Hur ska man veta vem man är när man hela livet varit en del av en grupp, någons bästis? Hur mycket plats får man egentligen ta? Hur skyddar man sin egen integritet? Det här är några av frågorna som styr handlingen i romanen Silver.
Förlaget, 2020
I sin debutroman låter Hanna Ylöstalo sin huvudkaraktär 19-åriga Silver ta sina första trevande steg mot att bli vuxen. Silver, som också romanen heter, sätter ord på osäkerheten och rädslan inför allt det nya, skuldkänslorna som uppstår när man reser ifrån, men också den euforiska känslan av frihet i processen att bli vuxen. Silver når inte hela vägen till målet, men nog en god bit på vägen.
Romanen utspelar sig under sommaren efter gymnasiet och under den första hösten i den nya studiestaden. Sommaren fylls av fester med väninnorna, en tid full av drömmar och kravlöshet, men sommaren innefattar också uppbrottet från bästisen, och från mormor som Silver bott med största delen av sitt liv.
På hösten kör studierna äntligen igång, men Silver har svårt att hitta sin plats i den nya tillvaron. Vem är hon och vem vill hon vara? Och varför är hårbottnen så torr, varför kan hon bara somna på soffan, och hur ska hon bli lika sval och behärskad och social som väninnan Senja hon delar lägenhet med? Tomheten och osäkerheten känns i läsarens mage. Silver famlar runt som en kappvändare. Det är Silver som iakttar och berättar, romanen är skriven ur hennes perspektiv.
Språket är rakt och okomplicerat och känns som tankar mer än skriftspråk. Stundvis är det fragmentariskt, läsaren kastas mellan dåtid och nutid, meningarna är ofullständiga, och jag saknar en djupare grund att stå på. Ylöstalo har lyckats skapa det lilla extra, sockret på kanelbullen – vilket är en konst i sig, men jag saknar själva bullen. Mycket står att läsa mellan raderna, men en del förblir ändå osagt. Otydligheten och allt det som lämnats bort är kanske ett medvetet drag av författaren? Ylöstalo antyder att det finns så mycket mer att berätta om, men väljer ändå att inte öppna upp mer än såhär.
Det kommer att dyka upp en gång då hon kan berätta för dem om byn som de inte vet någonting om. Då ska hon berätta om träsket och mamma. Då ska hon berätta allt utan att utelämna någonting.
Romanen känns aningen spretig, kanske just för att fragmenten inte knyts ihop. Jag saknar djupare karaktärsbeskrivningar och rumsbeskrivningar, en underliggande röd tråd som driver handlingen framåt. Texten känns ändå färdig som den är, men Ylöstalo kunde ha grävt djupare där hon stod och gett romanen en stabilare grund, skrivit lite till, utvecklat.
Silver är också en roman om maktförhållanden och utsatthet, om att komma från fel familj och ha fel efternamn, om att ha en alkoholiserad förälder, om att ha fel kläder och inte veta om något annat än hembyn. Om att inte kunna säga ifrån, om att finna sig i att vara den som tar mindre plats tack vare klasskillnader, om att skämmas för sitt hem, osäkerheten – alltid denna osäkerhet. Om bästisen som alltid är lite bättre, som kommer från en finare familj och från en större villa. Som har en pappa, syskon, en vacker trädgård, och som är van vid att bestämma. Det pågår en ständig maktkamp mellan Silver och bästisen Cami.
När de tvättade håret masserade de in björkschampot länge, också i öronen. Silver påminde Cami om att Armi var hennes mormor, inte Camis, hon påminde henne om att träsket inte heller var Camis genom att tillrättavisa eller avbryta Cami mitt i en mening.
Bara genom att lämna hembyn kan Silver bli fri sitt förflutna och växa till den hon är. Hemma i byn finns tryggheten, i form av mormodern och väninnan Cami, men i tryggheten finns inget rum att växa. För att kunna utvecklas krävs en förändring, Silver måste bort.
På det stora hela är Silver en vass debutroman. Ylöstalo har sin egen stil och en stark röst som vi säkert får höra mera av. Ylöstalo skriver rakt och ärligt, och utan att göra sig till. I sin debutroman lyckas hon sätta ord på skammen och litenheten, på rädslan att inte räcka till som man är. Och det är i ärligheten det bränner till, i djärvheten att våga blotta sig, och det kan Hanna Ylöstalo.