Hon längtar lite efter Japan varje dag. Efter att gå och handla i någon förort, åka med tåget, leva vanligt vardagsliv.
– Vissa saker är speciellt fina. Som ett museum jag tänker på, där de har så vackert porslin och vackra målningar. Det är härligt att bara gå i de tysta salarna och känna. Och doften av stråmattor är underbar, säger Monica Braw, Japanexpert, författare och journalist.
Hon har bott i Japan över 15 år. Men dessutom ägnat det hela sitt yrkesliv.
Egentligen var det en slump som gjorde att hon kom dit. Braw studerade ryska i Lund, och åkte till Sibirien på en reportageresa. Sedan skulle hon fortsätta till USA, där hon gått på high school.
– Jag tyckte att jag inte riktigt fattat allting, att jag borde åka tillbaka till USA. Jag skulle bara mellanlanda i Japan.
Men Japan verkade väldigt intressant, så Braw tog sig lite tid där. Och då slog kärleken till, både till Japan och till numera bortgångne maken Juhani Lompolo, mångårig journalist för Finlands radio.
– Vi träffades direkt efter att jag kommit dit. Det var på en påsklunch hos gemensamma bekanta. Och vi gifte oss nästan med detsamma.
– Det gjorde väl det, säger Braw och skrattar.
Men det klickade rejält också med Japan.
– Något talade till mig, något som inte riktigt går att förklara. Jag kände spontant att där fanns något jag tyckte om.
Braw har aldrig funderat desto mer på hur hon som person ska bli mottagen av japanerna, hur hon bör göra för att smälta in. Hon har varit sig själv.
– När jag kom dit kände jag inget främlingskap. Många säger: ”vad ska jag göra och vad ska jag inte göra i Japan? Hur ska jag vara?”. Men jag tänkte aldrig så. Det var inte så konstigt att folk gjorde annorlunda, jag tyckte det var intressant. Och jag litade på att vi ändå kunde komma till tals.
Sedan kan det givetvis vara en utmaning att ta sig förbi det yttre och visa folk att man inte bara är en främling i främmande land. Braw medger att det irriterar henne ibland.
– Först ser de hur man ser ut och så tänker de ”utlänning” och sedan ”hon förstår inte”. Varför kan de inte bara ta mig för den jag är? Man måste övertyga om att man vet någonting. Men samtidigt möts man för det mesta av ett positivt intresse.
I Västerlandet lever många i uppfattningen att japanska kvinnor alltid varit kuvade och undertryckta.
Men enligt Monica Braw är sanningen att det genom tiderna funnits mycket starka och inflytelserika japanskor. I boken Kvinnor i Japan under tusen år. Nio porträtt berättar hon om några av dem.
– Min idé var att jag skulle resa till olika ställen som har med dem att göra. De var aktiva inom väldigt olika områden.
Den första kvinnan Braw porträtterar är en kejsarinna som levde under 700talet. Den sista är en sångerska från 1900talet, Misora Hibari. Hon ansågs förkroppsliga allt Japan gått igenom efter kriget, och började uppträda redan som liten flicka medan kriget pågick.
– Då sjöng hon en väldigt gripande sång om en mamma som kommer till templet där de stupade hedras, för hennes son har dödats i kriget. Den var mycket hjärtknipande.
– Misora betyder ”vacker himmel”, och Hibari betyder ”lärka”, så det är ett verkligt poetiskt namn.
Bland de kvinnoöden som gripit Braw mest, finns historien om Ine som föddes 1826. Hennes far var en tysk, Siebold, som i Japan fungerade som läkare för holländarna. Modern var en ung japanska, en slags glädjeflicka. Siebold utvisades och återvände till Europa. Han hade dock sagt till en del japaner som studerade västerländsk medicin, att hjälpa modern att ta hand om Ine.
– Ine växte upp till en pojkflicka, hon såg annorlunda ut och kände sig annorlunda på alla sätt och vis. Och hon propsade på att hon också skulle bli läkare. Så därför lärde hon sig faktiskt västerländsk medicin tidigare än kvinnor i Europa!
