska ta för sig av staden och vad den har att erbjuda. Staden är till för henne.

Stadsskildringarna har länge varit ett återkommande motiv i den moderna litteraturen. Bland de välbekanta stadsskildringarna har vi James JoycesOdysseus med Dublin som förgrund och Paul Austers New York-trilogi. I dem fungerar städerna inte bara som en kuliss bakom den moderna människans livsföring. De är en del av karaktärsgalleriet. Staden är levande på ett sätt som får karaktärerna att påverkas av den. 

Läs resten av artikeln »

Hur mycket kan några cigarettfimpar i en köksspis egentligen förklara?
Förklara vad då? Ett liv? Minnet av det som varit, minnet av föräldrarna, minnet av ett levt liv, men också av det som aldrig blev av? Ett liv i utkanten av cigarettrökandet, iakttagande, sorterande, funderande över vad detta kan betyda. Är det för mycket sagt? Eller: utgör tobaken det stora tabuet? Är den en variant av Julia Kristevas abjekt eller av Jacques Lacans objet petit a? Har fimparna någonting att göra med psykoanalytisk och semiotisk teori? 

Jag förstod tidigt att jag måste ta avstånd från tobaken, cigaretterna. Jag ville inte bli som mina föräldrar, fastna i samma situation som de gjort, två människor jag såg upp till men också kände ett visst avstånd till. Jag älskade dem, så som ett litet barn kravlöst älskar den som föder och tröstar den lilla. De var goda, omtänksamma föräldrar.  

Men cigarettfimparna i spisen. Jag insåg tidigt att de talade om någonting som jag inte ville bli en del av, en värld som inte skulle bli min. Kan jag förklara varför? Vad var det som gjorde att cigaretterna framstod som ett no-no som jag inte ville ha någonting att göra med? Cigarettstumparna som talade om att mamma suttit och rökt vid vedspisen och sedan slängt in fimparna i den släckta härden. 

Läs resten av artikeln »

Kära läsare!

Under året som gått har vi avhandlat ämnen som hemmet, öar och under ytan. Staden som är tematiken för det här numret har väckt stort intresse och materialflödet har varit omfattande. Bland höstens finlandssvenska bokutgivning syns till exempel New York.

För många är begreppet stad synonymt med storstad. Berlin och Paris går nästan inte att kringgå, men vi belyser tematiken ur flera olika synvinklar och en av dem är staden som kvinnlig kropp och feministiskt drama.

Idag kan vi vandra omkring i virtuella städer framför våra datorer och ta rollen som en form av fåtölj-flanör. Den nattliga staden och nattvandraren är en annan aspekt på temat, och även förhållandet mellan staden och landsbygden.

Vi är glada att också kunna ge en inblick från Island och Keflavik via författaren Jón Kalman Stefánsson.

Poeten Eva Ribich medverkar med en nyskriven dikt för Horisont. Vi publicerar också en av de premierade essäerna i Hans Ruin-tävlingen, och med anledning av den, har vi valt att fokusera på just essäer i det här numret. Undantagsvis publicerar vi därför lite färre recensioner. 

Foto: Kenth Nedergård

Beskedet om att min vän och författarkollega Carita Nyström hade gått bort kom kanske inte helt överraskande men kändes likafullt som ett dråpslag i oktobermörkret. I många år hade hon kämpat med vacklande hälsa, men efter varje kris resolut rest sig och gått vidare. Hon var en kämpe med obändig vilja och smittande entusiasm, vilket fick många av oss att tro, eller i varje fall hoppas, att hon skulle hänga med ett bra tag till. Men så blev det inte. 

Vår vänskap sträcker sig tillbaka till 1990-talet. Då var Carita en sedan länge etablerad författare och kulturpersonlighet i Österbotten och Svenskfinland, en eldsjäl, fixare och mentor som fick saker och ting att hända och som generöst delade med sig av sina kunskaper och skapade möjligheter för andra. Hon var en kulturaktivist av bästa snitt som värnade inte bara om sitt eget författarskap utan om det större sammanhang som förenar författare och läsare.

Läs resten av artikeln »

« Äldre inlägg § Nyare inlägg »