Vilse och vinddriven. Men kanske är det så man ska vara när man börjar orientera sig i en ny diktsamling. Man försöker lära sig hur just detta diktuniversum fungerar, vad olika tecken och symboler betyder.  Man gör beräkningar med utgångspunkt från horisonten, och kan kanske bestämma var man befinner sig, åtminstone på ett ungefär. Trots att horisonten böjer sig lätt och är beviset för att jorden är rund är den ofta det rakaste vi har i naturen. 

jag använder horisonten
som inspirationskälla
när jag klipper pannluggen
rakt av

Så formulerar sig Caroline Kaspara Palonen i en av dikterna i sin diktsamling Ö, ö. 

För några år sedan recenserade jag en bok som hette A (av Martina Moliis-­Mellberg), som på olika sätt handlade om mytologiska väsen med anknytning till havet. Nu sitter jag här, några år senare, och läser en bok som heter Ö, eller Ö,ö, om vi ska vara petnoga. Det framgår dock snart att detta Ö inte primärt är den allting avslutande bokstaven, utan de facto en ö – en landmassa med en fyr på.

Författaren Caroline Kaspara Palonen är norska. I original heter boken Øy, Øy. Det var alltså först den svenska översättaren Pernilla Berglund som lyfte in alltsammans i – det svenska – alfabetet, det var hon som i förstone förde mig vilse in i en förvirrande metalitterär tolkningskorridor. Dock finns det faktiskt rader som handlar om skrivprocessen i några av dikterna. 

Att plocka nässlor
utan handskar
att skriva

Men, som sagt, vi är primärt ute i havsbandet. Jag backar tillbaka. Primärt är scenen inte en unken skrivkammare. Genom denna diktsamling blåser en frisk havsbris. Det finns ett jag i dikten, som känner.  Jaget gör inte så mycket på den här ön. Man förstår efter hand att det sannolikt är en ”hon” och att hon sörjer någon som tagit livet av sig (som också hade kunnat vara ett avslutande ö). Hon försöker skriva (hon är sannolikt poet, sannolikt rentav ett författaralterego). Minnen virvlar runt. Hon minns samtal, både allvarliga och triviala. Hon gör nya erfarenheter på den vindpinade klipporna. Hon tar små små steg. Det finns en katt på ön. Mink, mås. Men havsörnen är nog drömd/symbolisk/filosofisk. En del av bearbetandet.

Havsörnen landar på skuldran
och viskar till mig:
sorg är slöseri
jag känner klorna
de är kärleksfulla

Det finns även någon som jobbar med fyren, som kommer dit ibland. Men för det mesta för hon samtal med naturen. Vid ett tillfälle liknar diktjaget havet vid en man.

som en man i blått
han bara ligger där

Kanske hör man här ett svagt eko av Södergrans rader ”Du sökte en källa / och fann ett hav.” 

Detta är vackra dikter. Fulla av gåtfulla bilder, av oväntade möten mellan tankar och yttre verklighet. Man förstår inte allt. Men man känner tydligt känslor som vemod och hur diktjaget kämpar för att ta sig tillbaka. Någon tassar på, tar ett steg i taget. Man känner att det nog kommer att lösa sig.

I början av boken sade diktjaget: ”Jag vill inte skriva, / jag vill bara sova”. I slutet av boken går det ju inte att komma ifrån att hon har skrivit.