Fadern kom efter många år tillbaka till Japan. Han hade bildat familj i Tyskland och hade med sig sin son.
– Ine hade ju väntat på detta, men Siebold var inte imponerad av att hon blivit läkare. Han ville att hon skulle passa upp honom istället. Men hon vidhöll att hon hade ett yrke. Till och med sin far stod hon upp emot.
Småningom blev Ine engagerad vid hovet för att förlösa en av kejsarens konkubiner. Hon fick också en egen dotter. När japanska kvinnor fick möjlighet att bli läkare, måste de registrera sig som utexaminerade. Detta vägrade Ine göra, trots att hon var mer utbildad än alla andra.
– Hon gick sin egen väg hela tiden, och lyckades med det. Detta var under samurajtiden, och vi kan bara tänka oss hurudant samhället var då.
– Dessutom sågs hon hela tiden som en utlänning. Inte ens i dagens Japan är det lätt att ha en utländsk förälder, det ses som något negativt. Blodsbanden och familjen är väldigt viktiga, och adoptioner är ovanliga.
Tvärtemot vad vi föreställer oss har det i Japan funnits mycket tidiga feminister. Ett exempel är Hiratsuka Raicho, född på 1880talet. Hon startade tillsammans med några andra tidningen Seito (Blåstrumpan), för att ge kvinnor möjlighet att uttrycka sig litterärt. Hon blev även en förkämpe för kvinnlig rösträtt. Ett annat problem Raicho tog sig an gällde kvinnor som drabbades av könssjukdomar.
– I allmänhet anklagade man kvinnorna för all spridning av dem. Män kunde skilja sig från sina hustrur, även om det var mannen som smittat hustrun. Men Hiratsuka Raicho kämpade för att kvinnor skulle kunna skilja sig från män som hade veneriska sjukdomar. Kring detta fick man igenom ett första förslag i parlamentet.
Enligt Braw är dagens japanskor mycket medvetna om hur tidigare generationer haft det. De gör sina egna val, men samhället sätter fortsättningsvis upp ramarna. Om dagis stänger klockan fem, men man förväntas vara kvar på arbetsplatsen tills sent på kvällen, är det självklart svårt för en småbarnsmamma att satsa på karriären. Men kvinnornas val har också att göra med känslan för vad som är viktigt i livet.
– Det är inte lika vanligt som hos oss att tänka att man ska hinna med allt, ha allt på en gång.
Sedan ett tiotal år finns det en ny trend; unga kvinnor som inte vill gifta sig. De yrkesarbetar och har ingen brådska med familjebildningen.
– De kallas för ”parasite singles”, för att de fortfarande bor hemma hos sina föräldrar.
När Braw nyligen var i Japan såg hon något anmärkningsvärt: unga mammor som inte bar sina småbarn i sele på traditionellt vis, utan tog med sig barnvagnar på den fullpackade tunnelbanan.
– Det hade aldrig förekommit förut. Japan är ett samhälle där man helst inte ska väcka någon uppmärksamhet. De ses nog som väldigt själviska, och folk tänker ”kan du inte bära ditt barn?”. Jag tyckte de här tjejerna var väldigt tuffa.
Monica Braw har även starka band till Finland. Tillsammans med sin make jobbade hon under många år för finländsk radio, både utomlands och hemma. Under 70talet bodde paret i Helsingfors, och Braw talar flytande finska.
– Det är ju mitt andra, eller tredje, hemland. Jag känner mig väldigt nära Finland på det viset.
Braw besöker fortfarande Finland med jämna mellanrum.
– I år var det första gången på 44 år som jag inte var där på sommaren. Vi brukade hyra en stuga i Åbolands skärgård.
Genom medierna följer hon vad som är på agendan. Hon har med oro noterat tongångarna apropå svenskans ställning.
– Jag läser ju exempelvis ”Hesari”(Helsingin Sanomat) på nätet. Debatten om svenskan är verkligen nedslående. Den är sorglig för oss i Sverige också. Jag har svenska vänner som flyttar bort från Helsingfors på grund av detta.
