Helt ovanligt är det inte att författare skapar skönlitterära verk på ett annat språk än sitt modersmål men det är inte heller särskilt allmänt. Ett exempel som ofta lyfts fram är polacken Józef Teodor Konrad Korzeniowski, som under namnet Joseph Conrad skrev romaner och noveller på engelska, vilket han själv betraktade som sitt tredje språk, efter polskan och franskan. Detta hindrade honom inte från att etablera sig som en av den engelskspråkiga 1900-talslitteraturens allra största. 

Det sägs att Conrad inte kände till uttalet av alla ord i den rika vokabulär han gjorde bruk av, kanske är det bara ett rykte, men ifall det stämmer förminskar det inte hans litterära prestation. Det visar bara att relationen till språk är mera komplex och oförutsägbar än vi vanligen tänker oss och inte låter sig reduceras till föreställningen om att en författare bara kan bottna i ett språk. Han eller hon kan bottna i flera, men gör det kanske på olika sätt.

Mikaela Nyman debuterade ifjol på Ellips förlag med diktsamlingen När vändkrets läggs mot vändkrets, som är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2020. Några av temana i dikterna – avstånd och närhet, tillhörighet och främlingskap, språkets och kulturens betydelse – aktualiseras också i Nymans romandebut, som sker på engelska. Hennes livsresa har via flera mellandestinationer och språk tagit henne från Åland till New Plymouth på Nordön i Nya Zeeland där hon för tillfället är bosatt. 

Romanen Sado bygger på hennes erfarenheter under fyra år som biståndsarbetare i den melanesiska örepubliken Vanuatu, som blev självständig 1980. Före det hade arkipelagen, då med namnet Nya Hebriderna, status som brittiskt-franskt kombinat eller samstyre, vilket har lämnat avtryck i språkförhållandena och kulturen. Huvudspråket på Vanuatu, jämte engelska och franska, är bislama, ett kreolspråk som dominerar i mer urbana områden inklusive huvudstaden Port Vila och även fungerar som lingua franca. Den språkliga brokigheten är annars exceptionell; sammanlagt talas runt hundra språk i en stat som har färre än 300 000 invånare. 

Nyman blandar in bislama i dialogen, vilket har en intressant effekt. I och med språkets koppling till engelskan förstår man en hel del, särskilt när man har sammanhanget, och under läsningen ackumulerar man ett rudimentärt ordförråd. Samtidigt bidrar inslagen till att underminera enspråkiga berättarkonventioner. Verkligheten är polyfon och språk­möten kan innebära friktion och missförstånd, men sådana utmaningar kan också ses som en del av all mänsklig samvaro. I en krissituation ställs den kommunikativa problematiken på sin spets. 

Romanen utspelas mot bakgrunden av en naturkatastrof, monstercyklonen Pam svepte över Vanuatu i mars 2015 och lämnade enorm förödelse i sina spår. Huvudpersonen, Cathryn, arbetar för en nyzeeländsk biståndsorganisation, vilket inte alltid är så enkelt i ett patriarkalt samhälle där kraven på att man ska respektera, ”kastom”, traditionella hierarkier och sedvänjor, underminerar stödinsatser och reformsträvanden. Omvärldens bristande förståelse vilken hjälp som behövs och som landet har kapacitet att ta emot har också konsekvenser. På ett privat plan bidrar trassliga förhållanden, en lynnig son och kritisk mor till att göra Cathryns tillvaro ännu mera svårnavigerad.

”Sado” är ett uttryck på bislama som har betydelsen ”skugga”, ”reflektion”, eller ”förödmjukelse”, ”vanära” blir en sammansatt metafor som tangerar såväl de centrala karaktärerna och deras öde som den geografiska och sociokulturella miljön som tecknas med imponerande skärpa och detaljrikedom. Också persongestaltningen är trovärdig. Cathryn är empatisk och engagerad men i slutändan en besökare i den traditionsbundna kultur som skildras. Faia, hennes kollega och väninna, är ni-Vanuatu, hon tillhör den infödda befolkningen, och döms därför också hårdare om hon överskrider gränsen för vad som anses godtagbart. 

Sado handlar om kvinnors erfarenheter och kamp för bättre villkor i ett ojämlikt samhälle, men det är också en roman om ö-tillvaron och dess speciella förutsättningar, vare sig platsen är Vanuatu eller Åland. Vanuatu är föga bekant för de flesta nyzeeländare, även om många öbor säsongsarbetar i Nya Zeeland, framför allt i fruktindustrin. Romanen blir härigenom också ett synliggörande av en förment periferi, som visar sig vara lika unik, central och universell som vilken annan plats som helst. Nyman gör detta med stor lyhördhet, skicklighet och i lovvärd medvetenhet om de fällor som finns – såväl den sentimentala idealiseringen som den ideologiserade dissekeringen har sina begränsningar.