– Sen är också diskussionen om ryskan och ryssarna i Finland intressant. Jag har förstått att somliga förespråkar att man skulle byta skolsvenskan mot ryska.
Braw förvånar sig dock över okunskapen om Finland i Sverige. De böcker om ländernas gemensamma historia som nyligen utkommit väcker inga fördjupade samtal, påpekar hon.
– Förr var Finland lite exotiskt, och nu är det vissa författare som är hyllade i Sverige. Men där tar det slut. Folk tycker det är konstigt att jag åker dit! Så för mig är det jätteviktigt att hålla kontakt med både finskan och det finlandssvenska.
Just nu skriver Monica Braw på en ny faktabok, Mitt Tokyo. Historia och kultur, som utkommer i april 2014. Den handlar om Tokyo och utgår från sex olika adresser där hon bott. De blir utgångspunkter för att berätta om staden både förr och nu. Att leta efter historiska platser i Tokyo är inte helt lätt, eftersom staden varit praktiskt taget utplånad två gånger bara under 1900talet, och dessförinnan härjats av eldsvådor och jordbävningar.
– Ibland är det bara en minnessten som finns kvar. Och de är inte heller så enkla att hitta bland skyskraporna.
Letandet gjorde att Braw såg Tokyo ur ett annat perspektiv än under de många åren som journalist.
– Då åkte jag omkring till olika ställen för att träffa människor från näringslivet, eller till regeringskvarteren, till pressklubben. Nu tittade jag på omgivningarna på ett annat sätt, och frågade mig hur det kommer sig att just den byggnaden står där, och vad det varit tidigare. Jag såg delvis en ny stad nu. Det var en väldigt inspirerande upplevelse.
Japan har alltså fyllt Braws liv i över 40 år. Men hon hade tänkt sig en helt annan inriktning som journalist.
– Jag ville bli kremlolog. Det ryska och sovjetiska fascinerade mig.
Varför?
– Förutom i vänsterradikala kretsar var alla så misstänksamma mot Sovjet, inget gott kom därifrån. Och jag tänkte: ”kan det verkligen vara så?”. Jag ville veta mera.
Braw började läsa ryska, och en sommar reste hon med en grupp studenter i nio VWbussar genom Ryssland ner till Georgien. Första gången hon personligen blev besviken på Sovjet var i Leningrad.
– Vi träffade en del studenter där, och det första de ville var att köpa våra jeans! Vad är det här för ett system, tänkte jag, där de inte lyckas uppfostra ungdomarna till annat än att köpa jeans.
Det är väl inte så väsentligt. Jag trodde de skulle ha andra ideal. Och då blev ju Ryssland intressant ur en annan synvinkel.
Monica Braw betraktar sig som världsmedborgare i första hand, inte som svensk.
– Jag iakttar Sverige. Men det kanske är min natur att iaktta. Jag tycker om att sitta och se på hur andra gör, och sedan skriva om det.
Hon har studerat nio språk: engelska, tyska, ryska, franska, spanska, latin, japanska, finska och danska. De flesta kan hon tala, nåt har hon glömt i brist på användning. Hon gick latinlinjen med många språk i skolan, och resten har hon mött under yrkeslivet.
Hennes uppfattning är att människor kan hitta en gemensam våglängd oberoende av ursprung.
– Det är inget som egentligen står emellan oss. Man kan förstå varandra även om man har väldigt olika utgångspunkt, vare sig det är klass, kultur eller nationalitet.
Några böcker av Monica Braw:
– Mitt Tokyo. Historia och kultur. (våren 2014): om Tokyo förr och nu
– Kvinnor i Japan under tusen år. Nio porträtt (2013): om framträdande japanskor
Trollsländans land (2010): om Japans historia
Hiroshimas överlevare (2005): möten med människor som överlevde atombombningen
Främling. En svensk i fjärran land (2002): om Linnélärjungen Carl Peter Thunberg
…samt ett tjugotal andra verk, bland annat noveller, romaner samt facklitteratur på engelska, tyska,
finska och japanska
Se även Monica Braws hemsida
Lämna ett svar